 Premiärföreställningen 21 september 2017
När publiken samlas i den intima källarlokalen på Yxsmedsgränd i Gamla Stan är stämningen redan tät och familjär; många förväntansfulla (och i trollerisverige välbekanta) ansikten lyser ikapp med strålkastarna i den lilla salen. Likt Leif Olberius förra trolleriteaterproduktion (“Förlorad Plats”, 2016) domineras rekvisitan man skymtar på scen av antika möbler, koffertar och vardagliga ting – något som skvallrar lite om hur teatralisk uppsättningen som premiärpubliken serveras är. Begreppet trolleriteater är egenligen en något vilseledande term för det Leif presenterar eftersom man lätt får intrycket av att det är en trolleriföreställning med en story runt om när det i själva verket i högsta grad är tvärt om. Berättelsen och skådespeleriet är definitivt i centrum och trolleriet fungerar som analogier till det som handlingen målar upp för publiken.
Förra årets bejublade uppsättning “Förlorad Plats” var en stundtals halsbrytande historia om resor till exotiska platser och tydliga kopplingar i mellankrigstidens tidsanda med åtskilliga referenser till bekanta städer och historiska händelser. I “Resan Bort” går Leif Olberius till denna historias extrema motsats; vi tas med till ett café där tiden på ett märkligt sätt tycks stå stilla och där den namnlöse protagonisten utan tydlig kronologi berättar anekdoter kring små händelser som långsat, långsamt sätter ringar på vattnet i ett mikrokosmos där alla livsöden som trängs på platsen långsamt tynar bort.
Ett gudsförgätet café. Ett torg med en ful fontän. Ett träd. En lägenhet. En trasig hiss. En uppsättning märkligt fascinerande karaktärer som i ett slags stasis utgör en form av levande kuliss till varandras livshistorier.
Här träder föreställningens verkliga magi in. Leifs berättarkonst sveper oss in i en värld av omväxlande humoristiska och djupt tragiska anekdoter kring de stereotyper som trängs på caféet och efter bara en kvart är publiken transporterad till en annan värld – en värld av underbara, naiva livsbetraktelser som med trolleriet som krydda får oss att hänga vid varje stavelse som yttras, varje nyans i berättarens mycket uttrycksfulla minspel. Ett av caféets saltkar töms i den namnlöses hand och medan en till synes aldrig sinande ström av salt rinner mellan fingrarna på honom berättar han om de tårar som en av berättelsens karaktärer fäller. En författares besvär med att tygla sin egen historia illustreras genom en i frustration ihopknöglad boksida som förvandlas till en bångstyrig, vit näsduk som jagas runt på scen och som sedan i luften viker ihop sig själv till en origami-fågel som varsamt läggs ner på ett cafébord – och till sist börjar hela bordet sväva och flyger runt på scenen med den olycklige författaren hack i häl. Att beskriva detta som “appearing silk to dancing hanky to origamagic paper crane to floating table” gör det helt enkelt inte rättvisa. “Resan Bort” är en teaterupplevelse i ordets bästa bemärkelse långt innan det är en trolleriföreställning, och då är ändå trolleriet som presenteras förstklassigt!
Alla föreställningar har ett slut, och medan “Förlorad Plats” ständigt tog nya vändningar och hade ett i det närmaste gastkramande tragist slut är “Resan Bort” en episodisk historia med ett slut som i god tid signaleras och sedan obönhörligt närmar sig, roliga sidosprång till trots. Nu slutar föreställningen i en tänkvärd avrundning snarare än ett crescendo, men allt annat hade varit malplacé på en historia av denna typ. Det här är inte episkt eller storslaget; det är intimt och mänskligt till sista sekund.
Leif Olberius är en multitalang; han har skrivit manus, han trollar, han skådespelar och han berättar. Allt med samma värme och skicklighet. Regisamarbetet med Mikael Lidén är uppenbarligen en särdeles lyckad kombination. Att ha modet att låta skådespelaren hänga upp en hel minut av scentid på att göra grimaser åt publiken under det att en karaktär äter glass kräver sjävlfötroende. Att sedan göra denna scen till en av de verkliga höjdpunkterna i föreställningen kräver något som är bortom mod och skicklighet; det är ett genidrag.
Publiken belönar de 90 intensiva spelminuterna med stående ovationer som måste ha letat sig upp längs källartrappan och ut genom Gamla Stans vindlande gränder.
Förhoppningsvis lockar de till sig en stor publik. Det är den här uppsättningen värd.
Ottar Kraemer