Mystique: ”Visar Finger”
av Mystique (Tom Stone, John-Henry Larsson, Leif Olberius, Martin Hansson)
Gästartist: Arkadia (Sverige)
Teater3, Stockholm, 2020-08-25
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten
Det har gått 183 dagar sedan vi sist såg Mystique på scen. 183 dagar under vilka mycket av det vi brukar ta för givet i världen ställts på ända. Därför är det med en förlösande känsla av normalitet som publiken brister ut i applåder så fort herrarna i Mystique stiger ut i rampljuset och visar att deras kreativitet inte legat på latsidan.
Vi bjuds på en helt ny öppningskoreografi där trollkonstnärerna i ett myller av magisk förvirring till sist lyckas stava fram M-y-s-t-i-q-u-e på tokroligt vis och möts av glada skratt från den halvfulla salongen (föreställningen spelas under pandemin för halv salong så att åskådarna kan sitta glest vid behov – i gengäld ges en tidig och en sen föreställning).
I likhet med många andra konstnärliga värv hittar man de mest kreativa lösningarna när konstnärerna begränsats av ett givet tema – och kvällen till ära presenterar Mystique sin kanske mest tematiska föreställning någonsin. Hela showen genomsyras av herrarnas kamp med efterhängsna fingerborgar som dyker upp när man minst anar det – samt en stor, röd, lockande knapp med texten “RÖR EJ!” som står på ett litet bord i proscenium. Knappen får stå orörd i hela tre minuter innan Leif Olberius, efter en fingerborgsmanipulation i klassisk stil som andas både Salvano och Shimada, förförs av längtan att se vad som händer när man trycker på knappen.
“Klick.”
…
…
…Ibland vet man som recensent inte hur man skall framställa något i skrift som man sett på scen. Sällan eller aldrig har detta varit så påtagligt för mig som denna gång.
Efter ett olycksbådande musikaliskt crescendo, där Leif står och verkar vara beredd på ragnarök, dansar plötsligt resten av ensemblen in till en koreografi som endast kan beskrivas som en gorillaversion av småsvanarnas dans ur Svansjön. Medan jag föreställer mig att Tchaikovsky snurrar som en generatorturbin i sin grav ges Leif en örfil över skallen och vansinnesbaletten lämnar åter scenen. Ett fullkomligt sanslöst nummer som inte har något med trolleri att göra men som ändå sätter en minst sagt distinkt prägel på kvällen. Och nej, knappen får inte vara ifred efter denna initiala tryckning, heller…
Mer dans (well…) och fingerborgar bjuds vi även på i ett nummer där Tom Stone ystert skuttar runt den molokne Martin Hansson och på komiskt vis får Martins långfinger att “hoppa” mellan händerna (ja, Mystique visar publiken fingret på ett karaktäristiskt bokstavligt sätt…) innan det till sist dyker upp massor av fingerborgar även där. Ensemblen gör ovanligt många nummer där trolleriet inte nödvändigtvis står i centrum utan ger plats för mer allmän komik och skådespeleri.
Ett sådant nummer är en surrealistisk fortsättning på den informella följetongen om John-Henry Larssons buttre kypare och hans arme kund (Leif). Vi bjuds visserligen på en välkomnad repris av “Ägg ur skägg”, men härefter byter plötsligt herrarna personlighet och yrken med varandra och deras universum vänds upp-och-ner när Larsson plötsligt skall beställa från menyn som Olberius förtretligt håller upp. Magin finns där när det börjar dyka upp väldiga mängder tagliatelle ur en till synes tom påse, men dramat och karaktärsspelet tar fokus. Det är påtagligt hur villigt publiken accepterar dessa inslag – de udda karaktärerna har blivit publikkära och existerar för något mer än att bara vara övergångar mellan trick.
En annan populär figur vi får återse under säsongspremiären är “Börje Kawasaki – samuraj, medium och pizzabud” (Hansson). I kvällens tappning utför han och Tom ett underhållande korttrick där ett valt kort blandas in i kortleken av åskådaren själv, varefter “Börje” drar sitt svärd och börjar fäkta runt över kortleken med det – och sånär skalperar Tom i förbifarten! Metoden bakom tricket, som slutar med att kortleken visar sig ha blivit skuren i småbitar så när som på det valda kortet, går recensenten och närsittande helt förbi. Att ha en sjövild samuraj på scenen är bra misdirection.
Bland ensemblerutinerna smyger sig även solonummer in; vi får t.ex. se en uppdaterad variant på John-Henrys Kaffeakt och Leifs nåltrick som senast sågs i hans pjäs “Resan bort” 2017.
Kvällens absoluta höjdpunkt står dock Arkadia för. Som den förste att göra ett andra gästspel i Mystiques föreställningar i Stockholm äntrar han scenen och bjuder på flertalet konststycken som allihop får välförtjänta applådåskor. Vi får bl.a. se ett utsnitt ur hans nya föreställning kretsandes kring konceptet “LaPlace Demon” där åskådarnas fria val ständigt landar precis där konststycket kräver – från en “card at any number”-liknande effekt till slutet, där en åskådare får sticka en omsorgsfullt spritad kniv genom kortleken och på förunderligt sätt träffar precis det rätta kortet.
Toppen nås dock när Arkadia drar fram ett enormt kulsprutegevär för skumgummibollar och utför vad som kan vara den mest underhållande versionen av “Kulfångsten” någonsin. Hundratals bollar studsar runt i teatern och publiken slits mellan att gapskratta, ta skydd eller applådera som aldrig förr. Ett makalöst bra skådenummer som inramas av Anders “Arkadia” Sebrings kännetecknande humor och showmannaskap.
När vi efter ett flertal knapptryckningar, fuldanser och oräkneliga fingerborgar till sist tackar för en väl utförd föreställning är det med en särskild värme. Hur många av oss har suttit hemma på våra isolerade kammare, jobbat hemifrån eller helt enkelt inte kunnat jobba alls? Allas vår längtan efter att komma ihop tillsammans och njuta av en föreställning av den här kalibern kanaliseras genom bifallet, och för första gången sedan Fay Presto’s bejublade gästspel hos Mystique blir det flera inrop.
Mystique är tillbaka på banan.
Det kanske finns hopp om ett (kultur)liv efter pandemin.
-Ottar Kraemer
Den 29 September kommer nästa föreställning. Mystique: En trevlig ung man, med Isidor Olsbjörk som gästartist.
