Mystique: Brinnande Passion – Säsongspremiär 28 Aug

Mystique – Brinnande Passion
Olympiateatern, Stockholm 2019-08-28 (säsongspremiär)
Recension av Ottar Kraemer
Foto av Arto Airaksinen

”Hur vet du när ett trick är färdigt..?” frågade Alyson Hannigan när hon intervjuade Tom Stone i TV nyligen när Tom uppträdde på Penn & Teller – Fool Us. Tom log och drog lite på svaret innan han sa ”Det… …liksom talar till en. /…/ Vid någon punkt bara vet man att det är komplett!”

Det må så vara, Tom, men glöm inte styrkan i det koncept du varit med och skapat i Mystique! Ett månatligt styrkeprov för ensemblen Tom Stone, Martin Hansson, John-Henry Larsson och Leif Olberius där de sporrar varandra till att ständigt skapa nytt och prova det oprövade. Det lustiga är att det allt som oftast fungerar! Den hysteriska blandningen av stilar, tempon och udda teman håller publikens nyfikenhet vid liv hela kvällen igenom och trollerikonsterna är lika ofta geniala som experimentella…
…och någon gång emellanåt så funkar det inte. Så får det vara på Mystique! Det finns ett slags oskrivet kontrakt mellan ensemble och publik kring att friheten att pusha gränserna för vår konstart emellanåt gör att det brister i sömmarna. Lika ofta upptäcker vi att en viss given söm kanske inte ens behöver finnas där för att något skall hänga ihop och fungera ändå!

Ett nytt grepp för säsongen är en öppningskoreografi där herrarna gör entré och börjar trolla fram vinglas, drinkparaply och ”dricka” till Leif, som till sist blir snuvad på godsakerna och lämnad ensam kvar på scen inför första numret. Numret saknar det tempo som tidigare öppningsnummer utmärkt sig genom, men det är originellt, humoristiskt och en snygg övergång till en vacker rutin där Leif förvandlar såpbubblor till kristallkulor som sedan försvinner och dyker upp via flyhänt manipulation. En elegant öppning som gör sig oväntat bra på den pyttelilla scenen.
Nikola Arkane på Mystique
Redan tidigt i showen får vi stifta bekantskap med Nikola Arkane, från Nordirland, som utför en finstämd och stilistiskt ren matrix-rutin med kort och mynt, redskap som hon skall komma att fortsätta briljera med under kvällens gång. Olympiateaterns scen är dock otacksam för den här typen av close-up-rutiner och i pausen hörs flera åsikter om att Arkane borde ha fått ett lutande bort att jobba vid för att underlätta publikens förståelse av tricket. Likväl får hon den första av en serie riktigt hjärtliga applåder som skördas under kvällen. Att med en blick och ett leende kunna kommunicera och inkludera hela publiken på det vis som demonstreras av henne är en trollkonst i sig. Hennes avslutande kortkonst, satt till Regina Spectres cover av ”No alarms no surprises”, är lika delar förbluffande och unik. Det finns en oanad styrka i att utföra korttrick som inte bara bygger på manipulationer till musik utan även på en emotionell kontext och en koreografi som ger varje rörelse mening. När kortleken i slutfasen blir helt blank går en spontan susning genom publiken.

Mystique är som sagt en studie i kontraster, och när Nikola lämnar scenen får hela publiken mjuka upp skrattmusklerna när herrarna Stone och Olberius mimar sig igenom en mystisk rutin med en tom papperspåse i vilken Tom ideligen kastar osynliga bollar och träffar mitt i prick varenda gång. Stackars Leif har inte samma lycka med pricksäkerheten, och vi får njuta av ett par minuters tyst fars innan numret tar ny höjd när Martin Hansson dyker upp och lägger sig i.
Plötsligt tar alla de osynliga bollar som kastats fram och tillbaka fysisk form och dyker upp i tjogtals ur papperspåsen! När Tom till sist lämnat scenen och Leif och Martin fortsätter leken med bollarna får numret sin definitiva final när den sista bollen som materialiseras utan förvarning blir till ett bowlingklot som dunsar ner på golvet. Pang bom – ett klassiskt Mystique-nummer med många njutbara aspekter och en god portion humor.

Någon som också kan konsten att underhålla på ett mästerligt sätt även utan ord är John-Henry Larsson, som nästan får jubel bara han gör entré på scen i rollen som sin extremt blasé och oengagerade kypare som denna gång får Tom Stone som gäst i restaurangen. Efter en del trixande där Tom först har oturen att hans gaffel förvandlas till en sked när han skall äta pasta – charmerande upplagd på fat ur John-Henrys ficka(!) – och sedan åter blir en gaffel när han väl får in en tallrik soppa ger kyparen upp och Tom blir ensam på scen. Raskt kommer en kortlek fram och publiken får välja ett kort som Tom sedan skall hitta under förevändningen att det är ett av världens svåraste korttrick han skall genomföra. Här kompliceras dock det hela av att Leif kommer in och ger Tom bassning för att han har återfallit i sina ovanor med korttrick och ser näpset på medan Tom på nåder får genomföra sitt trick på villkor att han bara använder ena handen när han utför det redan svåra tricket.
”Tricket” visar sig vara en till synes helt ny variant av Triumph-effekt där kort som vänts upp och ner och blandats om plötsligt ligger tillbaka i rätt ordning igen och det enda kort som ligger upp-och-ned är… inte åskådarens valda kort utan ett textkort med uppmaningen att titta under den andra – oanvända – handen som Tom hållit på bordsskivan efter Leifs anmodan. Där återfinns kortet till åtskilliga åskådares stora förundran och applåderna låter inte vänta på sig medan Leif snor kortleken och sniffar på den som vore den gjord av colombianskt pulver… Alla som känner en eller flera ”kort-beroende” trollkonstnärer skrattade lite extra i mjugg.

Jag har efter tidigare recensioner fått höra att jag överanvänder uttrycket ”brutal humor” kring hur Martin Hanssons standup-liknande rutiner brukar avlöpa, men ord felas mig att variera vokabulären med när han denna kväll utför en ring flight mellan en lånad sedel och ett cigarettpaket (två saker som det börjar bli svårare och svårare att hitta i en publik dessa dagar…). Publiken kiknar stundom av skratt när Hansson med sin trätiga och konfrontationella scenpersona verkar sakna filter mellan hjärna och mun när han tjafsar med sina medhjälpare/offer i publiken. Tankarna går raskt till Fay Prestos bejublade gästspel där hon med samma frispråkighet gjorde ett liknande konststycke – likaledes till publikens jubel. Det är en balansgång värdig en lindansare, men Martin behärskar den väl.

Härefter avlöser de märkliga påhitten och nya rutiner varandra när Leif försöker utföra finstämd myntmagi med sjungande glas medan John-Henry ideligen avbryter honom med hejdlösa dansrutiner och serpentiner som – efter att Leif i ilska haft sönder dem – byts ut mot fladdrande toalettpapper.
När även detta rivs i småbitar innan Olberius stormar av scen får vi en glimt av larssons pillemariska blick innan pappersbitarna plötsligt blir en lång vit remsa igen och hans ”danse diabolique” kan fortsätta. Hur repetitionerna ser ut när man kommer på den här typen av infall övergår även undertecknads ytterst luttrade förstånd.

Tom Stone hinner med en mycket uppskattad förevisning av sitt paradnummer Quantum Logic (det som han just varit i TV med) och recensenten påminns än en gång varför han vidhåller att just detta trick är det bästa trollerinummer han någonsin sett. Det har allt. Originalitet, underfundig humor, flera förbluffande effekter som kommer slag i slag och blir allt mer ”omöjliga” för varje sekund som går och inte minst en så mångbottnad metodik bakom tricket att jag inte är säker på att jag förstått alla aspekter av det även efter att säkert ha sett det framföras tio gånger.

Pausen påannonseras av John-Henry som än en gång fått byta personlighet och nu åter är sin livströtte och uppgivne trollkarl/hovmästare som med illa dold sarkasm och leda trollar fram en serie sidendukar och en flaska mineralvatten ur en tom papphylsa innan denna vecklas ut en sista gång och bär påskriften ”PAUS”.

I andra halvlek får vi ett kärt återseende i form av ensemblens gamla öppningsnummer där de kastar olika objekt till varandra och dessa hela tiden förvandlas till något annat. Parov Stelars ”Clap your hands” får igång publiken och känns som en trevlig signaturmelodi för hela Mystique-konceptet. Musiken skall komma att stå i gott fokus under resten av förställningen – en ofta underskattad men ack så vital del av scenunderhållning.
Nikola Arkane
Plats på scen för Nikola Arkane som kommer insläpandes på en stor resekoffert och påbörjar sin mimade rutin ”The Irish Link” med en myntmanipulation som startar med olika sorters mynt som fångas i luften och sedan fortsätter med att mynten till synes hoppar mellan Nikolas händer. Innovationen att göra detta med distinkt olika mynt gör att rutinen känns spännande och nyskapande, och Ursula Burns musik understryker de finstämda, precisa och mycket sirliga rörelser som skapar magin.
Snart nog övergår Nikola till aktens verkliga höjdpunkt; en ring-och-rep-rutin där en ring ideligen penetrerar ett rep eller plötsligt befinns fastknutet på repet, inramat av en spännande och dansant koreografi som drar full nytta av Arkanes färdigheter i både skådespeleri och cirkusdiscipliner med precisa kast och en tredimensionalitet i framförandet som förmedlar en barnslig, naiv kärlek till att upptäcka och experimentera med saker man får i sina händer. Applåderna som följer är välförtjänst kraftiga och lär finnas med i Arkanes bakhuvud när hon inom kort gör sitt premiärframträdande på The Magic Castle i USA.

Publiken har alltid svårt att få nog av John-Henry, och det är med största glädje vi får återse hans ”baksmälleakt” där en extremt morgontrött trollkarl kämpar med att få i sig kaffe. Larssons förmåga att via skådespeleri och mim förmedla hur dåsig och sömning han är samtidigt som trolleriet stundtals måste ske med ytterst rappa, exakta rörelser är fantastiskt. Han återkommer även med samma morgontrötta humör (fast något mer verbal) i ännu ett korttrick signerat Tom Stone, där Tom och en åskådare båda får blanda varsin kortlek och vända på ett slumpvis valt kort innan kortlekarna, hållna bakom ryggen på trollkarl respektive åskådare, återigen blandas och kuperas innan de till sist placeras i sina respektive kortaskar.
Tom ber därefter åskådaren att ta upp sin mobil och ringa till en vän för att fråga vilket kort som ligger felvänt i trollkonstnärens kortlek. Hör och häpna – det stämmer! Numrets riktiga brisad ligger dock i att Tom därefter skall ringa en vän för att få reda på vilket kort det är åskådaren vänt på i den kortlek som bara han hanterat under hela trickets gång. På komiskt vis ringer Tom upp John-Henry (via en ”burktelefon”), som med avmätt stämma annonserar att det vända kortet är klöver tio. När åskådaren bläddrar igenom sin kortlek och detta visar sig stämma är bifallet från publiken nästan synkoperat när alla trollkonstnärer i publiken försöker förstå vad som just hände. En definitiv ”snackis” efter showen; ingen i recensentens sällskap har en susning om hur det gick till!

Nikola Arkane får en god portion av sista akt till sitt close-up-set där hon på ett intressant sätt inleder med mimad jakt på en smaragd som ideligen återfinns i en ask märkt ”DO NOT OPEN”, något som Nikolas spjuveraktiva scenpersona förstås inte kan hålla sig ifrån att göra.
Härnäst tystnar musiken och Nikola inbjuder två merhjälpare ur publiken att komma upp på scen där de får signera fram- och baksida på varsitt kort. Under Arkanes ledning stoppas korten sedan in i leken på varsitt håll och efter handpåläggning från åskådarna förefaller korten ha flyttat sig och ligger bredvid varandra. Efter en sista magisk gest smälter de samman och blir till sist ett enda kort med signaturer på bak- och framsida. Avslutningsvis tar Nikola fram sina mynt igen och avslutar sitt gästspel med en diktad vers om vänskap medan mynten försvinner och dyker upp ett efter ett i en näsduk; en poetisk final till ett mycket varierat och väl avvägt framförande.

Det är ytterligt få gånger jag inte avundas de artister som passerar revy på scen under en Mystique-föreställning. I allmänhet sitter man där i teatermörkret och liksom känner att man skulle vilja vara med och leka.

Men. När temperaturen i Olympiateaterns salong börjar krypa uppåt 29 grader redan INNAN de åldrande strålkastarna slås på är jag dock fullt nöjd med att bara sitta och bli klibbig mot min stol i publiken. Hur ensemblen i Mystique – ofta klädda i full kostym eller frack med väst, kravatt och hatt – över huvud taget överlever i rampljuset på scen denna kväll överstiger nästan ens förstånd; ett herkulesdåd som bara kan tillskrivas deras professionalism.
Show must go on.



…och den gör den! Ses vi i publiken om en månad?

/Ottar Kraemer

Det här inlägget postades i Sett, hört och hänt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.