Uppsala Magiska Bröder

Jag var fjorton år och bodde i Tierp. Jag hade precis blivit intresserad av trolleri, och ville komma i kontakt med andra som också var det. Så jag letade i telefonkatalogen och hittade i Uppsala “Marco – trollkarl” Marco visade sig vara en äldre man som hette Sune. Han berättade att han var ordförande i en trolleriklubb som hette Uppsala Magiska Bröder, som höll till i en liten källare i Uppsala, och att jag var välkommen att hälsa på. Mina föräldrar tyckte inte alls att det lät misstänkt, utan uppmuntrade mig tvärtom att åka dit.

 

En vinterkväll dök jag upp på mitt första möte vid Gamla Gillet i Uppsala. Sune presenterade mig för de andra. Något tiotal män. Bara män. De flesta äldre. Där fanns cirkusartister och clowner. Men framför allt var där helt vanliga farbröder. Ute i samhället var de kirurger, psykologer, lärare, revisorer och pensionärer. Som andra kände som Harry, Per, Sven osv. Men här var de Harrini. Paul Gitz, Marco.

 

Det var farbröder som kanske inte i vardagen kunde leva ut sin kärlek till små skumgummibollar på ett sätt som samhället skulle förstå. UMB var en fristad.

 

För att få bli medlem, måste jag först visa att jag faktiskt var en trollkarl. Framföra en serie trolleritrick med de övriga medlemmarna som publik. Jag kunde fem trick som jag hade lärt mig från ”Sibyllans Trollkonstbok”, och övat på tre skämt som jag skulle säga mellan tricken. Det var close-up magi. fingerfärdighetstrick med en kortlek och två mynt. De två mynten hade jag tejpat fast i en stor låda. Jag tänkte att det skulle upplevas som lustigt att jag tagit med en jättestor låda för att frakta två mynt i, och att trollkarlarna skulle börja skratta. Så blev det inte. Det markerades dock med nickningar att de noterat att ett skämt framförts.

 

Jag visade mina trick inför en publik som inte rörde en min. Som inte såg mig i ögonen, utan bara följde mina händer. Varje rörelse. De log inte åt skämten, de höjde inte på ögonbrynen. När jag var färdig så sa de ”vänta utanför”. Jag väntade i foajén utanför i någon minut, innan dörren öppnades och Marco sa ”Välkommen till Uppsala Magiska Bröder.” Goda nyheter. Någon nyare medlem provade på att le, men lugnade sen ner sig.

 

Mötena var väldigt strikta. Vi följde protokollet noggrant, och klubbade alla punkter efter omröstningar. Och ordföranden hade ingen brådska. Jag förstod snart att ordning är kärnan i sund trolleriverksamhet.

Efter den formella delen av mötet följde en fikastund. Med kaffe och saft. Rullande schema på vem som skulle ta med. Ibland i samband med en kort minnesstund för de medlemmar som avlidit sen förra mötet, och auktionering av deras rekvisita. (Jag har en tumme i plåt någonstans hemma som sägs ha tillhört självaste Hector El Neco!)

 

Allra sist var det dags för det vi egentligen var där för. Att visa varandra trolleritrick. Att försöka lura varandra. (att lyckas lura andra trollkarlar med ett trick är det finaste en trollkarl kan göra!) Alla hade något trick med sig, som man hemskt gärna ville visa, men var väldigt nervös för. Och det sparade man till sist. Tills man bara måste. Eftersom de flesta av oss inte var vana att uppträda var vi väldigt spända, tänkte på tricket hela tiden. Nervösa att tändvätskan i “Fire Wallet” skulle hinna torka för tidigt. Eller att ett en palmering skulle synas. Eller att man skulle räkna till fel kort. Det ledde till att hela mötet ofta genomfördes med en samling svettiga, kissnödiga och skakiga män som bara var halvt närvarande. Man satt och fingrade med darriga händer i kavajfickan på den plastmojäng som om några minuter skulle generera den varma känslan av bekräftelse från jämlikar.

 

Sune visade mig mitt allra första livetrick. Fram- och bakpalmering av kort. Hans reumatiska händer lydde inte helt, men han kunde istället i detalj berätta hur förbluffande det brukade se ut förr i tiden.

 

När vi väl vågat trolla för varandra släppte spänningarna. Vi bytte trickidéer. Vi tittade på importerade VHSkassetter och såg gryniga amerikanska farbröder stoppa sina fruar i lådor. Vi antecknade och analyserade mysterierna. ”Hur fick benen plats?” ”hur har de målat kanterna?” “Vad ser hon i honom?”.

 

Jag lärde mig mycket under åren i Uppsala Magiska Bröder. Att våga tala inför andra. Att byta ut människor mot varandra med lakan. Hur man förvarar flashpapper så det inte självantänder på väg till födelsedagskalaset.

 

Per lärde mig att öva lika mycket på vad jag säger, som på fingerfärdigheten.

Men det som gjorde mest intryck på mig med Per var vilken otrolig ordning han hade på sina prylar i väskan. Ett litet fack för varje peng och näsduk.

 

Magnus lärde mig behålla lugnet i krissituationer. ”Bara le och stå stilla så förstår ingen att tricket gick fel. Ingen vet ändå att kaninen skulle komma fram ur hatten och inte kravla ur din väska.”

 

Kunskapen portionerades ut i takt med att man bevisade sitt intresse. Först efter att jag varit medlem i flera månader så höjdes min outtalade security clearance till nivån som gjorde att de äntligen förklarade hur man viker en tjugokronorssedel så den förvandlas till en hundralapp. En kunskap jag sen brukade och missbrukade i tio år.

 

Mina föräldrar körde mig ofta från Tierp till Uppsala för att jag skulle kunna vara med. De kunde såklart inte vara med på mötena, eftersom ja, de var ju hemliga. En gång väntade de i bilen utanför i flera timmar när mötet drog ut på tiden för att vi övade på att kasta kort så de landade snyggt i en hatt. ”ni måste haft roligt ikväll?” frågade de. ”Det kan jag tyvärr inte prata om.”

 

Tiden gick. Min kompis Johan blev medlem. (Faktiskt ganska kort tid efter att jag blev det.) Tjejer blev medlemmar! Yngre medlemmar valdes in. Vi bytte lokal, till ett rum i en villa som användes parallellt som fritidsgård. Vi gjorde föreställningar tillsammans, vi åkte på kongresser, och arrangerade egna. Vi hälsade på andra klubbar.

 

Jag är inte medlem idag. Jag vet inte exakt när jag slutade vara medlem. Jag flyttade till Stockholm. Jag dök upp sporadiskt. Jag slarvade med att betala medlemsavgiften. Jag träffade en tjej. Och plötsligt hade det gått fem år sen jag var där sist. Annat tog över. Undrar vad de har för sig idag? Vilka är kvar? Var håller de till? Är Pers väska fortfarande i ordning?

 

 

Det här är mina minnen, och säkert inte en korrekt återgivning av händelseförlopp, personer eller detaljer. Om du vill läsa en mindre vinklad historik över UMB kan du titta här.”