Det finns en air av att svära i kyrkan om man i trollerisverige säger att man inte gillar Carl-Einar Häckner. Eventuella göteborgare i närheten kan bli snudd på våldsamma om de hör en. Ändå finns det bara ett ärligt sätt att börja den här recensionen: Jag har aldrig gillat Carl-Einar Häckner. Likt en hel del musik man hör genom ens vänner kom jag för många år sedan av en händelse att se Häckner och reagerade som man gör med den mesta musik man hör: “Skicklig artist, men inte min grej alls.” Jag etiketterade hans artisteri som något som inte var tänkt att tilltala varenda människa, och definitivt inte mig. Han hade sin publik, jag var bara inte en del av den. En närstående trollerikamrat sammanfattade det hela med att “Om man skall tycka om Carl-Einar Häckner måste man gilla Carl-Einar Häckner.”, en truism som sammanfattar Häckner bra – han är sin egen kategori och ett särpräglat varumärke. Några år senare träffade jag Häckner personligen, sittandes ett par platser från honom på ett begravningskaffe en sommardag i Uppsala på tidiga 2000-talet. Legenden Topper Martyn hade gått ur tiden, och en tydligt berörd Häckner sade ett par personliga minnesord om sin bortgågne vän, hållandes en vinröd chapeau-claque han fått i gåva av honom en kort tid innan Topper gick bort. Jag slogs av tanken att en människa har fler sidor än man nödvändigtvis ser på scen eller i det artistiska uttrycket. I bakhuvudet bestämde jag mig för att någon gång i framtiden gå på en av Häckners förställningar igen.
Det tog nästan 15 år, men den 21 september 2018 stegade jag mot Södra Teatern på Mosebacke, fast besluten om att se föreställningen med ett öppet sinne. Det var ett bra beslut, skulle det visa sig. Scenbilden som möter oss dryper av kärlek till svunna tiders revy- och cirkuskultur; klassisk cirkusmusik skvalar och på scen står vevgramofon, en hemmansorgel och klassiskt glittrande trollerikrevisita, allt inramat av röd sammet. När Häckner själv gör entré likt en cirkusdirektör är applåderna redan öronbedövande – han har en del förväntningar att leva upp till! Välgörande nedtonat öppnar han föreställningen med elegant framtrollning av två duvor på klassiskt vis medan han avväpnande småpratar med publiken om hur pretentiöst det är att möta oss i frack innan han helt sonika går in bakom en skärm på scenens bakkant och byter om medan han förstulet skojar med publiken. Publiken skrattar och är redan med på noterna även om Häckner under föreställningen flera gånger får banna oss för att vi inte hänger med och reagerar kvickt nog på hans underfundigheter.
Föreställningen består huvudsakligen av tre komponenter; utöver trolleriet musicerar Häckner och berättar historier som ligger på gränsen mellan stand-up och speech art eller betraktelsepoesi. Någon röd tråd förefaller det först inte existera; vi kastas vildsint mellan tänkvärda berättelser om isbjörnar, naivistiska magiska sekvenser och lågmälda visor interpunkterade av anekdoter om ditt och datt. Tankarna går till andra multidisciplinära scenkonstnärer som Bill Bailey, Bo Burnham eller Robert Broberg – men med en helt egen prägel som är omisskännligt Häckners egen. Tempot varieras, liksom tonen som balanserar mellan komik och eftertänksamhet blandat med nostalgi. Trolleriet är alltigenom klassiskt – bollvaser, sidendukar, bägarspel, cigaretter, griffeltavlor och biljardbollsmanipulationer passerar – bokstavligt talat – revy och presenteras med stor skicklighet. Uttrycket är dock växlande; en mynt- eller kortmanipulation kan ges ett nästan ironiskt anslag och påfallande ofta känns trolleriet mer som ett alibi för Häckners scenpersona som manisk trollkarl. Det är effektivt; med mycket små medel skapar Häckner en magisk stämning som ger stort utrymme för hans eget karaktärsspel, vilket onekligen är en stor del styrkan i hans artisteri. De musikaliska inslagen är av varierande slag och kvalitet, men kvällens första sång (där publiken repas in som kör för refrängen) är briljant och ytterst tänkvärd – flera i publiken runt om undertecknad suckade spontant när det visade sig att sången bara var en vers och en refräng lång. När Häckners musik är som bäst är den sådan att man verkligen hade velat höra mer av den! Den är djup utan att bli otillgänglig och melodisk utan att alls bli slätstruken.
Ordlekarna är intelligenta och intressanta utan att hota den sfär av ungdomlig naivitet som snart 50-årige Carl-Einar tidlöst omger sig av som en del av den komplexa natur han ger uttryck för. Ett annat mycket lyckat och oortodoxt inslag är när han spelar ett pianostycke sittandes på en knarrig pianostol som han pinar så att knarrandet blir det bestående intrycket av numret – och naturligtvis källan till många skratt; ett nummer som få andra artister skulle kunna sätta på repertoiren. Hos Häckner passar det dock som en perfekt pusselbit i föreställningens tablå. Mänsklig observationshumor som emellanåt kontrasteras av ren absurdism skänker en intim och fnissig stämning åt föreställningen. Skratten avlöser varandra och det är bara när Häckner tydligt markerar att det är dags för ett poetiskt moment som tempot sänks och publiken får hämta andan en smula. Plötsligt dyker det också – till synes helt otippat – upp lösa röda trådar som på förtjänstfullt vis knyts ihop mot slutet av showen. Häckner låter tusentals pingpongbollar regna ut över scenen efter en vanvettig uppbyggnad av ett klassiskt bollnummer, och när publiken är som mest i gasen hamrar han in ett par slutpoänger som verkligen träffar rätt.
Här får jag till sist sammanfatta vad jag under föreställningens gång upptäcker att jag uppskattar: de infantila inslagen som jag ogillade för en massa år sedan har mognat till finurlig nostalgi och ett varmare anslag. Det överdrivna minspelet och fånigheterna som gjorde att jag tappade intresset har skärpts till och är nu en förfinad och väl avvägd mimik utan att han har tummat på humorn i allt han tar sig för. Självironin och pikarna åt samtiden blir aldrig ovärdiga eller överdrivet plumpa, vilket ger tyngd åt föreställningen. I slutminuterna står Häckner i läderfrack (!) längst fram på scenen, ömt kramandes den vinröta hatten från Topper Martyn. Den är ett arv han förvaltat väl. Jag gillar Carl-Einar Häckner.
Text och foto Ottar Kraemer