Mystique ”“ ”Vid Korsvägen”
Olympiateatern, Stockholm
30 oktober 2018
Recension av Ottar Kraemer
Egentligen skulle man kunna skriva en recension efter varenda Mystique-föreställning. Herrarna Tom Stone, Leif Olberius, Martin Hansson och John-Henry Larsson skapar oförtrutet en aldrig sinande ström av nya rutiner och trick som sedan pensioneras efter blott en enda föreställning ”“ bara för att sedan börja om på ny kula inför nästa gång. Det har onekligen sin charm inte bara för publiken; det måste vara stimulerande som artist att veta att man KAN låta fantasin skena iväg och prova något man aldrig skulle våga lägga in i sin ”vanliga” akt. De snillrika infallen i Mystique varvas med de obskyra, de halvt vanvettiga (förra månadens trick där publiken virades in i rött garn kors och tvärs i rummet kommer till minnes) och inte minst de väldigt komiska. Även de gånger då trolleriet är konventionellt gör herrarna presentationen till något minnesvärt ”“ en konst som många borde lära av!
Dagen innan Halloween samlas en förväntansfull publik i en nästan överfull salong och möts av det vid det här laget klassiska öppningsnumret där alla herrarna gemensamt utför en trolleri-koreografi till svängig musik ”“ det enda nummer som förblivit oförändrat från början av spelperioden förra året. Denna gång händer dock något; ljuset börjar svaja mitt i numret och musiken blir atonal och mörk. Till sist står aktörerna handfallna i ett kallt ljussken och tittar i skräck på kvällens gästartist ”“ Billy Kidd från Kanada ”“ som likt en Mefistofeles-gestalt gör entré och erbjuder herrarna att skriva under varsitt kontrakt i blod i utbyte mot magiska krafter. Utan vidare ifrågasättande skriver alla i tur och ordning under sina kontrakt ”“ endast Martin Hansson verkar tveka ”“ och med ett demoniskt leende samlar Billy Kidd ihop kontrakten och försvinner från scenen, varpå musiken och det varma ljuset plötsligt återvänder och ”allt är som vanligt” igen. Publiken ”“ i synnerhet de av oss som ofta går på Mystique ”“ tittar på varandra och undrar vad som nu komma skall..? Att det är Halloween är i alla fall helt klart!
Ivrig att testa sina nya magiska förmågor bjuder Tom Stone upp en frivillig ur publiken och utför en rapp bägarspelsrutin med två bägare som sannolikt lurade även de mest luttrade trollkonstnärerna bland åskådarna. Stone har en förmåga att ständigt förnya och tänka nytt även kring så ”trötta” trick som bägarspelet, och den här kvicka rutinen som kunde fungera som en studie i att avleda uppmärksamheten är ett bra exempel. Numret tjänar inte bara som ett förtjänstfullt trick i sig; att det sker så rappt och oförklarligt även för den insatte åskådaren understryker föreställningens tema och man får en glimt av hur det skulle se ut om trollkonstnären faktiskt hade magiska krafter.
Foto: Arto Airaksinen
Leif Olberius vanligtvis joviala karaktär har blivit besatt av pengar efter att ha sålt sin själ i öppningsnumret, och likt Kung Midas dyker det upp pengar var han än går. En snyggt utförd men inte i sig epokgörande myntrutin får ny fart när det bokstavligen börjar spruta mynt ur händerna på honom när man minst anar det (Undrar hur många hundra mynt som dök upp bara under de första minuterna av numret?), och när han får sällskap på scen av Tom Stone övergår rutinen i en tvåmanna myntfångst ur luften som kan vara den mest övertygande hanteringen undertecknad kan minnas av detta klassiska nummer. Olberius karaktär genomgår en hel resa från fascination till utblommad girighet under loppet av numret ”“ som alltid är hans mimik och skådespeleri en fulländat integrerad del av varje nummer han visar upp. Att ett nummer utförs långsamt och övertygande betyder minsann inte att det behöver bli livlöst; Olberius kan kosten att få vartenda par ögon i salongen att följa med hans egna medan han söker efter nästa silverglänsande fångst ur tomma luften.
När mynt inte räcker till längre trollas det fram sedlar och när avunden rinner över hos ensemblen och Leif blir rånad vänds plötsligt rånsituationen uppochner när rånarens pistol genom ett trollslag pekar bakåt och det är rånaren som blir av med plånboken istället!
Ensemblens vedertagna hackkyckling, Martin Hansson, har fått självförtroende och mentala krafter av det underjordiska kontraktet och utför ett förbryllande tankeläsningsnummer med två åskådare vars fritt valda kort dyker upp nedskrivna på de papperstussar som användes för att slumpa fram ven som skulle komma upp på scen. En mycket stark effekt som får välförtjänta applådåskor från publiken och också går mycket väl ihop med temat ”“ Hansson unnar sig till och med en överlägsen blick när han tittar ner på kontraktet och med glimten i ögat säger att han återkommer senare.
Säg en lycka som vara för evigt, dock”¦ Bara ett par nummer senare när han återigen skall förbluffa publiken med en ny tankeläsning går allt på sniskan ”“ och förklaringen låter inte vänta på dig; han har av misstag råkat riva kontraktet mitt i tu! Plötsligt fungerar ingenting för Hansson, vars jovialiskt burdusa karaktär plötsligt drabbas av insikten att han kanske har sålt sin själ och råkat riva itu betalningen! Hans återkommande försök att trolla under resten av föreställningen blir ett slags anti-nummer; det är på förhand uppenbart att han kommer att misslyckas, men föreställningens handling gör ändå att vi vill se honom lyckas till sist. Det blir ett rent teatraliskt inslag i showen, men för temat och den röda tråden är det omistligt.
Foto: Arto Airaksinen
Ständigt förföriskt leende John-Henry Larsson gör entré med vad som kan vara kvällens märkligaste inslag; en ”dockteater” där trollkonstnärens händer blir till två karaktärer som gemensamt utför en ”trolleriföreställning” på en miniatyrscen som plötsligt dyker upp ur en skokartong! Numret saknar egentliga trolleriinslag, men skratten låter inte vänta på sig och applåderna är lika häpna som entusiastiska när numret slutar med att handdockorna ”trollar” fram en skylt där det står PAUS. Larssons skicklighet i att bygga originell och avancerad rekvisita är väldigt tydlig och man tycker sig ana hans handlag i de flesta av föreställningens unika nummer som innehåller magiska föremål.
Foto: Arto Airaksinen
Efter en välbehövd paus (Teaterns pyttelilla café verkligen får jobba för högtryck när salongen är fullsatt!) bänkar sig alla igen och scenen äntras av hela ensemblen som slår sig ner vid ett bord. Alla har ärmarna uppkavlade och tittar bistert på varandra ”“ men istället för en armbrytningstävling kommer det en ny fyramans koreografi där artisternas armar och en röd boll (som dyker upp och försvinner i en farlig fart) skapar ett fängslande skådespel. Här anas inspiration från alla möjliga håll; Adlercreutz, Frisch, Amazing Jonathan och kanske en gnutta Umbilical Brothers när koreografin spårar ur och Tom Stone ideligen blir knockoutad på slapstick-vis av övriga ensemblen (och till sist av sig själv)! Ett nummer ingen av oss i den närmaste publikkretsen någonsin sett maken till och utan tvekan kvällens största ”snackis”! Den här typen av nummer känns som kärnan i det som gör Mystique både egenartat och enastående.
Foto: Olav Holten
Kvällens gästartist Billy Kidd gör flera entréer under kvällens lopp och visar upp ett brett spektrum av konster ”“ från framtrollning av en vinflaska ur en uppblåst ballong till en mycket underhållande ”kniv genom lånad kavaj” med unik presentation som ger en glimt av hur skicklig Kidd måste vara i den arena större delen av hennes repertoir kommer från; street magic. Inte en sekund blir död tid när Kidd kaxigt munhuggs med publiken och skickligt plockar upp ”running gags” ur det som sker där och då i salongen ”“ en färdighet som säkerligen kommer av lång och gedigen erfarenhet likaväl som personlig fallenhet. Mentorn Gazzos vänliga småträtande med enskilda publikmedlemmar känns igen, men Kidd har en helt egen personlighet som hon med aldrig sinande energi öser ut under tiden på scen.
Gaturepertoiren har dock sina tillkortakommanden på en scen likt Olympiateaterns. Kidds tolkning av John Ramsay’s trick med bönor som försvinner och kommer fram ur munnen ”“ och i slutet till synes dyker upp genom trollkonstnärens tårkanal i ögat(!) ”“ är imponerande på första och andra bänkraden, men når inte längre ut i salongen och applåderna blir oförtjänt små helt enkelt eftersom majoriteten av publiken inte kan tillgodogöra sig ett trick med så liten rekvisita.
Kidds finalnummer är hennes i särklass bästa ”“ en väldigt uppkäftig och rolig version av Varol’s Emotion Box där en åskådare i kvällens tappning blir uppbjuden på scen för att delta i Kidds frågesport ”Touch me in the box” (vars komiskt dubbeltydliga titel dessvärre verkar gå stockholmspubliken förbi). Ideligen får åskådaren sticka ner handen i en låda och beskriva vad han känner med fingrarna ”“ och ideligen visar det sig att han på komiskt vis har helt fel. Vad som känns som en liten tandborste visar sig vara en toaborste och beskrivningen av en tvättsvamp visar sig inte riktigt stämma in på ett stenblock”¦
Övriga ensemblen ligger inte heller på latsidan i andra akt. John-Henry och Leif gjuter nytt liv i ett svävande bord när John-Henry skall demonstrera sina nyvunna krafter och leviterar popcorn varefter plötsligt hela skålen med popcorn inklusive bordet skålen står på flyger upp och stackars Leif får brottas med den bångstyriga rekvisitan i ett nummer som verkligen drar full nytta av herrarnas komiska talanger såväl som deras skicklighet i trolleri.
När det är dags för finalfinal återkommer Faust-temat och alla kontrakten rivs (till Hanssons uppenbara lättnad) innan vi säger adjö med stående applåder ”“ för att sedan gå hem och bita på kalendern innan det är dags att trotsa novembermörkret och gå till Olympia igen.
Då blir det ju trots allt helt nya galenskaper och underligheter. Igen.
Med risk för att upprepa vad jag tidigare sagt; Mystique utvecklar och förnyar vår konst!
Den som har tillfälle att se en föreställning rekommenderas varmt att göra det. Undertecknad har inte missat en enda föreställning ännu – och planerar inte att göra det heller.
– Ottar Kraemer