“Where the magic happens” med Caroline Ravn

Caroline Ravn debutshow
“Where the magic happens” av och med Caroline Ravn
Södra Teatern 5/5 2018, premiärföreställning.
Recension av Ottar Kraemer.

När man som nyfiken biljettköpare läste de första texterna om Where The Magic Happens fick man veta att “de klassiska attributen som hög hatt och trollstav har stuvats undan”. Döm dÃ¥ av vÃ¥r förvÃ¥ning när det första vi fÃ¥r se pÃ¥ Södra Teaterns dunkelt upplysta scen är Caroline Ravn i egen hög person iklädd hög hatt av bästa snitt samt svingandes en svartvit trollstav! En sidenduk försvinner med en elegant rörelse och mörkret härskar plötsligt i salongen igen varpÃ¥ en röst presenterar in Caroline och publiken applÃ¥derar in henne – denna gÃ¥ng utan hatt och stav, vilka bytts mot ett varmt leende och en kortlek med vilken Caroline utför en rapp och underhÃ¥llande rutin där Ã¥skÃ¥dare själva fÃ¥r titta efter kort i en kortlek och hon sedan utan att ha hanterat korten ber de Ã¥skÃ¥dare som hör sitt kort ropas ut sätta sig ner. PÃ¥ en sekund kastar hon sedan ur sig fem namn pÃ¥ kort och se – varenda en av Ã¥skÃ¥darna sätter sig! Entusiastiska applÃ¥der frÃ¥n publiken och redan nu hör man ett “Hur FAN…?!” frÃ¥n stolsraden bakom. En bra, stark öppning pÃ¥ föreställningen och samtidigt ett ypperligt sätt att för de av oss som inte tidigare haft nöjet att se henne uppträda etablera Caroline som person: skicklig, fyndig och med ett självförtroende som kan krossa grÃ¥sten.

Paradoxen med hög hatt och trollstav fÃ¥r sin förklaring i att hon med dem gestaltar sin farfar och vi fÃ¥r en glimt av den klassiska “varför jag blev trollkonstnär” medan Caroline via trick med näsdukar och ägg tar oss med till ett mysigt minne frÃ¥n barndomen och en konversation mellan henne och farfadern i hörnet av en trädgÃ¥rd. Tillbakablicken tynar lÃ¥ngsamt bort medan en klassisk rutin där mynt hoppar osynligt frÃ¥n ena handen ner i ett dricksglas. En sista sekvens med näsdukar knyter ihop historien om barndomen för stunden.
Ravn lyckas här med något som åtskilliga trollkonstnärer under lång tid ofta har misslyckats med; att få publiken genuint intresserad av den person som var ursprunget till trolleriintresset hos artisten. Vi tas med på en kärleksfull gestaltning av en nära släkting, långt från den självgoda namedropping en ursprungshistoria ofta degenererar till. Svängarna mellan nutid och dåtid illustreras inte bara med smäktande pianomusik utan även genom att de nummer som utförs har en distinkt modern respektive klassisk twist. Här kan Caroline och regissör Nalle Laanela klappa sig själva på axeln; god dramaturgi och bra framförande!

Tillbaka i sitt vuxna jag lÃ¥ter Caroline publiken följa med vidare pÃ¥ hennes livs resa via konfirmation, studieÃ¥r och till sist; hur det kom sig att teologistudent Caroline Nilsson frÃ¥n Höganäs blev internationellt välrenommérade professionella trollkonstnären Caroline Ravn. Skämten är mänskliga, självutlämnande och bemöts med hjärtliga skratt som indikerar att hela publiken är med pÃ¥ noterna; nÃ¥got man hade kunnat befara vore svÃ¥rt när nummer som i grunden är close-up-magi skall nÃ¥ ut i en stor teatersalong. Recensentens goda vänner som satt längst bak i salongen intygar dock att även de kunde följa med och hade en njutbar föreställning nästan till hundra procent. En klassisk effekt med ett upp-och-nedvänt vattenglas där vattnet tycks upphäva gravitationen – som nästan framförs i förbifarten som en rolig bisats till monologen om studierna – är svÃ¥r att följa bortom de första raderna – men parat med ett roligt manus och en genuin reaktion frÃ¥n främre delen av publiken slätas det över kvickt. Härnäst bjuds pÃ¥ ännu en trollerikliché som fÃ¥tt nytt liv och mening när den klassiska “min första trollerilÃ¥da” kommer pÃ¥ tal. När Ravn i berättelsen beslutar sig för att i naiv entusiasm köpa varenda trollerilÃ¥da hon kommer över i leksaksaffären och följer upp detta med en illustrativ sekvens med bägare och skumgummibollar inser man att klassiker är klassiker av en anledning; de kan förnyas i det oändliga och ges nya twister om och om igen och förmÃ¥r än idag att roa en teatersalong – mitt i en tid dominerad av smartphones och appar.

Föreställningens narrativa höjdpunkt nÃ¥s när publiken fÃ¥r följa med pÃ¥ barnkalas i släkten där Caroline vÃ¥ndas och förhalar att gÃ¥ upp och uppträda trots att hjärtat slog volter när lille “Krokodilen” själv ringde henne och undrade om hon kunde uppträda pÃ¥ hans sexÃ¥rskalas nÃ¥gon vecka tidigare. Historien illustreras med en vackert utförd sekvens där Caroline lugnt och metodiskt sliter ett ballongsnöre i smÃ¥bitar och sedan pÃ¥ magiskt vis fÃ¥r snöret att bli helt igen. Stora applÃ¥dÃ¥skor när ballongen till sist punkteras i ett moln av konfetti och en snabb black i scenljuset signalerar nästa scen.

I upploppet innan slutklämmen hittar Caroline tillbaka till stÃ¥upp-komiken i den absoluta nutiden och gör succé med ett kvickt trick där en förutsägelse kring namnet pÃ¥ en kändis slÃ¥r in efter en komisk fint. Här är det uppenbart att manus endast är ett avstamp i hennes värld – Ã¥tskilliga callbacks till drÃ¥pligheter tidigare i föreställningen som uppenbarligen kommer helt spontant förhöjer finessen. Det bäddar ocksÃ¥ för ett komiskt nummer med vattenkoppar som hÃ¥lls ovanför huvudet och en Ã¥skÃ¥dare turas om med Caroline att dansa en slags omvänd regndans för att trolla bort vätskan som annars kommer att hällas över den vars tur det är att vända upp-och-ner pÃ¥ sin bägare. PÃ¥ magiskt vis förblir Ã¥skÃ¥daren torr och vad som ser ut att vara upplägget för ett hyss blir en uppskattad avrundning pÃ¥ den komiska delen av showen.

Slutligen landar vi tillbaka i resonemanget om att magin finns med oss från barndomen, och med en avslutande nick till farfaderns minne plockar Ravn en marguerit ur en bukett och börjar riva blombladen från den. I en sista gest när de sista blombladen singlar mot golvet virvlar plötsligt hundratals blomblad genom luften likt konfetti och blomman har genom ett trollslag blivit hel igen. Åtskilliga flämtningar hörs bland publikmedlemmarna i och med detta, och de flesta behöver en halv sekund extra innan de förmår börja klappa i händerna. Ett poetiskt nummer med enormt genomslag, perfekt placerad som förfinal.

Finalen – som nästan fÃ¥r karaktären av extranummer efter den starka blomrutinen – en tour de force signerad Tom Stone där ett par skumgummibollar som flera gÃ¥nger försvinner och dyker upp under trollkarlshatten plötsligt mÃ¥ngdubblas hundrafalt. Här blir det tydligt att mentorn Stone (som agerat magisk konsult under tillblivelsen av showen) fÃ¥r passa sig; Caroline Ravns dynamiska hantering av tricket – med trotsig ögonkontakt med publiken och mer emotion under det att rutinen utförs – är en finalfinal av format, och det är en ytterst lyckad symbolik som infinner sig när hundratals skumgummibollar börjar välla fram och fyller scengolvet och flyger ner bland Ã¥skÃ¥darna i de sista sekunderna. Gränsen mellan scen och Ã¥skÃ¥dare har brutits ännu en gÃ¥ng och magin har bokstavligen tagit sig ut bland publiken.

Södra teatern är kvällen till ära till synes fullsatt. Det är välförtjänt.

Ottar Kraemer

Det här inlägget postades i Sett, hört och hänt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.