Recension av Mystique: ”Bland Skuggorna”

30/1 2018, Scalateatern, Stockholm (säsongspremiär)
Recension av Ottar Kraemer

På Scalateatern påminns man som besökare hela tiden om teaterns historia; överallt hänger foton av skådespelare, sångare och andra artister som under åren sedan öppningen 1918 har figurerat på scen. Teatern har också till del förskonats från de förgångna hundra årens blackbox-ideal som förvandlat så många privatteatrar till ganska själlösa ”performance-ytor”, och i synnerhet den mysiga bakfickans atmosfär som nästan andas parisiskt sekelskifte är värd att lägga på minnet.
Scalateaterns lilla källarbar blir därför också det perfekta konceptuella hemmet för en föreställning som Mystique. De löjligt tätt placerade stolarna och sittpuffarna som huserar den 70 man starka publiken fylls snabbt av familjära ansikten, och vid baren hörs trollerihistorier berättas i muntra ordalag; de som hittat hit är en kännarpublik där säkert hälften är trolleriintresserade, och emellanåt skymtar en hel del celebra ansikten förbi i vimlet.

Ingen smygtittarKonceptuellt låter Mystique som ett riskabelt vågspel; fyra trollkarlar (fem, inklusive gästartist) med vitt skilda stilar och specialiteter gör trollerirevy tillsammans en gång i månaden och pensionerar uppsättningen efter endast en enda föreställning – för att en månad senare skapa en helt ny show för de 70 lyckliga som besöker dem den gången.
Rummet är mindre än ett halvt klassrum, publiken sitter så nära att främsta raden nästan kan tåflörta med artisten – ändå kastar sig Mystique mellan close-up och ganska storvulen salongsmagi, mellan mim och prat, mellan pianojazz och showorkester samt – inte minst – mellan stand-up-humor och gravallvar. Riskabelt, som sagt…
Leif Olberius…men efter att ha besökt ett antal av föreställningarna har man som idog besökare slutat oroa sig; det är bara att luta sig tillbaka (om man är någon av de få i salongen som har ett ryggstöd på stolen) och åka med när Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson och Martin Hansson drar igång.

TrollkarlarJanuariföreställningen börjar med swingjazz och hela trollerikvartetten dyker upp, en efter en, på scen och utför tillsammans en komisk trollerikoreografi där tre av herrarna ”kastar” föremål som raskt förvandlas till något annat när näste man tar emot. Martin Hansson blir på komiskt sätt utanför och försöker med alla medel få vara med i kastandet – men så snart han bryter de övrigas mönster stannar musiken och alla blir gravallvarliga varpå de tågar av scen. Publiken skrattar och applåderar fram John-Henry som är den som under total tystnad skall inleda med föreställningens första solonummer. Från jazz till en salong så tyst att man skulle kunna höra en osynlig tråd brista. Föreställningen är igång.

John-Henry trollar med mynt!John-Henry inleder med en elegant ”coins to pocket” där mynten, som försvinner ett efter ett klirrar ner i ett glas i trollkarlens byxficka. En kort, repetativ rutin med förutsägbart slut men snyggt och rutinerat utförd och väl mottagen av publiken. Av en mindre karismatisk artist hade numret kunnat bli platt, men med en mimik värdig Buster Keaton kommunicerar John-Henry med publiken och får alla på sin sida. Dessutom är tricket ett bra upplägg för Tom Stone, som följer upp med vad som kanske är kvällens riktiga connaisseur-nummer; en humoristisk och skickligt utförd ”Cylinder and Coins” – ett klassiskt trick som nyligen kom i rampljuset när Eric Mead visade upp det i Fool Us på TV. Toms rutin toppar dock den versionen och vi bjuds på fler och ännu mer förvirrande omöjligheter när han får korkskivan att till synes kunna dyka upp var som helst i stapeln av mynt. Close-up i mycket hög klass.

Will HoustounNumren följer varandra därefter i ett tätt pärlband med hög kontrast mellan pärlorna och det går inte att kommentera – eller minnas – allt. Kvällens gästartist, engelsmannen Will Houstoun (fil. dr i trollerihistoria och tidigare europeisk mästare i trolleri), bryter av kärnkvartettens muntra kavalkad med magiska historielektioner och trollerikuriosa medan han med brittisk spetsperfektion gör klassiska maginummer och avslutar med en mästerligt utförd ”Order and Chaos” där en kortlek som blandats av tre olika personer matchar blandningen i en orörd kortlek som legat framme på scen hela tiden.
Tom Stone Quantum LogicTom Stones ”Quantum Logic” – ett praktnummer som håller för att ses många gånger – rundar av första halvan av föreställningen till välförtjänta applådåskor.

John-HenryAndra akten blir lite som andra halvlek i en riktigt bra fotbollsmatch; underhållningsfaktorn är hög men tempot sjunker och emellanåt skruvar den yngre generationen i publiken på sig lite grand när effekterna inte kommer i MTV-tempo. Att herrarna på scen kan sin magihistoria och gärna plockar upp nummer från 1900-talets första hälft och förärar dem en modern make-over är underhållande och vackert, men det är svårt att matcha dem med en fräsch, originell rutin i stil med John-Henrys teatraliska ”En Trollkarls Morgon”, där han i en tydlig blinkning till Yann Frisch gestaltar en tidig morgon där trollkarlen är i extremt behov av en kopp kaffe. Rappa effekter och snygg timing blandat med en air av antingen absinthrus eller måndagsleda gör rutinen till en höjdare.
Martin HanssonMartin Hansson gör en brutalt humoristisk rutin under förevändning av att visa hur man trollar för barn – ett nummer som kanske inte är kvällens största magiska mysterium men likväl gör god nytta av Hanssons breda komiska talang.
Will HoustounWill Houston gör en sista entré med ännu ett magihistoriskt konststycke som förfinal på föreställningen innan Leif Olberius – som vi denna gång fick se ovanligt lite av – kommer fram och drar upp tempot till finalfinalen genom att närmast gå bärsärk med näsdukar, framtrollande käppar och vad som känns som kilometervis av serpentiner.
Leif och TomPubliken jublar och artisterna skiner i kapp med strålkastarna.

Ensemble med clownnäsorMystique är ett korthus som man hela tiden förundras över att det inte faller – men jag tror att en framgångsfaktor kan vara att kombinerat med kvalitén på den underhållning som levereras så är föreställningarna alltid ambitiösa men aldrig pretentiösa. Artisterna är hjärtliga och tar aldrig distans från publiken.
Det är tydligt att den trolleriälskande publiken som tidigare drogs till Magic Bar har hittat till Mystique, och att det finns många trollkarlar i publiken märks när t.ex. Martin Hansson skämtar om att uppträda på barnkalas. Att ett sådant skämt får kvällens största igenkännande skratt från publiken säger något om vilka som sitter där i mörkret. Det är en kunnig, kräsen publik – och att gång efter annan leverera en originell och mycket sevärd show för sådana åskådare är beundransvärt.

Mystique är ett guldkorn som jag hoppas få se mycket mer av i framtiden.

Text: Ottar Kraemer

Foto: Olav Holten

Det här inlägget postades i Sett, hört och hänt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Recension av Mystique: ”Bland Skuggorna”

  1. Hans Palm skriver:

    Kan bara hålla med – en jävligt rolig kväll. Vi kommer fler gånger!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.