Recension av Mystique – Rapport från Utsidan

Mystique: Rapport från Utsidan
Teater Tre, Stockholm, 2019-03-26
Leif Olberius, John-Henry Larsson, Martin Hansson & Tom Stone
Gästartist: David Sousa (Portugal)
Recension av Ottar Kraemer

Hur ofta är det någon poäng med att recensera Mystique egentligen…? Varje månad är det premiär och avskedsföreställning på samma gång, och nästa gång är det helt annorlunda igen. Några få nummer utvecklas och ses igen efter ett år eller mer, men oftast är det som att titta på ett fyrverkeri; det är konst för stunden som när du blinkat är borta och inte återkommer på samma sätt någonsin.

Som vanebesökare har jag till sist landat i att helt enkelt skriva recension när andan faller på – vid det här laget mest i förhoppning om att Magiarkivet kommer att fungera som en referenspunkt när man vill titta tillbaka i svensk scenkonsthistoria.

I Februari bjöd Mystique på sin kanske bästa föreställning någonsin – starka nummer med stor originalitet radades upp som ett pärlband med ett mästerligt gästspel av den oefterhärmliga Fay Presto som juvelen i mitten av pärlorna. Aldrig har applåderna ekat så ihållande på Mystique och sällan har föreställningen lämnat ett sådant intryck – ett gott argument att slå till för den som överväger att åka på Magisk Weekend i Lund i höst, där både Mystique och Fay Presto kommer att äntra scenen!

Marsupplagan av Mystique – titulerad ”Rapport från utsidan” – känns mer avslappnad och spontan än årets tidigare föreställningar. Entrénumret med klädrullarna slår an tonen direkt när en bångstyrig inläggsula från en sko bryter det invanda mönstret och får både publik och ensemble att brista ut i gapskratt; till och med den annars så disciplinerade Leif Olberius ses brista ut i ett mänskligt storflin.
Leif ses även briljera med sin fingerfärdighet tillika kreativitet under första akt med en rutin där sidendukar och biljardbollar försvinner, dyker upp och multipliceras när de förs genom ett hål i en pappskiva – ett spännande och elegant nytänk kring manipulationstekniker som annars lätt kan kännas lite dammiga. Vid flera tillfällen hörs publiken dra efter andan när en oväntad twist på tricken uppenbarar sig, allt ackompagnerat av Olberius fantastiska mimik. Få människor kan säga så mycket med ansiktet utan att använda rösten!

Använder rösten gör däremot Tom Stone som fortsätter öppningsnumrets skrattkavalkad med ett trick med två postlådor. I den ena postlådan läggs ett vykort signerat av någon i publiken och tanken är därefter att vykortet ”magiskt” skall transporteras till Toms egen brevlåda – men så enkelt är inte livet när PostNord levererar breven, minsann! Numret tar flera komiska och magiska vändningar när lådorna först visar sig vara tomma och vykortet hamnat på avvägar, och ”Jävla PostNord!” blir till publikens förtjusning en återkommande refräng. Därefter fylls plötsligt Toms brevlåda – men av reklam! Vykortet är spårlöst försvunnet tills Tom hittar ett kuvert märkt ”Adressat okänd – retur till avsändaren” som legat på ett annat bord under trickets gång. Kuvertets försegling rivs upp och nog tusan är det åskådarens signerade vykort som till sist hamnar tillbaka hos avsändaren! En rolig rutin som nästan andas lokalrevy men likväl underbyggs av ett starkt trollerinummer.

Tom har en jobbig kväll – först gör postlådorna inte som han tänkt och senare i föreställningen är det (till flitiga besökares jubel) dags för en repris av en av Mystiques bästa 4-mannakreografier någonsin i ett nummer som inofficiellt kallas för ”Slå Tom”. Alla fyra herrarna slår sig ner runt ett bord och till en lätt dystopisk synthmusik påbörjar de en surrealistisk arm-dans där en röd studsboll försvinner och dyker upp på oväntade sätt. Numret är på många sätt elegant och andas lite inspiration från unga showmän som Cedric Bertox, Axel Adlercreutz och Yann Frisch – i alla fall fram till den punkt där de koreograferade rörelserna börjar urarta till att ständigt göra knock-out på Tom Stone, som efter fyra-fem smockor i ansiktet gör det enda rätta och knockar sig själv för att få slut på misären. Applåderna är ihållande och skratten har knappt hunnit avklinga innan nästa vinjett tar vid.

Kvällens stjärna blir dock John-Henry Larsson, som vi får njuta ovanligt mycket av i ”Rapport från utsidan”. Hans karaktäristiska stil och säregna sätt att ständigt flörta med publiken kommer väl till pass under flera nummer, bland annat en unik version av ett ”gör-som-jag-gör”-trick tillsammans med en åskådare ur publiken. Typiskt sett görs sådana här trick antingen till gemytligt prat eller till en disciplinerad tyst rutin när trollkonstnären först gör sina rörelser och sedan övervakar åskådaren som skall härma. I John-Henrys tappning känns numret helt avslappnat, lustigt och otvunget med en till synes stor frihet för medhjälparen att göra lite hipp som happ (uppmärksamma ögon spärras upp lite extra när åskådaren ohindrad tar fel korthög vid ett tillfälle) medan Larssons egen uppmärksamhet förefaller ligga mest på att blinka åt och interagera med publiken. Ändå matchar i slutändan de kort som vänds upp, vilket genererar ett häpet ”VA!?” även från trollerikunniga i publikraden bakom recensenten.
John-Henry gör också flera lyckade uppenbarelser tillsammans med Martin Hansson där de två först (tillsammans med Leif) gör ett inlägg i kulturdebatten gällande hur man söker bidrag – en träffande pastisch på ett klassiskt nummer där trollkonstnären blir av med klocka, pengar och slips(!) men hela tiden på mystiskt vis får tillbaka dem. Även här fortsätter humorn att vara i centrum för föreställningen och revykänslan är påtaglig. I ett annat nummer skall Hansson och Larsson gemensamt försöka sig på ett trick de aldrig gjort förut och bara läser instruktionerna innantill så att även publiken hör dem. Här briljerar John-Henry med sitt uttrycksfulla sätt och får flera på första raden att hoppa högt när tricket går snett och den lånade sedeln är borta. Som nödlösning får han då en kniv i handen och uppmaningen att ”lösa problemet”, vilket han innan Hansson hinner stoppa honom gör genom att gå mot en publikmedlem och vråla ”GE HIT TVÅHUNDRA SPÄNN!”…
Ordningen (nåja…) återställs och sedeln hittas oskadd i mitten av en citron – en klassisk avslutning som nästan hamnar i skymundan för numrets övriga kvalitéer. Hanssons timing och Larssons komiska, lätt bipolära uttryck lyfter tricket till något betydligt större än vad det annars skulle varit.

Bäst är dock John-Henry när alla konventioner slängs i papperskorgen och han får spela surrealistisk servitör gentemot en proper Leif Olberius som straight-man. Idén att trolla fram en hel frukostservis ur sitt skägg(!!!) frambringar sådana skrattsalvor att den inte alltför ”hemliga” metodiken bakom tricket inte distraherar. Slutsekunderna då Larsson polerar Olberius flint med sitt skägg för att till sist låta ett ägg uppenbara sig på hjässan skulle kunna rama in allt det som är så fantastiskt med Mystique. Det är experimentellt, vanvettigt och samtidigt ohämmat roligt.
Larsson kompletterar sin svit med en icke-magisk men ändå förtrollande handdockteater som charmar publiken.

Ett avbrott från skrattnumren bjuder Martin Hansson på med en utvecklad version av sin SM-vinnande akt där han dekonstruerar Bägarespelet – nu med en förtjänstfull öppnings- och slutvinjett där clownen äntrar och lämnar scenen med en magisk resväska. Akten har vid det här laget setts många gånger på Mystique, men utvecklingen av den (inklusive en tekniskt imponerande twist på hur bollarna försvinner vid ett tillfälle) gör att den gott och väl tål att ses igen.

Det kan inte vara ett drömscenario att få vara den som skall gästa Mystique direkt efter Fay Presto, men portugisiske David Sousa gör en stark insats med humoristiskt betonade parodier på bägarspelet och kinesiska ringspelet. En kombination av inspelade ljud och snyggt mimande ger illusionen av ett bägarspel där ”bollen” är en bångstyrig fluga som Sousa får jaga omkring efter innan kinesiska ringspelet ges en liknande behandling – även denna gång i en kombination av mim och förinspelat ljud. Här ges dock magin en större del och trots trollkonstnärens besvär att få isär ringarna (först med bågfil och sedan med vinkelslip!) bjuds vi på en ringspelsakt som i hanteringen är silkeslen.
Sousas överlägset bästa inspel är dock avslutningsakten där han bjuder på hela sin FISM-vinnande manipulationakt ”The red envelope”. Han har inte legat av sig sedan vinståret 2006 – det hörs åtskilliga ”Wow!” och ”Oj oj oj!” i publiken när Sousa med självklara rörelser blandar de mest klassiska fingerfärdighetsgreppen med helt egna påhitt och tekniker.
Det faktum att ljuset på Teater3 jobbar direkt mot Sousas akt och gör en del effekter mindre överraskande än de annars skulle ha varit är tråkigt – särskilt som det blir en ”snackis” i publiken efter föreställningen och distraherar från hur bra resterande 99% av föreställningen är.

Mystique visar med ”Rapport från Utsidan” än en gång att de har många strängar på lyran. Att följa en show som den i februari är svårt, men att tackla den utmaningen med revystämning och fler glada skratt än någonsin är ett klokt drag.

– Ottar Kraemer

Det här inlägget postades i Sett, hört och hänt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 svar på Recension av Mystique – Rapport från Utsidan

  1. Tack Ottar för ännu en fantastisk recension!

  2. Oskar P skriver:

    Håller med – de var jättebra, men ljuset var kass.
    Jag kommer gärna dit igen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.