Scalateatern, Stockholm, 24 Maj
Av en slump stötte vi ihop, jag och Martin Hansson, på Uppsalatåget i samband med Uppsala Magic & Comedy-festivalen i April. Efter ett samtal om arbetet med Mystique så förstod jag att jag borde sett någon av de 11 föreställningar som redan gjorts med ensemblen. Sagt och gjort såg jag till att ta chansen när de som avslutning på säsongen bokat stora scenen på Scala-teatern. Det är en trevlig, klassisk teater med en bar som håller öppet både före, under och långt efter föreställningen.
Jag blir inte så överraskad av inledningen. Med dessa herrar förväntar man sig en viss typ av lågmäld, märklig humor. Det fick vi. Men också mycket mer. Man har såvitt jag förstått lagt sig vinn om att skapa väldigt mycket “nytt”, unikt material till dessa föreställningar så därför var mina förväntningar ganska höga även om det säkerligen skulle bli en hel del ”˜best-of’. Så blev det. En packad föreställning med mycket av det bästa dessa herrar någonsin presterat, varvat med en tysk kvinnlig gästartist, Alana Moehlmann. Några av mina favoritnummer passerade revy i denna ganska absurt sammansatta show. Ja, det blev en hel del ”˜konstiga blickar’ vilket blivit något av ett signum för hur dessa herrar konfronterar varandra. Det är en naturlig förlängning av det vi en gång såg i Deja Vu, men med så mycket mer trolleri och konstnärlighet att jag ändå vågar säga att detta står på egna ben. Någon enstaka gång blev jag tyvärr lite besviken ”” framför allt när “Multiplying Bottles” började gå på tomgång. Jodå, det fanns några riktigt kluriga inslag i den rutinen, men det kan bli så mycket mer i den här gruppens händer.
Det märktes också ibland att ensemblen trots allt var vanare att uppträda tillsammans på en mindre scen. Jag är lite ledsen för att jag inte tagit chansen och se dem i Scalas källare när man kommit närmare och allt varit så mycket intimare.
Gästartisten Alana spelade på sin kvinnlighet på samma sätt som när hon nyligen var i Uppsala, och förutom det vi fick se där gjorde hon ännu mer ”˜kvinnligt’ trolleri. Hon spelade på typiska feminina roller och det fungerar bra.
Totalt sett så var trolleriupplevelsen stor. Med en rik repertoar av fantastiska nummer plockade John-Henry den otroligt vackra tennisbollakten. De färgerna, de rörelserna ”” ja, det är en njutning att se. Martin Hanssons lågmälda men fantastiska tävlingsakt från SM i Uppsala, Leif Olberius excellerande samt Tom Stones tunga klassiker skulle i sig räckt för att göra den här föreställningen bra. Efter att ha sett Tom Stone med sitt “lådnummer” ett par gånger så blev jag glad hur fantastiskt bra det fungerade denna gång.
Men ”” mitt i bland detta dök det då och då upp helt nya alster eller modifierade klassiker.
Särskilt mycket gillade jag två saker med vätsketema: Ett nästan lite fånigt men bra mjölknummer samt Alan Wakelings “Liquid Sands” som fick avsluta första akten. Man gjorde först en ”˜häxbrygd’ med fyra olikfärgade vätskor från olika sorters flaskor och skålade sedan färgseparerat publiken ut i paus.
Ibland är övergångarna mer problematiska än de behöver vara och ibland är det svårt att förstå riktigt vad undertexten är.
Det är jag trots allt glad för. Det omvända hade varit riktigt, riktigt tråkigt. Att det skaver lite ibland ”” mitt fel eller ej ”” är för mig ett tecken på att jag bryr mig. Allt skall inte vara uppenbart.
En sak som var uppenbar för mig var i alla fall hur varje enskild individ i denna ensemble växt med detta samarbeta ”” vissa scenmässigt, vissa teknikmässigt. Det hänger ihop. Ingen annan ensemble kan “komma undan” med den minst sagt egenartade skumgummibollrutinen där en åskådare klappas tillsammans med resten av gruppen. En samtidskommentar som tydligen redan blivit omtalad utomlands.
Sammanfattningsvis så vill jag säga att jag är oerhört glad att jag tog det där flyget upp till stan bara för att se den här föreställningen.
Det här kommer lyfta ännu högre i höst.
”“Magnus Bodin
