Mystique ”“ Tomtar på loftet
(Martin Hansson, Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson)
Gästartist: Caroline Ravn
Teater Tre (Stockholm), 18 dec 2019
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten
”Ta med en kompis som inte sett oss förr!” stod det i Facebook-annonserna inför ’Tomtar på loftet’; Mystiques säsongsavslutning på jultema ”“ och minsann om det inte faktiskt var en hel del nya ansikten i den annars ganska välbekanta publiken som samlas på Teater Tre! För en gångs skull skönjes några tomma platser längst bak i salongen, men att i konkurrens med allt annat som försiggår i Stockholm ett par dagar före julafton ändå nästan kunna fylla en salong för en experimentell trolleriföreställning ”“ dessutom bara tre veckor efter den förra – är aktningsvärt.
Än mer överraskande är det att det korta intervallet som förflutit sedan novemberföreställningen (med ett utmärkt gästspel av Reggie Simon) inte verkar ha hämmat ensemblens kreativitet. Den show som Mystique presenterar medan minusgraderna viner runt teaterns knutar sjuder av påhittighet och udda grepp ”“ samt på bekant manér ett eller annat nummer som får publiken att vika sig av skratt samtidigt som man frågar sig hur det egentligen står till innanför pannbenet på upphovsmännen. Kort sagt; en show som är helt ”on brand” för Mystique.
Öppningsnumret är modifierat på temat jul och herrarna gör en pastisch på sin egen julkalender från youtube när de kommer in och hittar sina välbekanta klädrollers i varsitt paket varefter den vanliga öppningskoreografin tar vid och man hör överraskade skratt från ”nykomlingarna” runt om i publiken.
Varma i kläderna efter hjärtliga applåder gör sedan Leif Olberius entré i rollen som stor scenmagiker som med överlägsen min otåligt låter sin hunsade medhjälpare (Tom Stone) göra allt egentligt trollerijobb med en kortlek innan han själv med ett självgott leende (vilket alltid ser märkligt ut på den annars så ödmjuke Olberius) vänder upp de fyra ess som ”“ trots vidlyftigt kuperande och blandande av kortleken ”“ återfinns på toppen av fyra högar av kort. Duon återkommer även senare under showen och gör då en snabbversion av en bägarspelsfinal på liknande manér; en perfekt karatespark mot de illusionister som i alla tider låtit sina medhjälpare göra allt väsentligt jobb på scen och sedan slickar i sig applåderna efter att ha gjort ett par magiska rörelser. I Mystiques tappning blir sekvensen närmast en hyllning till dem som i lågstatusroller hållit liv i en trollerigenre i många, många år. När får vi se större illusionsnummer i Mystique-tappning, måntro?
Tom är kvällen till ära i högform och dammar av en nygammal pärla i form av Jonas Ljungs ”Forced will” där en frivillig från publiken får hjälpa trollkonstnären att positionera ut tre objekt som lånats ur publiken. När åskådaren flyttat runt objekten på bordet och Tom sedan öppnar och läser upp en förutsägelse som hela tiden funnits synlig på bordet stämmer det precis ”“ förutsägelsen är till och med så stor att publiken kan läsa med och verifiera att allt är korrekt. Snyggt utfört och upplevs väldigt ”ärligt”.
När bifallet lugnat sig och Tom skall till att påbörja processen att ge tillbaka de lånade klockorna etc. till publiken kommer dock plötsligt Leif in på scen och börjar helt oprovocerat göra en komisk koreografi inför Toms och publikmedlemmens förvånade ansikten. När Leif rivit en papperslapp till en gullig hatt och dansat ut igen står båda lika förstummade i ett par sekunder innan det långsamt blir uppenbart att de objekt som skulle lämnas tillbaka till publiken har försvunnit.
Julmysteriet tätnar när jultomtens säck, som hela tiden legat utom trollkonstnärens räckhåll på scen, visar sig innehålla vacker inslagna paket vars innehåll ser väldigt bekant ut för de som lånade ut sina tillhörigheter! Roligt inramat och med en tematisk twist på ”objekt till omöjlig plats” ”“ dessutom välkryddat med Stones förnumstiga småprat med sin medhjälpare.
De originella inslagen fortsätter radas på ett pärlband när John-Henry äntrar scenen och med nostalgisk blick börjar prata om sina favoritserietidningar. Säg dock den lycka som någonsin vara för evigt när någon har en fin stund på Mystique ”“ plötsligt gör Tom entré igen och börjar trolla med stackars John-Henrys tidningar. Han låter en åskådare välja en tidning på måfå och presenterar därefter in en i raden av bisarra karaktärer som den trogna Mystique-publiken stiftat bekantskap med ett flertal gånger: Martin Hanssons figur Börje Kawazaki – samuraj, pizzabud och medium!
Efter en kort stunds medialt mummel och uppbyggnad visar det sig att herrarna förutsagt vilken tidning som skulle väljas genom att pizzan som levererades av mediet har en bit bortskuren i form av en Batman-symbol. Denna upplösning hamnar nästan i bakvattnet i jämförelse med Larsson och Hanssons skådespeleri, men numret har flera vändningar som både känns nyskapande och väldigt, väldigt roliga. Den arme John-Henry blir snuvad på sina älskade tidningar och går snopen av scen.
Galna påfund avlöser varandra och bland annat presenteras ett nummer som recensentens medföljare enhälligt utsåg till det roligaste de någonsin sett herrarna göra; ett nummer där John- Henry i rollen som frisör får ett något märkligt besök i sin salong: den flintskallige Leif kommer in och vill ha en snygg frisyr. Tack och lov har den (på hysteriskt vis perukförsedde) långhårige Martin precis kommit in och frisören får idén att låta håret flyga från den ene till den andre kunden. Numret urartar mycket snabbt i ett komiskt kaos där peruken får liv och flyger runt på scen mellan herrarna och skrattsalvorna från salongen kvickt överröstar musiken.
Innan första halvlek är till ända ger Leif och Tom oss en snabb lektion i bakning när det blir julbak och herrarna skall baka en kaka i Leifs hatt; ett nummer som i olika former beskrivits i trolleriböcker åtminstone hundra år tillbaka i tiden men som i Olberius och Stones händer fortfarande roar och förbluffar. Publiken låts ana att trollkonstnärernas planer har gått i stöpet när en ”extra” kakform förefaller bli kvar på bordet medan Tom självsäkert häller kaksmet i hatten ”“ men tji fick vi för plötsligt finns där en vacker sockerkaka!
Efter pausen får Martin agera straight-man i ett nummer där Leif demonstrerar en fin version av klassikern ”Tärningsboxen”, där en stor tärning verkar ”trollas bort” genom att en låda med två luckor lutas fram och tillbaka och man hör tärningen glida än hit och en dit. Efter Hanssons protester försvinner dock tärningen till sist helt och hållet och återfinns i en hatt på bordet.
Många trick passerar revy under de nästan två timmarna som föreställningen pågår och det går inte att recensera allt även om man skulle vilja. Ett nummer som står ut i andra akt är dock ett oväntat återseende av John-Henrys bisarra rutin från säsong två av Mystique där han, utklädd till duva, trollar fram små trollkarlar. I julversionen är det dock John-Henry själv som trollar och det som dyker upp är en till synes aldrig sinande ström av små tomtefigurer! Larssons imponerande fingerfärdighet och påhittigheten att hantera tomtefigurer än som champagneglas, än som biljardbollar är medryckande och aldrig har väl Larssons ikoniska jultomteskägg varit mer passande än när han med hela famnen full av småtomtar tackar för applåderna.
Caroline Ravn gästar Mystique och tas emot väl av publiken. Vi får se relativt lite av henne i första akt, men hon hinner med en väl utförd kortkonst där en kortlek som låts vandra runt i publiken får kuperas av olika publikmedlemmar som också får memorisera det kort de kuperar fram, allt under det att Ravn charmar salongen med trevligt småprat medan detta försiggår. Alla som fått plocka kort får ställa sig upp och i rask takt läser Caroline deras tankar och de får sätta sig ner när de hört namnet på sina kort, och när siste man sätter sig ner låter applåderna inte vänta på sig.
I andra akt får vi bland annat se Ravn hantera mynt och kort i close-up. Att göra trick baserade på så små ting för en hel teatersalong ställer stora krav på konstnären, men hennes välslipade föredrag till rutinerna låter alla följa med utan att någon tappar fokus.
Ravn får även gästspela i tomteskägg tillsammans med hela övriga ensemblen i en ytterst förtjänstfull finalfinal där de allihop, utklädda till tomtar, gör slutmomentet i ”snowstorm in China” och låter luften fyllas av tusentals vita konfettiflingor som höjer stämningen och kompenserar för den snöfattiga verkligheten utanför Teater Tre.
Tilläggas bör att föreställningen kvällen till ära är fantastiskt väl ljussatt med en belysning som både fungerar tematiskt från nummer till nummer och vackert ramar in och komplimenterar trolleriet.
***
Bland det mest mysteriösa med ensemblen bakom Mystique är att de fortfarande efter fem säsonger inte verkar våga lita på att publiken älskar just det som gör Mystique till Mystique; att det som visas är experiment ”“ koncepttester och vanvettiga idéer som en kort stund fått fotfäste i verkligheten ”“ förevisade med samma inlevelse och inramning som vilken annan seriös scenframställning som helst i de kringliggande teatrarna i huvudstaden.
”Showen ikväll var bland det bästa ni gjort!”
”Va!? Är det sant!?”
”Det här var det roligaste sedan i februari!”
”Åh, vad skönt att ni gillade det ”“ vi var så nervösa…”
Det får vara lite skakigt.
Det får vara osäkra manus.
Det får ”“ nästan ska ”“ vara konstigt. Helst väldigt konstigt.
Å andra sidan kanske en del av framgångskonceptet är att de inte blir bekväma i denna sits. Proffs eller hobbyentusiast ”“ första gången man visar ett trick för en publik är man nervös. Att man som professionell artist fortfarande tänker och reagerar så efter mer än femtio föreställningar säger något om hur mycket man bryr sig även om det som visas.
Mystique är fortfarande ett passionsverk.