Den fjärde boken i den uppskattade Arne Norlin-serien med tidningsdeckarna Henke, Ali och Emma har namnet ”Tidningsdeckarna och trollerimysteriet”. Alfabeta Bokförlag 2009, 160 sidor, kartonnerad. Trollkarlen Ray Wonder är inblandad i det här mysteriet. Då jag fann att författaren måste ha en del trollerikunskap tillskrev jag honom och frågade lite om hans bakgrund och fick nedastående vänliga svar:
”Det var kul att få de här frågorna. Jag är född 1947. Min pappa var född 1909. När jag var liten hade han som hobby att uppträda som magiker på helgerna. Vi bodde i Lugnvik, ett sågverkssamälle mitt emot Kramfors, så scenerna var den lokala IOGT-logen, SSU och liknande. Han var i högsta grad amatör, men han fick väl litet betalt ibland. Han kallade sig Mr Eddie – han hette Edvin. Så jag har vuxit upp med trollstavar med skjutmekanism, vinflaskor utan botten, sådana där röda bollar varav en bara är ett skal och ringar som man kan slå ihop. Själv har jag väl aldrig haft den rätta tågan – eller tålamodet att träna tillräckligt – men jag har alltid varit intresserad av ämnet.
När mina barn var stora nog för att förstå vad magik handlade om lånade jag några böcker på biblioteket – och insåg direkt att det mesta som fanns att läsa var alldeles för svårt för de barn som inte orkar palmera mynt i timmar. Så jag samlade ihop några trick som man inte kan misslyckas med (och som inte kräver timmar av träning) för att göra en bok om det. Det blev “Simsalabim!”, utgiven av Alfabeta 1995.
Fortfarande kan jag några enkla trick som kan roa gäster med vid ett middagsbord, framför allt att kasta enkronor mellan händerna – lätt att utföra och nästan omöjligt att avslöja. När jag gör skolbesök brukar jag också avsluta med ett eller flera trick. Annars handlar det väl egentligen om intresse och om att följa med i vad som skrivs.
Ray Wonder i “Tidningsdeckarna och trollerimysteriet” är karikerad på Joe Labero, fast med enklare trick, av den typ som kan framföras i en mindre folkpark. När jag var halvvägs genom boken råkade jag se filmen “The Prestige”. Tricket med dörrarna och när Ray Wonder försvinner och i nästa ögonblick befinner sig bakom den andra dörren är mer eller mindre direkt hämtat från filmen.
Vänliga hälsningar Arne Norlin”
Arne Norlins äldre bror hjälpte ibland pappan vid trolleriföreställningar, och här berättar han om ett sådant tillfälle:
När jag hjälpte pappa att trolla. Paul Norlin berättar ett ungdomsminne.Â
Pappa var lite av tusenkonstnär. Bland alla hans kunskaper fanns även illusionistiskt trolleri. En av hans favoriter och idoler var ”Hector El Neco” som han också brevväxlade med och fick tips av.
Han utförde nummer med blommor och siden dukar, vilka han trollade fram och sedan bort. Med blå, röda, vita och gula tygbitar trollade han fram svenska, finska och danska flaggor. Han trollade fram ägg och biljardbollar som försvann lika lätt och förvandlade vatten till vin och sedan trollade han bort både glas och flaskor. Han kunde slå ihop och ta isär ringar och trolla bort sedlar från folk och dessa återfanns sedan i apelsiner och äpplen. Även med kortleken hade han uppnått god fingerfärdighet.
Den gången jag skulle hjälpa till var det en tillställning på Godtemplarlokalen. För dagen hade pappa tagit sig ett artistnamn och för att hedra sin idol kallade han sig ”Hector Ed Noro”. Noro efter Norlin. Det nummer där jag skulle hjälpa till, gick så till att från en kortlek med 20×30 cm stora kort trollade han bort hjärter kung. Han hade byggt upp en ställning längre bak på scenen med en låda föreställande en kortlek och från den hade han dragit trådar till mig bakom scenen och på en given signal skulle jag dra i trådarna och kungen skulle komma upp.
Nu var kungen borta och han skulle fram. ”Stig upp kung” sa pappa men inget hände. ”Kom fram kung” sa han med högre röst i riktning mot bakre delen av scenen. ”Hör du inte pojk”, sa folk bakom scenen. ”Dra!” Nya rop hördes ”snälla kung” och ”förbannade kung” och publiken började tappa tålamodet. Bakom scenen sa dom ”dra”. ”Nej den sitter fast”, sa jag och framme på scenen tog pappa till orda. ”Jag har bestämt missat en viktig detalj. Kungligheter tilltalar man inte på detta sätt. Jag försöker på nytt. Högt ärade regent, ers majestät, vill ni föreställa er inför folket?” Då drog jag. Kungen kom upp”¦ Succén var given och publiken applåderade. ”Vad hände”, sa folket bakom scenen. ”Tråden gick av”, sa jag. Långa tider efteråt fick jag höra tråkningar. ”Minns du när du skulle hjälpa pappa din o trolle o trån fastne o du drog av en?”
