Filmen Burt Wonderstone

Av en slump befann jag mig i London när filmen ”The Incredible Burt Wonderstone” hade världspremiär i mitten av mars. Filmen gick direkt upp på över 10 biografer i centrala London och visades t.o.m. flera gånger om dagen på många av biograferna. Det varar inte länge så här måste man passa på, tänkte jag, och styrde entusiastiskt stegen mot ett av biografpalatsen på Leicester Square. Min partner fick jag däremot släpa dit. Han försökte få mig distraherad på olika sätt genom att t.ex. peka ut att det verkade vara rea i skoaffären; i vanliga fall en oemotståndlig upplysning för en kvinna. Jag visste inte att hans trolleriintresse hade gränser, men gränsen gick visst vid åsynen av Burt Wonderstone på filmaffischerna. 

Jag behövde väl inte heller en bruksanvisning för att förstå att filmen inte skulle vara någon höjdare – men hur ofta får man uppleva 100 minuter på vita duken som enbart ägnas åt trollerivärlden? En liten skara biobesökare satt utspridda i salongen. Det kommer snart att utkristallisera sig vilka som är trollisar, tänkte jag. Trollkarlar och lekmän borde skratta på lite olika ställen, men eftersom Burt Wonderstone inte direkt framkallar så många skratt blev jag inte mycket klokare på publikens sammansättning. 

De avdankade Vegasillusionisterna Burt Wonderstone (Steve Carell) och Anton Marvelton (Steve Buscemi) är ganska platta och endimensionella. Jag vet inte om det är en olycklig rollbesättning eller om det är så här filmmakarna i Hollywood ser på trollkarlar… Deras rival streetmagikern Steve Gray (Jim Carrey) tar ut svängarna mera, och Carrey ser ut att trivas bra i sin roll som ”the Brain Rapist”. 

Filmen har tre delar. Först får vi stifta bekantskap med pojken Albert som blir mobbad och trakasserad av sina jämnåriga. Till sin födelsedag får han en trollerilåda i present av sin mamma, och resten är historia som det brukar heta. Hans klasskamrat Anthony, som också är tämligen impopulär i skolan, får se några trick. Han blir fascinerad och ber om att få bli Alberts partner. Killarna tränar tillsammans, växer upp och har framgångar, tar artistnamn – Wonderstone och Marvelton – och erövrar Las Vegas. I takt med framgångarna växer Burt Wonderstones ego till oanade proportioner, och kvinnliga assistenter ses t.ex. enbart som en förbrukningsvara. 

Allt rullar på tills en dag 30 år senare då det blir tvärstopp. Wonderstone och Marvelton är ovänner så fort de kliver av scenen, och nu sviker publiken också. Det blir glesare och glesare i bänkraderna. Publiken flockas istället ute på Freemont Street och andra ställen där Steve Gray utmanar med sina mer eller mindre väl genomtänkta stunts. Han sover på glödande kol, sprättar upp huden, borrar sig själv i huvudet osv. Wonderstone och Marvelton gör några tappra försök att komma igen, men deras tid är definitivt över och de går skilda vägar i osämja. 

Ensam och pank, men fortfarande övertygad om att han egentligen är en stor stjärna, hankar sig Burt Wonderstone fram på ströuppdrag. Det vänder inte förrän – det skulle ju inte vara en Hollywoodfilm om det inte vände – han träffar på sin barndoms idol, trollkarlen som var avbildad på locket till hans första trollerilåda. Rance Holloway (Alan Arkin) får Burt att inse att han för länge sedan har tappat den tro på magi och mirakel som fick honom att börja trolla en gång tiden. Burt Wonderstone slår sig ihop med sin gamle kompis Anton Marvelton igen. En av deras tidigare assistenter Jane (Olivia Wilde) har förlåtit Burt, och tillsammans skapar trion en absurd ny illusion för en audition. De vinner stort, och med Jane som trollande inledningsakt tar trion åter Vegas med storm och inleder en andra karriär, nu som goda vänner. 

Filmen har inte tagit biopubliken med storm, och den är helt riktigt ingen höjdare, men som trolleriintresserad har man i alla fall inte tråkigt under den drygt en och en halvtimme filmen varar. 

Härnäst väntar jag på ”Now You See Me”, filmen om illusionistgänget som rånar banker samtidigt som de står på scen.

Christina Nyman

Det här inlägget postades i Sett, hört och hänt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Filmen Burt Wonderstone

  1. Jag själv blev besviken på filmen då trailern avmålade den som en film som tagit trollerivärlden seriös.
    Jim Carrey gör som alltid sin roll bra. Det jag gillade var att dom snappat upp på det här ”trollkarls-hatet” mot Criss Angel, var iofs inget man inte hört innan.
    Jag ser med fram emot ”Now you see me” då det är många av mina favoritskådisar med i den här filmen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *