Recension: Mystique-Konstnärliga Knep

Mystique-Konstnärliga Knep
Teater Tre den 26 februari 2019
Medverkande: Tom Stone, Martin Hansson, Leif Olberius och John-Henry Larsson
Gästartist: Fay Presto
Fotograf: Olav Holten

Det här var tredje gången som jag såg de här fyra ”pojkarna” och deras gästartister. Dock var Teater Tre en ny bekantskap. Bra scen och gradäng så alla ser perfekt. Dessutom bekväma stolar vilket är ack så viktigt.
Det är ett fantastiskt bra jobb de gör att skapa nytt material och en ny show en gång i månaden för att sedan lägga den i träda. Några nummer känns igen och har använts i tidigare föreställningar, men det gör ingenting, de tål att ses om.

Inledning med alla fyra på scen i ett nummer jag har sett tidigare. De kallar det ”Bröder Borstar Bäst”. Ett kul inledningsnummer där alla borstar varandras ryggar samtidigt som borste efter borste försvinner och Martin får borsta med t ex en sko. Bra start med bra musik.

Sedan följer Multum in reverse dvs mjölk i litet glas får plats i ett större och ett större osv. Gammalt nummer som känns fräscht.

Soloframträdanden växlas med nummer där hela gruppen medverkar.
Tom gör ensam ett nummer med ett hänglås och en nyckel på ett snöre.

Kvinnlig trollkarl Fay Presto
Efter detta kommer då gästartisten Fay Presto från England in på scen. Denna 70-åriga energifyllda dam äger scenen och gör vatten i tidning och ringspel där allt trasslar in sig i t ex mikrofonsladden. Kul och proffsigt. Inte hennes första dag på jobbet.

Efter det kommer Tom in och visar sin fantastiska rutin Quantum Logic. Jag läste rutinen i Genii magazine 2014. Nu såg jag den live för första gången. En mycket underhållande rutin som även är väldigt smart konstruerad. Lite av Schrödingers katt över presentationen.

En duell i trolleri mellan Martin och John-Henry följer därpå. Kreativt och kul med kammar, nålar, kuber och citroner. Måste ses!

Samspelet mellan alla aktörer fungerar mycket bra och det är kul att se hur de hela tiden strävar efter att utvecklas och bli bättre och det lyckas de också med överlag.

Vad får vi se mera?

Jo – Kort/kortlek i fickan med Martin

Reptrick med Leif och John-Henry där ändarna på ett rep sticker ut från alla tänkbara håll i kläderna.

Vi får se det klassiska numret med tumbindning.

Bägarspel och korttrick

John-Henry förvandlar ett glas till en flaska genom att snurra runt sin kropp. Lurade mig fullständigt och det är en skön känsla.

Fay Presto kommer tillbaka och kör en kul rutin med en tillsynes levande kanin i hatt. Fullt med prylar dyker upp hur hatten.

Sedan följer glasögon en masse, Anders Modéns Healed and sealed, Pelle Kanin i en morbid tappning.
Martin och Tom gör ett ”tankeläsningsnummer” på japanska där Martin har en påse på huvudet. Jag har sett numret tidigare och det är kul. Martin berättade efter föreställningen att det satt två japaner i publiken som måste ha undrat varför Martin sa just de där orden på japanska (för det var riktiga ord).
Fay Presto dyker upp två gånger till och gör ett bra jobb och det är väldigt underhållande.

Vi får också se John-Henrys rutin med kaffekopp, sked och sockerbit. Har sett den tidigare. Det bara händer en massa saker runt om kring honom.

Tom gör Out of this world. En åskådare lyckas separera de röda och svarta korten i en blandad kortlek.

Fay Presto
Sammantaget så hade jag riktigt trevligt och kul och det är en underhållande föreställning. Motsatsen till att bli underhållen är ju att ha tråkigt och jag hade inte tråkigt någon gång. Tittade inte ens på klockan. Jag blev dessutom rejält blåst vid ett tillfälle.
Om jag ska nämna några saker som kan förbättras så är det ljussättningen. Det är för mörkt på scenen. Fay Presto insåg det och bad om att scenen skulle lysas upp under hennes framträdande.
Under några nummer ser jag att tiden för träning av teknik (dvs det vi inte som publik ska se eller känna till) har varit för kort och det ligger ju i föreställningen grundidé/natur att skapa nytt och det fungerar inte alltid perfekt. Små skavanker som kanske bara jag ser, men vill ändå nämna det.
Det känns väldigt bra att ha en fast punkt i tillvaron som jag kan besöka en gång i månaden och bli underhållen i magins tecken. Ser fram emot nästa föreställning.

I publiken och vid tangentbordet var Lars-Peter Loeld

Det här inlägget postades i Sett, hört och hänt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.