JOHN HOUDI - MagiComedy


Lite uppgifter om John Houdi:

Fyrfaldig svensk och niofaldig nordisk mästare i trolleri.

Placerade sig som fyra i close up i världsmästerskapen i trolleri 1995.

Flera talangjaktssegrar. Bl.a "Barnens Dags Talangjakt".

Enda nordiska magiker som uppträtt i Bosnien för FN-soldater under inbördeskriget (1994).

Har publicerat sina egna trick i magiska tidningar och har varit flitigt anlitad som seminariehållare på magiska kongresser i Norden.

Skrivit en bok (endast för magiker) med titeln "My Way".

Showen A Magic Night på Berns hösten 1997.

Konserthusturné med Bob Arno runt Sverige våren 1998.

Otaliga TV-program som bl.a "Magiskt", "Direkt Från Berns", "Det Kommer Mera", "Adam", "Släng Dig I Brunnen", "Stora Famnen", "Hur Gör Djur", "PTL-Live", "Diskus", "Gula Nejlikan", "Lyckodjuret", "Nyhetsmorgon TV4", "Ingenting Är Omöjligt" m.fl.

Lite persondata om Erik John Scheel Houdi: Född den 1 november 1964 i Skellefteå. 1991 flyttade han till Stockholm. Gifte sig i Las Vegas våren 1996 med Jeanette (som jobbar som produktionsassistent hos John Houdi Productions AB). De har två döttrar - Michelle, född 24 januari 1997 och Denise född på Johns födelsedag 2001. Bor i våning på Östermalm i Stockholm, kör en svart BMW 528. John har inte så mycket fritid, men när han får chansen, uppskattar han att spela golf, och så är han lite av samlare - på Cartier-smycken, fina viner, cigarrer, Hollywood-memorabilia (äger bl a en av Sammy Davis J:rs scenkostymer, Antonio Banderas svärd som användes i filmen "The Mask of Zorro").

Men hur började det hela egentligen?

När jag var i tioårsåldern så hittade jag på vinden hemma i Skellefteå en låda med lite trolleriapparater, som min far Wollmar Lindholm en gång i tiden köpt från Harries. Det var en orsak till att jag började trolla. En annan var att vi inom familjen umgicks med trollkarlen Arne Ståhl. Och min mor - Fritze Bjungini - var cirkusartist (trapetskonstnär) på 1940- och 1950-talen och reste runt i Europa med olika cirkusar. Troligen är det därifrån jag har fått mitt intresse för att stå på scenen.

När John var 11 år och kallade sig Mr Houdi stod han i timmar framför spegeln och tränade. "Ska man bli något, så måste man träna hårt", sa han redan då! Och att han skulle bli professionell trollkarl planerade han redan nu. 50-150 kronor för varje framträdande fick John, och allt gick till trolleriattiraljer. Johns mor kommer från Danmark, och artistnamnet Houdi kommer inte från Houdini, som många nog tror, utan kommer från hans danska moster Mary. Hon kallade John för "houdibras", när han var tre år gammal och på besök i Danmark. Hon påstod att det betyder busgrabb - vilket de danska släktingarna tyckte att han var. Det var först mycket senare John fick veta att det egentligen var ett namn på en blottare, som sprang omkring på Brøndby strand utanför Köpenhamn... John gillade inte namnet, men hans två äldre systrar använde "houdibras" som smeknamn, som efter ett tag kortades ner till bara "houdi".

John började snart nog tävla. Och 1978 blev han den förste svenske juniormästaren i trolleri. Det skedde i Karlstad, där det första juniormästerskapet hade arrangerats. Programmet bestod av duva ur fackla, handske blir duva, treringrutin, kortmanipulation och kortfångst med produktion av duva, knutar på sidenduk, produktion av duva, glittergirlanger ur duken, produktion av duva, duvorna trollas bort i duvkarusellen. Våren 1979 blev han Svensk Juniormästare i scenmagi i Stockholm och på hösten Nordisk Juniormästare i Köpenhamn.

**

Vid Nordiska Juniormästerskapen 1982 i Sandefjord vann John både close up, kortmagi och scenmagi samt den Nordiska trofén. Dessutom fick han fler poäng än någon av seniorerna!

Och nu började det gå fort med karriären. TV-framträdanden, finalvinnare i "Vi som vill opp", trolleri inför kungen med familj på Sköldnora kungsgård och engagemang på Kanarieöarna. Och här blev John god vän med John Calvert, som också uppträdde här. Han lärde dig en hel del?

John Calvert var faktiskt den person som gjorde att jag började trolla på allvar. Jag kommer fortfarande ihåg, när jag såg honom första gången på en liten nattklubb i San Augustin på Gran Canaria. Nattklubben hette La Gruta, och jag var bara tio- elva år gammal. Detta var mitt första och starkaste minne av en professionell trollkarl. Jag minns hans underbara cigarettmanipulationer samt "Casper" – hans dansande näsduk. Efter detta bestämde jag mig för att bli trollkarl. John Calvert bodde på Gran Canaria eftersom han höll på att bygga sin yacht "The Magic Castle II" på en marina i Puerto Rico. Under byggnationens tid jobbade han på olika nattklubbar runt Gran Canaria. Några år senare hade han en stor illusionsshow i Playa del Ingles på nattklubben Alladinos. Jag lärde känna honom där, och jag fick ett helt häfte med biljetter till showen. Jag gick ner ensam varje kväll och såg showen. Då var jag kanske 15 år gammal. John använde mig ofta som "stooge" i showen. Ett år senare träffade jag honom igen, och då hade båten blivit färdig. Tro det eller ej, men både John och Tammy kom ihåg mig, när vi träffades igen – över tjugo år senare – i Lund år 2000.

Du hade i början av din karriär stor hjälp av dina föräldrar?

Ja verkligen! Trots att de hade en fotoateljé, som tog den mesta tiden, hjälpte de mig otroligt mycket. Min mor lärde mig grunderna i hur man står på en scen. Hon sydde också alla de duvpåsar jag använde i min duvvakt. Hon var i början med som assistent - jag avslutade ofta mitt program med att sticka ett svärd genom hennes hals eller använde svärdlådan. Far var manager, trunkbärare och PR-man - precis som han var åt min mor, när hon hoppade av sin artisttrupp Allan & Co och flyttade till Skellefteå och började en solokarriär som trapetsartist. Far förhandlade gager och ställde alltid upp och skjutsade mig – ibland runt hela Sverige. Han hade ju själv en gång haft en dröm om att kunna trolla och nu fick han den drömmen uppfylld genom mig. Han tillhörde den gamla skolan av "managers". Vi bodde alltid på de billigaste hotellen, vi körde bil genom hela landet bara för att det var det billigaste transportmedlet. Jag hatade verkligen dessa billiga hotell och långa bilresor. Jag minns att jag svor att i framtiden skulle jag aldrig bo och transportera mig så där. Numera bor jag bara på de bästa hotellen, flyger mellan de städer jag ska uppträda i och tar sedan taxi mellan flygplatsen och hotellet.

Hade du några förebilder, när du började din trollerikarriär?

Jag inspirerades mycket av Arne Ståhl, som vi också umgicks med inom familjen. Det var alltid en dröm att besöka honom och gå ner i källaren till hans trollerirum och titta på alla trollerisakerna. Jag var till och med assistent åt honom en skyltsöndag. En annan trollkarl uppe i Skellefteå, som betydde mycket för mig, heter Tore Hedman med artistnamnet Trixma. Han jobbade på IOGT-NTO, som skulle bli min inkörsport inom trolleriet. Guldstunderna var ju när man fick se Mark Wilson och Doug Henning på TV, vilka blev de första idolerna. Shimada såg jag en gång på TV i programmet "Magi från Roxy", och det förändrade allt. Nu ville jag trolla med duvor precis som han. David Copperfield har jag alltid trivts med att se. Han har alltid varit en föregångare, och jag tror faktiskt att han kommer att leda utvecklingen om tio år också.

När John var 16 år började han växa ovanligt snabbt. Som mest växte han 1,5 cm i veckan! Han blev också mer och mer kutryggig och till slut var ryggen böjd i nästan 90 graders vinkel. Det var Scheuermanns sjukdom – en form av scolios - John drabbats av. John led inte av sjukdomen, han hade aldrig värk eller så, men i framtiden skulle hjärta och lungor bli belastade. Den 21 mars 1983 rätades ryggen ut genom att steloperera sex kotor i ryggen, och hans längd ökades från 192 till 196 centimeter! Inget dåligt trolleritrick! Så nu vet ni varför John Houdi är en så lång och ståtlig person. John fick vara sängliggande första tiden och fick sedan bära en korsett i ett och ett halvt år. Det var då John bestämde att sista gången han framförde sin duvakt var på Markku Purhos Magic Day i Kouvola. Finland, strax före operationen. Nu skulle John istället satsa helhjärtat på close-up, som var något han kunde träna på sängliggande.

1985 var ett händelserikt år för John. Han slog världsrekord genom att köra bil med förbundna ögon i nära 12 mil, och efter detta blev det ett väldigt skrivande i tidningarna. "Var det bluff? Hade polisen gett tillstånd till detta? Åtal hotar." John Houdi - som artistnamnet nu blivit - började med trade shows. Denna satsning tyckte näringslivet var en bra idé, så han fick en USA-resa i pris i Unga Initiativ - Näringslivets Initiativpris för ungdom. Han bildade sitt bolag John Houdi Productions AB.

Nu var John Houdi professionell. De flesta uppdragen var åt företag på firmafester samt reklam- och produktjippon. Tillsammans med sin bästa vän utvecklade de olika rutiner och trick för att kunna presenteras för företag. De lade tillsammans upp en strategi för att erövra företagsmarknaden i Sverige – en marknad som just då var i sin vagga. De gick igenom allt från trick och rutiner till hur man skulle uppträda som affärsman, hur man skulle klä sig, agera och vilken attityd man skulle ha. De var vänner och inte konkurrenter. Och de är fortfarande bästa vänner och fortsätter ännu i dag att hjälpa varandra med idéer och att utveckla trick och illusioner. Vem bäste vännen är? Jo, han började som Mr Magino, men heter numera Joe Labero.

Efter att John kommit till Stockholm började han göra offentliga shower på bland annat Norra Brunn. Hur kom du in på stand up?

Jag var tillsammans med Lennie Norman på en kort turné. Lennie tyckte att jag hade en talang som skulle passa den kräsna stå upp-publiken. I februari 1992 uppträdde jag för första gången som stå upp-komiker på Norra Brunn. Jag fortsatte sedan att turnera på stand-up comedy-klubbar runt landet, men jag har aldrig övergett magin i min show. Jag har aldrig varit en stå upp-komiker utan en komisk magiker, som uppträder på comedyklubbar, och det har varit en oerhört bra skola. 1999 slutade jag att uppträda på comedyklubbar runt om i landet, förutom på Norra Brunn Comedy. Men den 17 december 2001 var det sista gången jag uppträdde där också. Nu är det dags att gå vidare.

Hösten 1997 - premiär den 11 september - gav du och den svenskfödde ficktjuven Bob Arno, boende i Las Vegas sedan många år, plus Patricia Wilcox´ danstrupp, showen "A Magic Night" på Berns i Stockholm - en show som sedan gick ut i landet på turné under namnet "The Magic Comedy Tour". Hur kom samarbetet med Bob Arno till?

De som då drev Berns’ Salonger, bröderna Broström, lärde jag känna under tiden Labero jobbade på Berns. Jag var ju magisk konsult till första showen Labero satte upp, och jag besökte ofta Berns för att umgås med Labero. De ville gärna göra något med mig också, så när idén dök upp om en ny show, som skulle byggas runt stepp och dans samt Bob Arnos ficktjuveri, så ringde de till mig. Jag kände att denna show var helt rätt. Tyvärr hände en massa saker som gjorde att denna produktion blev en av de värsta upplevelserna i mitt liv. Det första var att de valde namnet "A Magic Night" som namn på showen. Just det namnet var så associerat till Joe Labero, att både jag och Bob Arno protesterade hej vilt. Showens idé var ju långt ifrån häftiga illusioner som Labero hade presenterat. Vi blev tyvärr helt överkörda av Berns’ ledning och de sa att "passade det inte så är det bara att gå, så tar vi in någon annan i stället". Vi valde att stanna och göra det bästa av situationen. Bröderna Broström gick i konkurs en månad innan repetitionerna skulle sätta igång. I sista sekunden dök producenten Aller Johansson upp och räddade föreställningen. Nu fick vi stryka massor av idéer. Av den originalbudget vi hade haft fanns nu bara en bråkdel kvar, och av det skulle vi göra en krogshow. Av de illusioner och effekter som skulle köpas in kom det bara en illusion – som ströks ur showen efter första publikrepetitionen. Scenografen var den som Labero haft. Han gjorde i stort sett samma scenografi till oss, vilket innebar att jag och Bob vägrade stå framför den, så vi valde att stå framför ridån i stället. Efter första publikrepetitionerna fungerade min del i showen mycket bra. Så bra att jag vid ett krismöte fick ultimatum att korta min del i showen och ta bort allt utom buktalerirutinen och snö-tricket och flyttas till en ny position i showen. Allt för att lyfta de övriga deltagarna i showen. Jag gick motvilligt med på det. Kvar från den första idén till show, som jag tände på, fanns nu ingenting i stort sett. Efter att vi spelat i mindre än en månad kom beskedet att Grand Hötel köpt Berns och att all underhållning skulle läggas ner. Nu tog vi artister över mer och mer och började lägga till saker för att förbättra showen. David Copperfield kom till Berns och såg showen en kväll tillsammans med en del av sin crew. Han gillade showen. Och det gjorde folk också. I december hade vi nästan fullt varje kväll. Nåväl - trots alla problem och motgångar resulterade det hela i att jag och Bob lärde känna varandra. Vi är goda vänner och håller kontakten. Jag lärde mig oerhört mycket under denna period av mitt liv, saker som jag aldrig skulle lärt mig annars.

John Houdi hade i november-december 2001 stor succé på Silja Symphony, det stora lyxiga kryssningsfartyget som regelbundet går mellan Stockholm och Helsingfors. Det var showen "A Magic and Music Experience - John Houdi & Three D", som visades där, med en föreställning på utvägen och en annan på hemvägen. I denna show tar John Houdi och showgruppen Three D publiken tillbaka till Las Vegas´ salongsunderhållning från 1940- och 1950-talen. Det är en färgsprakande show med klassisk fingerfärdighetsmagi, sång, utbrytningar och musik i högt tempo och med magiska illusioner.

***

När man trollar på "Ålandsfärjor" så är det rätt tuffa förhållanden att jobba under. Vinklarna är usla, man är nästan omringad av publiken, showerna måste göras på dansgolvet, man har c:a 3 minuter för att rigga upp showen, och knappt en minut för att röja undan rekvisitan, som måste förvaras i hytten, man ska göra tre olika scenshower per dag (kl. 16.00, 18.15 och 23.30) samt en timmes close-up i restaurangerna (kl 21.00), har jag låtit mig berättas. Är det likadant på Finlandsbåtarna, John Houdi?


Knappast! På Symphony och systerfartyget Serenade är det helt andra förhållanden. Vi gjorde en show kl 00.00 i ca 25-30 minuter på turen till Helsingfors och en helt annorlunda show dagen efter på turen tillbaka till Stockholm. Scenen är ombyggd för illusionister, vilket innebär att vi hade två stora låsbara "lådor" på var sida om scenen där illusioner och rekvisita kunde förvaras. Man har klippt nästan alla dåliga vinklar genom ett sinnrikt ridåsystem, som också ger en egen främre ridå. Publiken sitter i en halvcirkel i nivå med små drinkbord (kan jämföras med Chat Noir i Oslo). Resten av publiken står upp längre bak i lokalen. Vi hade ca 25 minuter på oss att förbereda showen på scen, och våra stora, låsbara loger låg precis bakom backcurtain med access via två trappor på vardera sidan om scenen. Vi hade tillgång till scentekniker samt en ljud- och ljustekniker samt en person på följespot. Omständigheterna är alltså kanon. När det gäller boendet var det superbt, eftersom jag bodde i svit och tjejerna i Three D i egna Seasidehytter. Vi kom i land varje dag kl 09.30 och avgick igen 17.00 (alltså; varannan dag var man hemma i Stockholm). Artistlivet kan vara oerhört orättvist på Östersjön...


Detta med vilka som ska kalla sig proffs eller amatör har diskuterats flitigt. Vad tycker du John?

Jag tycker diskussionen över lag är löjlig; det är i stort sett omöjligt att säga att den och den är proffs, och att använda det som en kvalitetsbeteckning. Jag känner till flera så kallade proffs här i Sverige, som knappt kan leva på trolleriet. Flera av dem erhåller vissa typer av bidrag typ A-kassa etc eller är sjukpensionärer eller liknande. Då kan man ju inte direkt säga att de lever på trolleriet allena. Att de som lever på trolleriet kvalitetsmässigt ska vara bättre än amatörerna kommer aldrig att stämma eller är alltid en bedömningsfråga.

Jag har alltid hävdat att om en producent skulle satsa någon miljon på en snygg tjej med silikonbröst, lära henne utföra ett par trick samt ett par illusioner, där hon använder sig av manliga assistenter, förpacka detta med snygg scenografi, snygga broschyrer, affischer, bra crew och bra PR-folk, så skulle hon bli större namn än Labero, Häckner och mig tillsammans. Nyhetsvärdet skulle vara otroligt, och alla TV-program skulle slåss om att ha med henne i sina program. Låter detta sexistiskt? Låter det som om det aldrig skulle gå? Jag säger då bara ett namn: Melinda.

Låt oss gå till kärnan av det hela: Trolleri är fascinerande och kommer alltid att vara det.
Den bästa reklamen trolleri kan få är bra trolleri, som presenteras på bra ställen av bra personer - antingen de är proffs eller ej. Sunkiga personer med skitiga kläder, som står med sliten rekvisita i avskavd glitterplast på den lokala pizzerian och utför tricken dåligt med en usel presentation är förödande för trolleribranschen. Problemet vi har är att trollkarlar har så oerhört dålig självkritik. Alla som sysslar med trolleri verkar tycka att de är störst, bäst och vackrast och fattar inte varför Labero, Häckner eller jag får så mycket uppmärksamhet, eftersom de minsann är mycket bättre än vi. Titta bara på alla hemsidor, som trollkarlarna har. I stort sett alla skriver om sig själva i sådana superlativer att varken Labero eller Copperfield skulle ha mage att använda sig därav.

Här kommer mitt framgångsrecept i fall du vill bli en stor och välkänd trollkarl:
Du måste ha oerhörda ambitioner.
Du måste ha en talang för det tekniska inom trolleriet. Det finns inga genvägar eftersom tekniken och kvaliteten i slutändan är oerhört viktig.
Du måste kunna jobba hårt. Nu handlar det inte om sex timmar per dag fem dagar i veckan. Nu snackar vi om att man inför trolleriet som en livsstil. Allt ska kretsa kring trolleriet och showen. Varje detalj ska skärskådas - hur man beter sig på scen och hur man beter sig bakom scen. Skippa alla vänner och socialt liv, strunta i familj och barn. Ingen normal tjej står ut med en så egofixerad person. När du jobbat så hårt, att du känner att du stupar, så är det bara att jobba ännu hårdare.
Du måste ha förmågan att dra till dig intressanta människor, som är bra för dig och din karriär.
Det handlar om tur, tillfälligheter, att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle, att visa sig ute och träffa de rätta människorna, att välja bort det som normala människor värdesätter - lediga kvällar, helger och semestrar. Det handlar om ett så hårt arbete, att ingen fackförening i världen skulle acceptera arbetsvillkoren.
Det handlar om att ha affärssinne.
Det handlar om att ha utstrålning. Något som man har eller inte har, och som man inte kan lära sig från en video, som man köper hos Pegani.

Jag kan fortsätta ett tag till, men jag känner att det är onödigt. Jag tror inte det är fler än tre stycken, som läst ända hit. Trollkarlar är inte intresserade av de verkliga hemligheterna för framgång inom trolleri; de är mer intresserade av nya tricks och moves samt att gnälla på andra trollkarlar. I övrigt hänvisar jag till min artikel i Pegasus nr 81.

Låt mig då bara till sist konstatera, att om man satsar på ovanstående sätt, så går det att bli en stjärna. Det visar verkligen John Houdis karriär!

Christer Nilsson/Sveriges Magi-Arkiv

Denna artikel har varit publicerad i den skandinaviska trolleritidningen PEGASUS nr 91, mars 2002