Recension av Mystique: “Bland Skuggorna”

30/1 2018, Scalateatern, Stockholm (säsongspremiär)
Recension av Ottar Kraemer

PÃ¥ Scalateatern pÃ¥minns man som besökare hela tiden om teaterns historia; överallt hänger foton av skÃ¥despelare, sÃ¥ngare och andra artister som under Ã¥ren sedan öppningen 1918 har figurerat pÃ¥ scen. Teatern har ocksÃ¥ till del förskonats frÃ¥n de förgÃ¥ngna hundra Ã¥rens blackbox-ideal som förvandlat sÃ¥ mÃ¥nga privatteatrar till ganska själlösa “performance-ytor”, och i synnerhet den mysiga bakfickans atmosfär som nästan andas parisiskt sekelskifte är värd att lägga pÃ¥ minnet.
Scalateaterns lilla källarbar blir därför också det perfekta konceptuella hemmet för en föreställning som Mystique. De löjligt tätt placerade stolarna och sittpuffarna som huserar den 70 man starka publiken fylls snabbt av familjära ansikten, och vid baren hörs trollerihistorier berättas i muntra ordalag; de som hittat hit är en kännarpublik där säkert hälften är trolleriintresserade, och emellanåt skymtar en hel del celebra ansikten förbi i vimlet.

Ingen smygtittarKonceptuellt lÃ¥ter Mystique som ett riskabelt vÃ¥gspel; fyra trollkarlar (fem, inklusive gästartist) med vitt skilda stilar och specialiteter gör trollerirevy tillsammans en gÃ¥ng i mÃ¥naden och pensionerar uppsättningen efter endast en enda föreställning – för att en mÃ¥nad senare skapa en helt ny show för de 70 lyckliga som besöker dem den gÃ¥ngen.
Rummet är mindre än ett halvt klassrum, publiken sitter sÃ¥ nära att främsta raden nästan kan tÃ¥flörta med artisten – ändÃ¥ kastar sig Mystique mellan close-up och ganska storvulen salongsmagi, mellan mim och prat, mellan pianojazz och showorkester samt – inte minst – mellan stand-up-humor och gravallvar. Riskabelt, som sagt…
Leif Olberius…men efter att ha besökt ett antal av föreställningarna har man som idog besökare slutat oroa sig; det är bara att luta sig tillbaka (om man är nÃ¥gon av de fÃ¥ i salongen som har ett ryggstöd pÃ¥ stolen) och Ã¥ka med när Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson och Martin Hansson drar igÃ¥ng.

TrollkarlarJanuariföreställningen börjar med swingjazz och hela trollerikvartetten dyker upp, en efter en, pÃ¥ scen och utför tillsammans en komisk trollerikoreografi där tre av herrarna “kastar” föremÃ¥l som raskt förvandlas till nÃ¥got annat när näste man tar emot. Martin Hansson blir pÃ¥ komiskt sätt utanför och försöker med alla medel fÃ¥ vara med i kastandet – men sÃ¥ snart han bryter de övrigas mönster stannar musiken och alla blir gravallvarliga varpÃ¥ de tÃ¥gar av scen. Publiken skrattar och applÃ¥derar fram John-Henry som är den som under total tystnad skall inleda med föreställningens första solonummer. FrÃ¥n jazz till en salong sÃ¥ tyst att man skulle kunna höra en osynlig trÃ¥d brista. Föreställningen är igÃ¥ng.

John-Henry trollar med mynt!John-Henry inleder med en elegant “coins to pocket” där mynten, som försvinner ett efter ett klirrar ner i ett glas i trollkarlens byxficka. En kort, repetativ rutin med förutsägbart slut men snyggt och rutinerat utförd och väl mottagen av publiken. Av en mindre karismatisk artist hade numret kunnat bli platt, men med en mimik värdig Buster Keaton kommunicerar John-Henry med publiken och fÃ¥r alla pÃ¥ sin sida. Dessutom är tricket ett bra upplägg för Tom Stone, som följer upp med vad som kanske är kvällens riktiga connaisseur-nummer; en humoristisk och skickligt utförd “Cylinder and Coins” – ett klassiskt trick som nyligen kom i rampljuset när Eric Mead visade upp det i Fool Us pÃ¥ TV. Toms rutin toppar dock den versionen och vi bjuds pÃ¥ fler och ännu mer förvirrande omöjligheter när han fÃ¥r korkskivan att till synes kunna dyka upp var som helst i stapeln av mynt. Close-up i mycket hög klass.

Will HoustounNumren följer varandra därefter i ett tätt pärlband med hög kontrast mellan pärlorna och det gÃ¥r inte att kommentera – eller minnas – allt. Kvällens gästartist, engelsmannen Will Houstoun (fil. dr i trollerihistoria och tidigare europeisk mästare i trolleri), bryter av kärnkvartettens muntra kavalkad med magiska historielektioner och trollerikuriosa medan han med brittisk spetsperfektion gör klassiska maginummer och avslutar med en mästerligt utförd “Order and Chaos” där en kortlek som blandats av tre olika personer matchar blandningen i en orörd kortlek som legat framme pÃ¥ scen hela tiden.
Tom Stone Quantum LogicTom Stones “Quantum Logic” – ett praktnummer som hÃ¥ller för att ses mÃ¥nga gÃ¥nger – rundar av första halvan av föreställningen till välförtjänta applÃ¥dÃ¥skor.

John-HenryAndra akten blir lite som andra halvlek i en riktigt bra fotbollsmatch; underhÃ¥llningsfaktorn är hög men tempot sjunker och emellanÃ¥t skruvar den yngre generationen i publiken pÃ¥ sig lite grand när effekterna inte kommer i MTV-tempo. Att herrarna pÃ¥ scen kan sin magihistoria och gärna plockar upp nummer frÃ¥n 1900-talets första hälft och förärar dem en modern make-over är underhÃ¥llande och vackert, men det är svÃ¥rt att matcha dem med en fräsch, originell rutin i stil med John-Henrys teatraliska “En Trollkarls Morgon”, där han i en tydlig blinkning till Yann Frisch gestaltar en tidig morgon där trollkarlen är i extremt behov av en kopp kaffe. Rappa effekter och snygg timing blandat med en air av antingen absinthrus eller mÃ¥ndagsleda gör rutinen till en höjdare.
Martin HanssonMartin Hansson gör en brutalt humoristisk rutin under förevändning av att visa hur man trollar för barn – ett nummer som kanske inte är kvällens största magiska mysterium men likväl gör god nytta av Hanssons breda komiska talang.
Will HoustounWill Houston gör en sista entré med ännu ett magihistoriskt konststycke som förfinal pÃ¥ föreställningen innan Leif Olberius – som vi denna gÃ¥ng fick se ovanligt lite av – kommer fram och drar upp tempot till finalfinalen genom att närmast gÃ¥ bärsärk med näsdukar, framtrollande käppar och vad som känns som kilometervis av serpentiner.
Leif och TomPubliken jublar och artisterna skiner i kapp med strålkastarna.

Ensemble med clownnäsorMystique är ett korthus som man hela tiden förundras över att det inte faller – men jag tror att en framgÃ¥ngsfaktor kan vara att kombinerat med kvalitén pÃ¥ den underhÃ¥llning som levereras sÃ¥ är föreställningarna alltid ambitiösa men aldrig pretentiösa. Artisterna är hjärtliga och tar aldrig distans frÃ¥n publiken.
Det är tydligt att den trolleriälskande publiken som tidigare drogs till Magic Bar har hittat till Mystique, och att det finns mÃ¥nga trollkarlar i publiken märks när t.ex. Martin Hansson skämtar om att uppträda pÃ¥ barnkalas. Att ett sÃ¥dant skämt fÃ¥r kvällens största igenkännande skratt frÃ¥n publiken säger nÃ¥got om vilka som sitter där i mörkret. Det är en kunnig, kräsen publik – och att gÃ¥ng efter annan leverera en originell och mycket sevärd show för sÃ¥dana Ã¥skÃ¥dare är beundransvärt.

Mystique är ett guldkorn som jag hoppas få se mycket mer av i framtiden.

Text: Ottar Kraemer

Foto: Olav Holten

Det här inlägget postades i Sett, hört och hänt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

1 svar på Recension av Mystique: “Bland Skuggorna”

  1. Hans Palm skriver:

    Kan bara hÃ¥lla med – en jävligt rolig kväll. Vi kommer fler gÃ¥nger!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.