Mystique “Ett Sällsamt Släktskap”
Olympiateatern, Stockholm
27 November 2018
Recension av Ottar Kraemer
Det sägs att elitidrottstränare i smyg bannar atleter som krossat ett världsrekord. Det är nämligen stundtals förödande för en idrottares fortsatta karriär att plötsligt storskrälla och sedan måsta leva upp till en extremt högt uppsatt ribba i framtiden för att inte bli nobbad av sponsorerna. Det ”osmartaste” man kan göra är att ständigt nosa på världsrekorden eller putsa på dem några hundradelar åt gången.
Novemberupplagan av Mystique blev ett exempel på ovanstående. Trolleriunderhållning i världsklass med – i överförd bemärkelse – enormt duktiga atleter som tvingas hoppa mot en skyhögt uppsatt ribba under omständigheter som gör att minsta tekniska strul eller ogynnsamma tillfällighet gör att cirklarna rubbas.
Ett Sällsamt Släktskap öppnar med grundensemblens traditionella trollerikoreografi där objekt som kastas mellan trollkarlarna ömsom försvinner, ömsom förvandlas mellan allt från bollar till böcker och solfjädrar. Denna gång blir dock en skillnad uppenbar på en gång; John-Henry Larsson saknas och Tom Stone och Leif Olberius tycks stå lite handfallna när ständige underdogen Martin Hansson plötsligt – för en gångs skull – får vara med och fånga något i öppningsnumret.
Att ensemblen kan kosta på sig att skoja med sitt öppningsnummer och blankt förutsätta att en stor del av publiken kommer att förstå humorn i detta säger mycket om hur många i salongen som ständigt återkommer i publikskaran och hur väl ensemblen känner sina åskådare.
Första numret efter öppningen är ett typiskt Mystique-nummer, ett nummer där man får se herrarna agera ordentligt i sina karaktärer och som direkt får publiken i stämning. Martin Hansson har trollat fram en röd duk som nu, enligt en parant skylt som bärs in, kommer att utgöra centralgestalten i ”Den försvinnande duken”. Gång efter annan försöker han få duken att försvinna och får efter hand sällskap av Leif och Tom, med vars hjälp magin börjar infinna sig och duken faktiskt försvinner… …bara för att retfullt dyka upp sekunden senare i händerna på någon annan i ensemblen! Till sist blir plötsligt den retfulla duken kritvit och alla stirrar på den – så skulle det ju inte vara!? Eller…? Alla blickar vänds mot skylten som stått framme på scen hela tiden. På den står det plötsligt – helt riktigt – ”Den färgskiftande duken”. Skratt och applåder.
Numret är en intressant studie i hur Mystique jobbar. Det slår en när man tänker tillbaka på numret hur mycket av rutinen som inte är trolleri! Mystiques rutiner är skådespel som handlar om ett antal trollkonstnärer och deras vedermödor för att få magin att fungera. Tricken i sig är inte det centrala utan helheten i det som presenteras. Det kan låta banalt som slutsats betraktat, men om man formulerar det som att artisterna underhåller en publik bestående av till största delen väldigt insatta trollerientusiaster och/eller proffs med ett väldigt ‘basic’ duktrick i fem minuter och ändå får applådåskor… så lär det gå in hur mycket mer som ligger bakom deras koncept än bara ‘hemligheterna’ bakom tricken.
Herrarnas lek med välkända trollerirutiner – både modernare nummer i stil med Daryl’s Pakistanska Hoppande Knutar och äldre trotjänare som “Chop Cup” fortsätter genom föreställningen och interpunkteras av helt originella idéer i stil med Tom och Leifs plötsliga infall att minska tjockleken på en kortlek med hjälp av en gummislangshävert. Till publikens förvåning blir plötsligt kortleken tunn som en pannkaka inför våra ögon och mer än en trollkonstnär i publiken lade huvudet på sned i ren förvåning.
Kvällens internationella gästartist är Laura London från Storbritannien, känd för den svenska publiken bl.a. genom hennes framträdande hos Penn & Teller i TV för ett par år sedan. På Fool Us presenterade hon ett klassiskt nummer med en modern tvist där en ituriven sedel återfanns inuti en valnöt inuti ett ägg inuti en fritt vald citron. I Stockholm är det dock uteslutande kortkonster som står på repertoaren när hon presenterar sin konceptrutin ”The Drunken Mitt”; ett återskapande av korthajen Geraldine Hartmans tillvägagångssätt när hon skenberusad lurade mindre nogräknade kortspelare på pengar när de hade garden nere på spelklubbarna i 1920-talets London. Till detta fungerar den intima atmosfären i Olympiateaterns salong väldigt väl, men dessvärre drabbas Laura London av en teknisk miss i värsta tänkbara ögonblicket och rutinens klimax går om intet. Sådant kan hända när det är skarpt läge – det vet varenda trollkonstnär – och teknikerna bakom den pokereffekt som London var ute efter är så komplexa att minsta felgrepp innebär en flopp. Som det proffs hon är avslutades ändock akten gemytligt och vi fick i vart fall en blick in i den historia som skildrades bortom själva trollerieffekten.
Laura London avslutar dock sitt gästspel med en triumf när hon under sitt sista inhopp i föreställningen bl.a. gör en stark och mycket ren förutsägelseeffekt i sken av en tankeläsning som kokats ner till sin essens; konstnären kastar bort samtliga övriga kort ur en kortlek och håller bara kvar ett enda och ber sedan åskådaren säga vilket kort han (undertecknad, i det här fallet – inga stooges här inte!) fritt valt har tänkt på. I samma ögonblick som kortets namn yttras vänds det enda kortet mellan Londons fingrar och visar sig stämma precis. Det finns en mycket kraftfull enkelhet i att inte göra vad som egentligen är en ren mentalisteffekt för invecklad och komplicerad, och applåderna som följer Londons sorti från scenen talar sitt tydliga språk.
Trion Olberius, Hansson och Stone ligger inte heller på latsidan – utöver rysk roulette med pruttkuddar (!) och ett ovanligt finstämt nummer där herrarna gör en gemensam – nästan dansande – koreografi med sammanlänkande ringar gör de även ett mycket förtjänstfullt performancestycke där de vid ett matbord i tur och ordning trollar fram det ena och det andra som hör hemma på bordet. Här kommer Hanssons clowniska August-persona åter till sin rätta och allt går fel för honom: när de övriga två tar fram stora servetter får han nöja sig med en post-it-lapp och när bordssilvret börjar trollas fram dyker det bara upp en tandpetare i hans stora händer. Någon typ av dissonant poetisk rättvisa infinner sig dock på slutet och Hansson är den ende som får något att äta till syvende og sidst. Hans uppkäftiga mimik i det att han tuggar i sig en chokladkaka som fortfarande är insvept i aluminiumfolie är något i hästväg och får till och med stenansiktet Tom Stone att bli okontrollerat fnissig – ett värmande tillfälle då publiken skrattar helhjärtat både ÅT och MED aktörerna. Den typen av synergi mellan artist och åskådare ser man inte ofta.
Detta kommer dessutom efter att Olberius, till publikens jubel, som ett ständigt återkommande skämt har agerat “avledande manöver” under de övrigas nummer genom att stup i kvarten rusa in på scen med en baby-xylofon.
Avslutningsvis får undertecknad ta tjuren vid hornen och konstatera att det märks när någon av “gubbarna” i ensemblen saknas. Vid ett tidigare tillfälle har Stone inte kunnat närvara och även då har övriga herrar hållit fanan högt och levererat en bra föreställning. Men det märks när en pusselbit saknas i ett pussel man är van att se – och här har Mystique på sätt och vis blivit sin egen värsta fiende. Den publikskara som fyller salongen är en trogen, kräsen skara som nu vant sig vid att Mystique är på ett visst vis och jämför allt med det som kommit tidigare. Då är det en besvärlig sits att behöva göra en föreställning som – även inom de extremt gummiaktiga ramar som Mystiquegänget satt för sig själva – är annorlunda. Tonen från vanebesökarna blir hårdare trots kvalitén på det som bjuds på och trots att undertecknad i mellanakt pratade med förstagångsbesökare som var helt hänförda och talade om hur enastående det de just bevittnat var.
Har vi blivit bortskämda, när vi vant oss vid en sprillans ny föreställning av samma förstklassiga kaliber varje månad?
Nej, det här var inte den allra bästa av alla Mystique, trots alla fantastiska inslag jag räknat upp endast en bråkdel av. Men väldigt lite som visas inom vårt skrå tål att jämföras på den skalan alls.
– Ottar Kraemer