Recension av Tom Stone
Foto: Karin Törnblom & Pierre Ekman
Brynolf och Ljung har alltid haft briljanta idéer. Ta t.ex. den tävlingsakt de fick pris för i FISM (världsmästerskapen) i Beijing 2009… den innehöll moment som än idag, 13 år senare, ger mig minnesbilder som fortfarande får mig att stanna upp i min vardag och grubbla ”Hur tusan gick det där till?”
Utöver idéerna, så gillar jag både Peter och Jonas som personer. De är ambitiösa, arbetar hårt och försöker genuint att bryta ny mark.
Men trots alla positiva aspekter med grabbarna, så har jag aldrig varit speciellt förtjust i deras tidigare föreställningar. Jag har sett de tidigare showerna med kollegialt intresse, men har aldrig känt nån längtan att se om någon av showerna. I både ”Hokus Pokus Motherf*ckers” (2016) och ”Cirkeln” (2018) har proportionerna varit liknande. En tredjedel har bestått av det smartaste trolleriet som någonsin visats på svenska scener, en tredjedel har bestått av transportsträckor och irrelevant exposition som lämnat mig likgiltig, och en tredjedel har varit fullkomligt besynnerliga moment som fått mig att undra om de haft nån slags identitetskris. Saker som totalt malplacerade percussionnummer där de spelat med trumpinnar på soptunnor, oändliga videosekvenser med ”kändisar”, oförklarliga kast från hård småtaskig estradörhumor till platta försök till emotionellt djup då uppenbart fiktiva personer avlider… de briljanta momenten har helt enkelt drunknat i ovidkommande nonsens, och den bestående slutkänslan har alltid varit ”de skulle verkligen behövt en regissör här”.
Så när jag Fredagen den 27 Maj satte mig tillrätta på min plats på teater Rivals parkett, så förväntade jag mig att få se en show med liknande proportioner igen… men istället fick jag se något annat.
Jag vet inte vad som hänt, men någonting har fått pusselbitarna att falla på plats för Brynolf och Ljung. Kanske är det bytet av regissör från Hans Marklund till Edward af Sillén? Kanske har de äntligen kommit underfund med sig själva? Oavsett vad som skett, så är skillnaden drastisk.
Föreställningen ”Stalker” är fantastisk!
Allt jag tidigare gillat har maximerats, och allt jag tidigare ogillat är helt borta. Allt nonsens är bortrensat, och kvar står dem briljans de alltid haft, tydligare än någonsin. Inga ursäkter, inga pålagda fasader… Redan från från första sekund tar de kommando över lokalen. Jonas vassa humor som i tidigare shower upplevts lite kylig och artificiell, har plötsligt fått en underton av värme och hjärtlighet. De roliga moment är genuint roliga, de dramatiska momenten är genuint dramatiska. Och framförallt känns allt genuint ärligt.
Jag hoppas att Stalker även är en kommersiell framgång för grabbarna, för det finns ingen tvekan om att detta är en stor konstnärlig framgång för dem.
Givetvis är inte allt perfekt, det finns några småsaker som skulle behöva lite mer arbete och omtanke, men det skulle vara direkt småaktigt att sätta spotlight på det, när allt sånt bleknar till ingenting i jämförelse med hur stark och genomtänkt showen är i övrigt.
Stalker är en show jag gärna ser igen, som jag längtar efter att se igen så att jag kan återuppleva favoritsekvenserna.
Det är en show jag vill att familj, bekanta och närmsta vänner ser.
Det är en show som jag vill att du ser!
Mina högsta rekommendationer!
-Tom Stone
Stalker: Biljetter och turnéplan
Bra recension.
Jag såg föreställningen i Växjö för ett tag sedan, och det var riktigt bra, där den stora och blandade publiken njöt för fullt.
Jag tänkte: ” tänk att få uppleva underhållning i världsklass i lilla Växjö!”