“Where the magic happens” av och med Caroline Ravn
Södra Teatern 5/5 2018, premiärföreställning.
Recension av Ottar Kraemer.
När man som nyfiken biljettköpare läste de första texterna om Where The Magic Happens fick man veta att “de klassiska attributen som hög hatt och trollstav har stuvats undan”. Döm då av vår förvåning när det första vi får se på Södra Teaterns dunkelt upplysta scen är Caroline Ravn i egen hög person iklädd hög hatt av bästa snitt samt svingandes en svartvit trollstav! En sidenduk försvinner med en elegant rörelse och mörkret härskar plötsligt i salongen igen varpå en röst presenterar in Caroline och publiken applåderar in henne – denna gång utan hatt och stav, vilka bytts mot ett varmt leende och en kortlek med vilken Caroline utför en rapp och underhållande rutin där åskådare själva får titta efter kort i en kortlek och hon sedan utan att ha hanterat korten ber de åskådare som hör sitt kort ropas ut sätta sig ner. På en sekund kastar hon sedan ur sig fem namn på kort och se – varenda en av åskådarna sätter sig! Entusiastiska applåder från publiken och redan nu hör man ett “Hur FAN…?!” från stolsraden bakom. En bra, stark öppning på föreställningen och samtidigt ett ypperligt sätt att för de av oss som inte tidigare haft nöjet att se henne uppträda etablera Caroline som person: skicklig, fyndig och med ett självförtroende som kan krossa gråsten.
Paradoxen med hög hatt och trollstav får sin förklaring i att hon med dem gestaltar sin farfar och vi får en glimt av den klassiska “varför jag blev trollkonstnär” medan Caroline via trick med näsdukar och ägg tar oss med till ett mysigt minne från barndomen och en konversation mellan henne och farfadern i hörnet av en trädgård. Tillbakablicken tynar långsamt bort medan en klassisk rutin där mynt hoppar osynligt från ena handen ner i ett dricksglas. En sista sekvens med näsdukar knyter ihop historien om barndomen för stunden.
Ravn lyckas här med något som åtskilliga trollkonstnärer under lång tid ofta har misslyckats med; att få publiken genuint intresserad av den person som var ursprunget till trolleriintresset hos artisten. Vi tas med på en kärleksfull gestaltning av en nära släkting, långt från den självgoda namedropping en ursprungshistoria ofta degenererar till. Svängarna mellan nutid och dåtid illustreras inte bara med smäktande pianomusik utan även genom att de nummer som utförs har en distinkt modern respektive klassisk twist. Här kan Caroline och regissör Nalle Laanela klappa sig själva på axeln; god dramaturgi och bra framförande!
Tillbaka i sitt vuxna jag låter Caroline publiken följa med vidare på hennes livs resa via konfirmation, studieår och till sist; hur det kom sig att teologistudent Caroline Nilsson från Höganäs blev internationellt välrenommérade professionella trollkonstnären Caroline Ravn. Skämten är mänskliga, självutlämnande och bemöts med hjärtliga skratt som indikerar att hela publiken är med på noterna; något man hade kunnat befara vore svårt när nummer som i grunden är close-up-magi skall nå ut i en stor teatersalong. Recensentens goda vänner som satt längst bak i salongen intygar dock att även de kunde följa med och hade en njutbar föreställning nästan till hundra procent. En klassisk effekt med ett upp-och-nedvänt vattenglas där vattnet tycks upphäva gravitationen – som nästan framförs i förbifarten som en rolig bisats till monologen om studierna – är svår att följa bortom de första raderna – men parat med ett roligt manus och en genuin reaktion från främre delen av publiken slätas det över kvickt. Härnäst bjuds på ännu en trollerikliché som fått nytt liv och mening när den klassiska “min första trollerilåda” kommer på tal. När Ravn i berättelsen beslutar sig för att i naiv entusiasm köpa varenda trollerilåda hon kommer över i leksaksaffären och följer upp detta med en illustrativ sekvens med bägare och skumgummibollar inser man att klassiker är klassiker av en anledning; de kan förnyas i det oändliga och ges nya twister om och om igen och förmår än idag att roa en teatersalong – mitt i en tid dominerad av smartphones och appar.
Föreställningens narrativa höjdpunkt nås när publiken får följa med på barnkalas i släkten där Caroline våndas och förhalar att gå upp och uppträda trots att hjärtat slog volter när lille “Krokodilen” själv ringde henne och undrade om hon kunde uppträda på hans sexårskalas någon vecka tidigare. Historien illustreras med en vackert utförd sekvens där Caroline lugnt och metodiskt sliter ett ballongsnöre i småbitar och sedan på magiskt vis får snöret att bli helt igen. Stora applådåskor när ballongen till sist punkteras i ett moln av konfetti och en snabb black i scenljuset signalerar nästa scen.
I upploppet innan slutklämmen hittar Caroline tillbaka till ståupp-komiken i den absoluta nutiden och gör succé med ett kvickt trick där en förutsägelse kring namnet på en kändis slår in efter en komisk fint. Här är det uppenbart att manus endast är ett avstamp i hennes värld – åtskilliga callbacks till dråpligheter tidigare i föreställningen som uppenbarligen kommer helt spontant förhöjer finessen. Det bäddar också för ett komiskt nummer med vattenkoppar som hålls ovanför huvudet och en åskådare turas om med Caroline att dansa en slags omvänd regndans för att trolla bort vätskan som annars kommer att hällas över den vars tur det är att vända upp-och-ner på sin bägare. På magiskt vis förblir åskådaren torr och vad som ser ut att vara upplägget för ett hyss blir en uppskattad avrundning på den komiska delen av showen.
Slutligen landar vi tillbaka i resonemanget om att magin finns med oss från barndomen, och med en avslutande nick till farfaderns minne plockar Ravn en marguerit ur en bukett och börjar riva blombladen från den. I en sista gest när de sista blombladen singlar mot golvet virvlar plötsligt hundratals blomblad genom luften likt konfetti och blomman har genom ett trollslag blivit hel igen. Åtskilliga flämtningar hörs bland publikmedlemmarna i och med detta, och de flesta behöver en halv sekund extra innan de förmår börja klappa i händerna. Ett poetiskt nummer med enormt genomslag, perfekt placerad som förfinal.
Finalen – som nästan får karaktären av extranummer efter den starka blomrutinen – en tour de force signerad Tom Stone där ett par skumgummibollar som flera gånger försvinner och dyker upp under trollkarlshatten plötsligt mångdubblas hundrafalt. Här blir det tydligt att mentorn Stone (som agerat magisk konsult under tillblivelsen av showen) får passa sig; Caroline Ravns dynamiska hantering av tricket – med trotsig ögonkontakt med publiken och mer emotion under det att rutinen utförs – är en finalfinal av format, och det är en ytterst lyckad symbolik som infinner sig när hundratals skumgummibollar börjar välla fram och fyller scengolvet och flyger ner bland åskådarna i de sista sekunderna. Gränsen mellan scen och åskådare har brutits ännu en gång och magin har bokstavligen tagit sig ut bland publiken.
Södra teatern är kvällen till ära till synes fullsatt. Det är välförtjänt.
Ottar Kraemer