Medverkade: Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson, Martin Hansson
Gästartist: Hanna Günther
Mystique 25/10, 2022
Teater Tre, Stockholm
Lite passande är det årets första frostnatt som nalkas när teaterfoajén på Rosenlundsgatan fylls med magisugna besökare. På sedvanligt manér kommer de medverkande ut i foajén innan föreställningen och hälsar på publiken, kramar om vänner och får alla att känna sig välkomna. Kylan ute på gatan lämnas utanför och när ridån går är stämningen varm, både av förväntan och trevnad.
Vad vi bjuds på under kvällen är en trivsam mix av en del helt nytt material blandat med äldre nummer från tidigare Mystique-årgångar; en del som kära återseenden, en del som det uppenbarligen har slipats vidare på och som nu nått nya höjder.
Tom spatserar in och börjar utan vidare ett av de bekanta tricken; truppens komiska hantering av Försvinnande Mjölkglaset, där publiken tycks få veta hur tricket går till fram till att man inser att – nej, så var det inte! En perfekt inledning som tematiskt banar väg för Toms hantering av silkesnäsduk till ägg tillsammans med en åskådare. Rutinen har setts flera gånger på Mystique, men den hör definitivt till de “kära återseendena” och versionen av effekten – signerad Tom Stone själv – är den definitiva tolkningen av tricket.
Om öppningen av showen var lite abrupt utan de sedvanliga öppningskoreografierna till musik med hela gänget så kompenseras det för när kvällens gästartist, Hanna Günther, gör entre till glammig musik och med paljetter och gulddetaljer som ger en Las Vegas-känsla på nolltid.
Under kvällens gång visar Hanna upp ett brett spektrum av rutiner, däribland en elegant bollmanipulation och ett väl framfört konststycke där en lånad ring försvinner och sedan dyker upp innerst i ett gytter av trälådor – trolleri presenterat på klassiskt vis i klassisk tappning men som har samma glans och lyster som det hade vid sekelskiftet, dessutom lyft av Hannas strålande glädje på scen!
Mystique-showen rullar på som en ångvält med ständigt nya odditeter och märkliga påfund. Vi får se den mest otänkbara varianten någonsin av kinesiska ringspelet när John-Henry, Martin och Leif alla blir handfängslade på olika vis men ändå lyckas trassla ihop sig med varandra; en vanvettig tolkning av tumbindning och utbrytarkonst i kombination. Vid flera tillfällen får ensemblen vänta in publiken för att ge folk en chans att skratta färdigt innan de går vidare med nästa galenskap i ett pärlband av tokigheter.
Bland all humor hittas också riktigt, riktigt bra trolleri i en del av de nya rutinerna som har publikpremiär under aftonen; efter att Tom framfört den senaste versionen av sitt konststycke med postlådor på scenen (som – i teorin – ett signerat vykort skall teleporteras mellan) tar han och Martin idén med vykortshälsningar vidare i en märklig och mycket magisk rutin där ett signerat vykort rivs i småbitar medan herrarna filosoferar kring hur mycket som kan bytas ut av något innan man inte kan säga att det är något kvar av ursprunget. I slutändan har alla bitarna av det sönderrivna vykortet bytts ut men trots detta återfinns åskådarens signatur på baksidan av det nyskapade kortet när de vänder på ramen. Till tonerna av publikens bifall ger de dessutom bort hela ramen med det nyskapade kortet i till åskådaren – en mycket snygg gest i kontrast till hur många trollkonstnärer “ger bort” signerade kort till åskådarna “som minne” för att slippa ta med sig sitt skräp från ett bord till nästa.
Ensemblen röner också stor uppskattning för ett sprillans nytt skådenummer där skedar och koppar till synes gör en märklig teleportationsdans på ett bord herrarna sitter runt. I samma anda som boll-och-papperskopp-numret i den tidigare föreställningen “Inspektören kommer” för tre år sedan är det här en sinnrik koreografi liknande den man ibland ser flinka magiker göra med mynt som flyttar sig runt i en “matris” på bordet. En uppsjö av sinnrika tekniker och tight koreografi måste ha använts för att förvirra och grundlura även oss på första bänk så redigt som sker.
Kvällens största skratt och applåder landar dock hos en vidareutvecklad version av Leif och John-Henrys “Spela schack med döden”, här framfört med ett hysteriskt öppningsdrama och ett rappt manus under det att schackpjäser dyker upp, försvinner, förvandlas och misshandlas – allt medan Bergmancitaten haglar och publiken tar sig för pannan mellan de snabba skeendena och försöken att hinna klappa i händerna mellan alla konststycken.
Leif hinner även med att läxa upp Tom, som ideligen försöker komma undan med att göra alltför gammalmodigt trolleri och som reprimand får göra ett korttrick med grytvantar på händerna. Här hörs det åtskilliga förvånade flämtningar bland den trollerikunniga publiken när Tom i slutändan drar av sig grytvantarna och de valda korten återfinns i hans händer!
Truppen avslutar med en “glimt från forntiden” där de som avslutningsnummer framför sin öppningsrutin från de tidigaste Mystique-föreställningarna där trollkarlarna kastar saker mellan sig och det kastade objektet ideligen förvandlas. En trevlig och uppskattad avslutning på en föreställning med något nytt, något nött och något helt oförklarligt.
I myllret på väg ut ur teatern hörs flera röster som alla säger samma sak; vad bortskämda vi var när Mystique körde varje månad!
Jag skriver under på det.
Text: Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten