Stadras SIMSALABIM

SKYMNI~1Vy från Stadra

Så har det åter varit trollerifestival i Stadra den 23-24 augusti 2013. I år medverkade  Malin Nilsson från Sverige, Robert Jägerhorn från Finland,  Thorsten Andreasson från Sverige och  Mika Ollikainen från, just det, Finland.

Det hela började med att teaterdirektören själv, Magnus Wetterholm samlade publiken kring sig utanför teatern och välkomnade oss alla med en kort sångsnutt innan han delade ut små rosor till alla damer i publiken. Därefter delades vi in i två grupper och den ena fick bänka sig på uppställda stolar utanför teaterns ena hörn där Mika och Malin skulle underhålla dem i akt ett och den andra gruppen avtågade till gamla teaterladan nere vid sjön där Robert mystifierade oss. Jag satt i den gruppen.

Robert började med att ta upp två barn på scenen och gav den ena en utvikt servett och berättade en historia om en pojke som saknade snö, varpå han vek ihop  en annan servett och rev små bitar ur den. Dessa lät han dala ned på scengolvet medan han sade “snö”. Därpå vek han upp servetten som nu liknade en snöflinga (nåja, mer som ett tårtunderlägg men…). Han knölade ihop servetten och gav den till barn nummer två att hålla i, tog den hela servetten från barn nummer ett och knölade ihop den och lät henne hålla den. Sedan bytte de bägge servetterna naturligtvis plats. Efter att barnen återvänt till sina platser knölade Robert ihop båda servetterna i sin hand och när han kastade ut dem mot publiken hade de förvandlats till vita serpentiner. Mera snö, alltså.

Någon får säga ett lyckotal mellan ett och tretton, i detta fallet sju. Robert visar en kortlek och lägger tillbaka den i kortasken. Plötsligt penetrerar tre kort asken samtidigt och faller ned i hans hand. Det är tre sjuor. Han producerar sedan den fjärde sjuan ur ett barns kapuschong på hennes jacka.

Robert dribblar kortleken mellan händerna och en åskådare säger stopp. Det valda kortet (ruter fem i detta fallet) försvinner men dyker upp bakom Roberts knä, under armen etc. Efter ett par flurrys med korten försvinner hela kortleken utom ett kort – just det, ruter fem.

Robert visar nu en tråd och ett antal små pärlor. Dessa stoppar han in i sin knutna hand, stoppar in ena änden av tråden som han tänder eld på. Den brinner upp med en flash (get it? get it? Flash…) och förvandlas till ett litet pärlhalsband som Robert förvandlar till en liten pudel (Pearl Poodle).

Nu får en åskådare rita något på ett blankt spelkort (i detta fall en smiley) och Robert river sönder kortet i små bitar som han stoppar i fickan. Sekunden efter tar han upp ett blankt helt spelkort ur fickan och det har givetvis åskådarens smiley på ena sidan.

En annan åskådare får säga ett djur och Robert ritar det djuret på ett annat kort. Det visar sig att han ritat djuret i ösregn – kortet är fullt med ritade regndroppar. Teckningen försvinner från kortet och dyker upp på andra sidan av åskådarens smileykort. Till slut skakar Robert kortet så att dropparna i stället blir till Åskådarens namn varpå denne får kortet med sitt namn på ena sidan och sin smiley på den andra som en souvenir.

Nu lånar Robert en hundralapp av en åskådare och den förvandlas tyvärr till en papperslapp där det står skrivet att Malin kan säkert hjälpa dig om du ber henne. Han tänder på lappen och den försvinner i en flash (get it? get it? Flash…). Han tackar för sig och ber åskådaren att kolla med Malin när vi nu ska ut och se hennes del av första akten.

Vi möts av Thorsten  som kör lite jonglering och har en underbar rapport med publiken, särskilt med de förtjusta barnen. Han gör jongleringsimitationer av politiker, rockstjärnor samt sin för oss helt okände bror som är dataprogrammerare…

Nu bänkar vi oss framför Malin som presenterar Mika som är klädd i en sorts stålmannendräkt och när hon frågar om han kan börja så nickar han och skrider med bestämda steg iväg in på toaletten! Malin inser att hon får börja själv och presenterar sig. När hon ser att jag har ett skrivblock i knät så lånar hon det och skriver en recension som lyder: Bra! Publiken Skrattar och applåderar. Så jag gjorde mig beredd att gå hem efter väl förättat värv. Som tur var stannade jag kvar och såg resten 🙂

Efter att hon bjudit publiken på popcorn som en recensent (blygsamhet förhindrar mig att säga hans namn men det slutar på Kim) hade med sig, så jonglerade hon med sin hatt lite grann innan hon med ett barns hjälp trollade fram och bort en femkrona. Därefter tog hon fram en myntbricka (coin tray) med tio mynt på och gjorde cards across med mynten.

Mika hade nu blivit klar inne på toaletten och kom ut med toapapper hängande i baken… Han poserade ett tag i sin löjliga dräkt till åskådarnas förtjusning innan han utförde trapetskonster i två band som hängde i ett av träden på platsen. Allt detta till låten “I believe I can fly”. Han tar nu på sig manteln, poserar lite till och återupptar trapetseriet som avslutas med att han får manteln över ansiktet och vänder sig åt fel håll för applådtacket tills Malin leder honom rätt.

Tiden har kommit för Malin att hjälpa vår tappre vän med den förvsvunna sedeln. Hon tar fram en stor bräda med ett vitt papper på, där hon skriver ned vad som hänt. Sedan tänder hon på papperet som försvinner med en flash (get it? get i…suck) och under sitter fastlimmad på plankan åskådarens signerade sedel.

Dags för paus där vi alla avnjöt fika inköpt i strandstugan och många diskussioner om hur saker kunde gått till hördes bland borden.

Akt två avnjöts av alla åskådarna tillsammans inne i den mysiga teatersalongen. Scendekoren bestod av fyra stora svängdörrar i bakkanten där de fyra artisterna till musik kommer fram en och en eller flera tillsammans i en enda koreograferad röra. Detta blir ett sk running gag som utförs mellan varje artists framträdande. Malin börjar trolleriet med sin vackra ringspelsakt till musik. Snygga positioner, ljudlösa hoplänkningar och bra musik gör denna akt till en njutning för såväl ögon som öron. Sen skadar det inte att Malin själv är vacker som en vårdag…

Näste man till rakning är vår finske vän Robert Jägerhorn som gör en rutin med två åskådare och en klocka där ett klockslag som en åskådare ropar ut visar sig vara inställt på klockan. Sedan får ena åskådaren rita in ett klockslag på en urtavla på ett kort som sedan stoppas in i en plånbok så Robert inte kan se det (visst…). Den andra åskådaren får osett vrida visarna på klockan och stoppa när hon vill. Givetvis står klockan på det klockslag som den andra åskådaren ritade på urtavlan.

Robert avslutar detta segment med en mynt- och näsduksrutin till musik med inslag av three fly i sig. Mycket vackert.

Malin och Miko utför nu Simon Aronssons shufflebored med en gigantiskt kortlek. Lustigt nog hade ett kort sina hörnsiffror i fel hörn…

Thorsten kommer ut och tar upp en frivillig (nåja) snygg tjej och gör lite cigarettmanipulationer, trollar bort en liten röd duk som han sedan trollar fram ur hennes blus innan han avslutar med att fimpa cigaretten i blusen som givetvis är helt oskadad. Klassiska gycklartrick som han med sin scenpersonlighet och publikkontakt gör mycket underhållande.

Mika kommer in och gör en kort rutin med en tom ram och två stegklippta bitar som passar i den. Han har en extra liten bit och när han ånyo sätter in bitarna i ramen som blir det ett litet hål i mitten där den sista biten passar in. Ett vanligt pussel som utfördes till musik och blev en vacker rutin med stämning i.

Robert kommer ut och klipper ut en börsnotering ur en tidning som han sedan viker ihop och klipper upp till små bitar. När han vecklar ut bitarna förvandlas de till sedlar. Dessa fyra sedlar stackar han i handen och när han i nästa sekund sprider ut dem så är det minst trettio sedlar i högen.

Som final får tjejen som var uppe på scenen med Thorsten välja vem som skall utföra finalnumret. En artist bakom varje dörr och hon väljer dörr nummer två. De andra dörrarna öppnas en efter en och bakom varje tvingar Thorsten ut en av de andra så han själv blir kvar bakom dörr nummer två. Hans finalnummer består av lite manipulering med en pingisboll med inslag av skuggfigurer (fast jag föredrar Malins kamel…) som sedan övergår till hans signaturnummer. Jonglering med pingpongbollar med munnen. Fruktansvärt roligt att beskåda.

Som en stillsam encore utför så Malin gypsy thread med heliumballong i repet varpå applådtacket vidtar.

Malin_Nilsson_Simsalabim_2013_1-211x300 Malin_Nilsson_Simsalabim_2013_2-200x300

Mika_Ollikainen_Simsalabim_2013_1-300x200 Mika-Ollikainen_Simsalabim_2013_2-300x200

ROBERT~2 Thorsten_Andreassen_Simsalabim_2013_1-300x200

ROBERT~3 Thorsten_Andreassen_Simsalabim_2013_2-300x200

 Återigen en underbar kväll i magins och varieténs tecken på Stadras underbara sommarscen. Tack Malin, tack Robert, tack Thorsten som jag missade förra året och tack Mika men inte minst tack till Stadras eldsjäl Magnus Wetterholm som låter oss uppleva denna fascinerande konstart på nära håll i vår del av landet. Jag kommer tillbaka nästa år.

Text: Leo Kim, president i Örebro Magiska Cirkel

Foto: Dragan Popovic

Det här inlägget postades i Sett, hört och hänt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *