Mystique: Brinnande Passion – Säsongspremiär 28 Aug

Mystique – Brinnande Passion
Olympiateatern, Stockholm 2019-08-28 (säsongspremiär)
Recension av Ottar Kraemer
Foto av Arto Airaksinen

”Hur vet du när ett trick är färdigt..?” frågade Alyson Hannigan när hon intervjuade Tom Stone i TV nyligen när Tom uppträdde på Penn & Teller ”“ Fool Us. Tom log och drog lite på svaret innan han sa ”Det”¦ ”¦liksom talar till en. /”¦/ Vid någon punkt bara vet man att det är komplett!”

Det må så vara, Tom, men glöm inte styrkan i det koncept du varit med och skapat i Mystique! Ett månatligt styrkeprov för ensemblen Tom Stone, Martin Hansson, John-Henry Larsson och Leif Olberius där de sporrar varandra till att ständigt skapa nytt och prova det oprövade. Det lustiga är att det allt som oftast fungerar! Den hysteriska blandningen av stilar, tempon och udda teman håller publikens nyfikenhet vid liv hela kvällen igenom och trollerikonsterna är lika ofta geniala som experimentella”¦
”¦och någon gång emellanåt så funkar det inte. Så får det vara på Mystique! Det finns ett slags oskrivet kontrakt mellan ensemble och publik kring att friheten att pusha gränserna för vår konstart emellanåt gör att det brister i sömmarna. Lika ofta upptäcker vi att en viss given söm kanske inte ens behöver finnas där för att något skall hänga ihop och fungera ändå!

Ett nytt grepp för säsongen är en öppningskoreografi där herrarna gör entré och börjar trolla fram vinglas, drinkparaply och ”dricka” till Leif, som till sist blir snuvad på godsakerna och lämnad ensam kvar på scen inför första numret. Numret saknar det tempo som tidigare öppningsnummer utmärkt sig genom, men det är originellt, humoristiskt och en snygg övergång till en vacker rutin där Leif förvandlar såpbubblor till kristallkulor som sedan försvinner och dyker upp via flyhänt manipulation. En elegant öppning som gör sig oväntat bra på den pyttelilla scenen.
Nikola Arkane på Mystique
Redan tidigt i showen får vi stifta bekantskap med Nikola Arkane, från Nordirland, som utför en finstämd och stilistiskt ren matrix-rutin med kort och mynt, redskap som hon skall komma att fortsätta briljera med under kvällens gång. Olympiateaterns scen är dock otacksam för den här typen av close-up-rutiner och i pausen hörs flera åsikter om att Arkane borde ha fått ett lutande bort att jobba vid för att underlätta publikens förståelse av tricket. Likväl får hon den första av en serie riktigt hjärtliga applåder som skördas under kvällen. Att med en blick och ett leende kunna kommunicera och inkludera hela publiken på det vis som demonstreras av henne är en trollkonst i sig. Hennes avslutande kortkonst, satt till Regina Spectres cover av ”No alarms no surprises”, är lika delar förbluffande och unik. Det finns en oanad styrka i att utföra korttrick som inte bara bygger på manipulationer till musik utan även på en emotionell kontext och en koreografi som ger varje rörelse mening. När kortleken i slutfasen blir helt blank går en spontan susning genom publiken.

Mystique är som sagt en studie i kontraster, och när Nikola lämnar scenen får hela publiken mjuka upp skrattmusklerna när herrarna Stone och Olberius mimar sig igenom en mystisk rutin med en tom papperspåse i vilken Tom ideligen kastar osynliga bollar och träffar mitt i prick varenda gång. Stackars Leif har inte samma lycka med pricksäkerheten, och vi får njuta av ett par minuters tyst fars innan numret tar ny höjd när Martin Hansson dyker upp och lägger sig i.
Plötsligt tar alla de osynliga bollar som kastats fram och tillbaka fysisk form och dyker upp i tjogtals ur papperspåsen! När Tom till sist lämnat scenen och Leif och Martin fortsätter leken med bollarna får numret sin definitiva final när den sista bollen som materialiseras utan förvarning blir till ett bowlingklot som dunsar ner på golvet. Pang bom ”“ ett klassiskt Mystique-nummer med många njutbara aspekter och en god portion humor.

Någon som också kan konsten att underhålla på ett mästerligt sätt även utan ord är John-Henry Larsson, som nästan får jubel bara han gör entré på scen i rollen som sin extremt blasé och oengagerade kypare som denna gång får Tom Stone som gäst i restaurangen. Efter en del trixande där Tom först har oturen att hans gaffel förvandlas till en sked när han skall äta pasta – charmerande upplagd på fat ur John-Henrys ficka(!) – och sedan åter blir en gaffel när han väl får in en tallrik soppa ger kyparen upp och Tom blir ensam på scen. Raskt kommer en kortlek fram och publiken får välja ett kort som Tom sedan skall hitta under förevändningen att det är ett av världens svåraste korttrick han skall genomföra. Här kompliceras dock det hela av att Leif kommer in och ger Tom bassning för att han har återfallit i sina ovanor med korttrick och ser näpset på medan Tom på nåder får genomföra sitt trick på villkor att han bara använder ena handen när han utför det redan svåra tricket.
”Tricket” visar sig vara en till synes helt ny variant av Triumph-effekt där kort som vänts upp och ner och blandats om plötsligt ligger tillbaka i rätt ordning igen och det enda kort som ligger upp-och-ned är”¦ inte åskådarens valda kort utan ett textkort med uppmaningen att titta under den andra ”“ oanvända ”“ handen som Tom hållit på bordsskivan efter Leifs anmodan. Där återfinns kortet till åtskilliga åskådares stora förundran och applåderna låter inte vänta på sig medan Leif snor kortleken och sniffar på den som vore den gjord av colombianskt pulver”¦ Alla som känner en eller flera ”kort-beroende” trollkonstnärer skrattade lite extra i mjugg.

Jag har efter tidigare recensioner fått höra att jag överanvänder uttrycket ”brutal humor” kring hur Martin Hanssons standup-liknande rutiner brukar avlöpa, men ord felas mig att variera vokabulären med när han denna kväll utför en ring flight mellan en lånad sedel och ett cigarettpaket (två saker som det börjar bli svårare och svårare att hitta i en publik dessa dagar”¦). Publiken kiknar stundom av skratt när Hansson med sin trätiga och konfrontationella scenpersona verkar sakna filter mellan hjärna och mun när han tjafsar med sina medhjälpare/offer i publiken. Tankarna går raskt till Fay Prestos bejublade gästspel där hon med samma frispråkighet gjorde ett liknande konststycke ”“ likaledes till publikens jubel. Det är en balansgång värdig en lindansare, men Martin behärskar den väl.

Härefter avlöser de märkliga påhitten och nya rutiner varandra när Leif försöker utföra finstämd myntmagi med sjungande glas medan John-Henry ideligen avbryter honom med hejdlösa dansrutiner och serpentiner som ”“ efter att Leif i ilska haft sönder dem ”“ byts ut mot fladdrande toalettpapper.
När även detta rivs i småbitar innan Olberius stormar av scen får vi en glimt av larssons pillemariska blick innan pappersbitarna plötsligt blir en lång vit remsa igen och hans ”danse diabolique” kan fortsätta. Hur repetitionerna ser ut när man kommer på den här typen av infall övergår även undertecknads ytterst luttrade förstånd.

Tom Stone hinner med en mycket uppskattad förevisning av sitt paradnummer Quantum Logic (det som han just varit i TV med) och recensenten påminns än en gång varför han vidhåller att just detta trick är det bästa trollerinummer han någonsin sett. Det har allt. Originalitet, underfundig humor, flera förbluffande effekter som kommer slag i slag och blir allt mer ”omöjliga” för varje sekund som går och inte minst en så mångbottnad metodik bakom tricket att jag inte är säker på att jag förstått alla aspekter av det även efter att säkert ha sett det framföras tio gånger.

Pausen påannonseras av John-Henry som än en gång fått byta personlighet och nu åter är sin livströtte och uppgivne trollkarl/hovmästare som med illa dold sarkasm och leda trollar fram en serie sidendukar och en flaska mineralvatten ur en tom papphylsa innan denna vecklas ut en sista gång och bär påskriften ”PAUS”.

I andra halvlek får vi ett kärt återseende i form av ensemblens gamla öppningsnummer där de kastar olika objekt till varandra och dessa hela tiden förvandlas till något annat. Parov Stelars ”Clap your hands” får igång publiken och känns som en trevlig signaturmelodi för hela Mystique-konceptet. Musiken skall komma att stå i gott fokus under resten av förställningen ”“ en ofta underskattad men ack så vital del av scenunderhållning.
Nikola Arkane
Plats på scen för Nikola Arkane som kommer insläpandes på en stor resekoffert och påbörjar sin mimade rutin ”The Irish Link” med en myntmanipulation som startar med olika sorters mynt som fångas i luften och sedan fortsätter med att mynten till synes hoppar mellan Nikolas händer. Innovationen att göra detta med distinkt olika mynt gör att rutinen känns spännande och nyskapande, och Ursula Burns musik understryker de finstämda, precisa och mycket sirliga rörelser som skapar magin.
Snart nog övergår Nikola till aktens verkliga höjdpunkt; en ring-och-rep-rutin där en ring ideligen penetrerar ett rep eller plötsligt befinns fastknutet på repet, inramat av en spännande och dansant koreografi som drar full nytta av Arkanes färdigheter i både skådespeleri och cirkusdiscipliner med precisa kast och en tredimensionalitet i framförandet som förmedlar en barnslig, naiv kärlek till att upptäcka och experimentera med saker man får i sina händer. Applåderna som följer är välförtjänst kraftiga och lär finnas med i Arkanes bakhuvud när hon inom kort gör sitt premiärframträdande på The Magic Castle i USA.

Publiken har alltid svårt att få nog av John-Henry, och det är med största glädje vi får återse hans ”baksmälleakt” där en extremt morgontrött trollkarl kämpar med att få i sig kaffe. Larssons förmåga att via skådespeleri och mim förmedla hur dåsig och sömning han är samtidigt som trolleriet stundtals måste ske med ytterst rappa, exakta rörelser är fantastiskt. Han återkommer även med samma morgontrötta humör (fast något mer verbal) i ännu ett korttrick signerat Tom Stone, där Tom och en åskådare båda får blanda varsin kortlek och vända på ett slumpvis valt kort innan kortlekarna, hållna bakom ryggen på trollkarl respektive åskådare, återigen blandas och kuperas innan de till sist placeras i sina respektive kortaskar.
Tom ber därefter åskådaren att ta upp sin mobil och ringa till en vän för att fråga vilket kort som ligger felvänt i trollkonstnärens kortlek. Hör och häpna ”“ det stämmer! Numrets riktiga brisad ligger dock i att Tom därefter skall ringa en vän för att få reda på vilket kort det är åskådaren vänt på i den kortlek som bara han hanterat under hela trickets gång. På komiskt vis ringer Tom upp John-Henry (via en ”burktelefon”), som med avmätt stämma annonserar att det vända kortet är klöver tio. När åskådaren bläddrar igenom sin kortlek och detta visar sig stämma är bifallet från publiken nästan synkoperat när alla trollkonstnärer i publiken försöker förstå vad som just hände. En definitiv ”snackis” efter showen; ingen i recensentens sällskap har en susning om hur det gick till!

Nikola Arkane får en god portion av sista akt till sitt close-up-set där hon på ett intressant sätt inleder med mimad jakt på en smaragd som ideligen återfinns i en ask märkt ”DO NOT OPEN”, något som Nikolas spjuveraktiva scenpersona förstås inte kan hålla sig ifrån att göra.
Härnäst tystnar musiken och Nikola inbjuder två merhjälpare ur publiken att komma upp på scen där de får signera fram- och baksida på varsitt kort. Under Arkanes ledning stoppas korten sedan in i leken på varsitt håll och efter handpåläggning från åskådarna förefaller korten ha flyttat sig och ligger bredvid varandra. Efter en sista magisk gest smälter de samman och blir till sist ett enda kort med signaturer på bak- och framsida. Avslutningsvis tar Nikola fram sina mynt igen och avslutar sitt gästspel med en diktad vers om vänskap medan mynten försvinner och dyker upp ett efter ett i en näsduk; en poetisk final till ett mycket varierat och väl avvägt framförande.

Det är ytterligt få gånger jag inte avundas de artister som passerar revy på scen under en Mystique-föreställning. I allmänhet sitter man där i teatermörkret och liksom känner att man skulle vilja vara med och leka.

Men. När temperaturen i Olympiateaterns salong börjar krypa uppåt 29 grader redan INNAN de åldrande strålkastarna slås på är jag dock fullt nöjd med att bara sitta och bli klibbig mot min stol i publiken. Hur ensemblen i Mystique ”“ ofta klädda i full kostym eller frack med väst, kravatt och hatt ”“ över huvud taget överlever i rampljuset på scen denna kväll överstiger nästan ens förstånd; ett herkulesdåd som bara kan tillskrivas deras professionalism.
Show must go on.



”¦och den gör den! Ses vi i publiken om en månad?

/Ottar Kraemer

Recension av Mystique: Besynnerligt Beteende

Mystique ”“ ”Besynnerligt Beteende”
Olympiateatern, Stockholm
18 December 2018
Recension av Holger Wästlund

Mystique-gänget imponerar, dels med sin ambition, vilja och uthållighet när det gäller att ständigt förnya och hitta nya infallsvinklar till gamla trick och dels att lyckas engagera intressanta och spännande gästartister. Ensemblens decemberföreställning var inget undantag. Du får en bra uppfattning av föreställningen genom att njuta av Arto Airaksinens illustrerande foton som även finns här på Magi-arkivets blogg.

Förnyelsen fortsätter. Vi fick t.ex. se en kul kortrutin där storyn byggdes upp kring frågan ”Hur gör vi när vi skapar nya trick?”, framtrollande av 6 ägg från Leif öron, näsa mun med Leifs härliga och tacksamma mimik och Martins och Leifs rutin när Martin ”dricker” mjölk med ett sugrör i sin ena hand samtidigt som mjölken minskar i ett glas som Leif håller.

Andra höjdare var John-Henrys fågelmanipulation och ett bra ensemblenummer där alla fyra står bredvid varandra och borstar av sina kavajer med varsin klädroller som en efter en försvinner och ersätts med en sko, en hatt osv. Som i allt förnyelsearbete finns det mer eller mindre bra nummer, men klädborstnumret är värt att vidareutveckla till något riktigt bra.

Ensemblenumren blandas med solonummer på ett omväxlande sätt. Vi får bl.a. se Tom Stone göra Anders Modéns nummer när han krossar ett ägg under en pappersmugg ovanpå en lånad kavaj, John-Henrys jonglering med ”såpbubblor” och Martin som gjorde ett kul tankeläsningsnummer när han tjuvtittar i en bok på ett sätt som åskådaren på scenen inte ser. Tricket avslutas med att Martin visar att den bok han tjuvtittat i bara innehåller blanka sidor.

Dagens gästartist var Robert Jägerhorn som passar bra in detta gäng. Även han förnyar kontinuerligt gamla kända trick genom sitt skickliga skådespeleri och nya oväntade infallsvinklar. Förutom att vara en skicklig magiker som behärskar sitt hantverk så är han en utbildad och rutinerad skådespelare som kan konsten att suga på varje tillfälle att skapa effekt av ibland mycket små detaljer. Att han är en skicklig magiker visade han bl. a. med sin ”Silk and Silver”-rutin och hans skådespelartalang kom främst fram i hans ”Chapeaugraphy”-nummer som inte är magi utan enbart ren underhållning.

Mystique-gänget har nyligen presenterat sitt program för våren 2019 med flera spännande gästartister. Det visar att ambitionerna fortsätter och att vi magiker som bor i eller reser till Stockholm får en fortsatt trevlig och inspirerande träffpunkt ungefär en gång i månaden.

– Holger Wästlund

Bilder från föreställningen finns här!

Mystique ”Ett sällsamt släktskap”

ARTO AIRAKSINEN har åter sett och fotograferat en föreställning av Mystique – ”Ett sällsamt släktskap” på Olympiateatern, Stockholm, den 27 november. John-Henry Larsson var inte med denna gång, och Artos känsla var att showen blev lite mindre än vanligt därför. Laura London var inte så bra som Arto förväntade sig.

Foton Arto Airaksinen

Mystique::Vid Korsvägen – recension

Mystique ”“ ”Vid Korsvägen”
Olympiateatern, Stockholm
30 oktober 2018
Recension av Ottar Kraemer

Egentligen skulle man kunna skriva en recension efter varenda Mystique-föreställning. Herrarna Tom Stone, Leif Olberius, Martin Hansson och John-Henry Larsson skapar oförtrutet en aldrig sinande ström av nya rutiner och trick som sedan pensioneras efter blott en enda föreställning ”“ bara för att sedan börja om på ny kula inför nästa gång. Det har onekligen sin charm inte bara för publiken; det måste vara stimulerande som artist att veta att man KAN låta fantasin skena iväg och prova något man aldrig skulle våga lägga in i sin ”vanliga” akt. De snillrika infallen i Mystique varvas med de obskyra, de halvt vanvettiga (förra månadens trick där publiken virades in i rött garn kors och tvärs i rummet kommer till minnes) och inte minst de väldigt komiska. Även de gånger då trolleriet är konventionellt gör herrarna presentationen till något minnesvärt ”“ en konst som många borde lära av!

Dagen innan Halloween samlas en förväntansfull publik i en nästan överfull salong och möts av det vid det här laget klassiska öppningsnumret där alla herrarna gemensamt utför en trolleri-koreografi till svängig musik ”“ det enda nummer som förblivit oförändrat från början av spelperioden förra året. Denna gång händer dock något; ljuset börjar svaja mitt i numret och musiken blir atonal och mörk. Till sist står aktörerna handfallna i ett kallt ljussken och tittar i skräck på kvällens gästartist ”“ Billy Kidd från Kanada ”“ som likt en Mefistofeles-gestalt gör entré och erbjuder herrarna att skriva under varsitt kontrakt i blod i utbyte mot magiska krafter. Utan vidare ifrågasättande skriver alla i tur och ordning under sina kontrakt ”“ endast Martin Hansson verkar tveka ”“ och med ett demoniskt leende samlar Billy Kidd ihop kontrakten och försvinner från scenen, varpå musiken och det varma ljuset plötsligt återvänder och ”allt är som vanligt” igen. Publiken ”“ i synnerhet de av oss som ofta går på Mystique ”“ tittar på varandra och undrar vad som nu komma skall..? Att det är Halloween är i alla fall helt klart!

Ivrig att testa sina nya magiska förmågor bjuder Tom Stone upp en frivillig ur publiken och utför en rapp bägarspelsrutin med två bägare som sannolikt lurade även de mest luttrade trollkonstnärerna bland åskådarna. Stone har en förmåga att ständigt förnya och tänka nytt även kring så ”trötta” trick som bägarspelet, och den här kvicka rutinen som kunde fungera som en studie i att avleda uppmärksamheten är ett bra exempel. Numret tjänar inte bara som ett förtjänstfullt trick i sig; att det sker så rappt och oförklarligt även för den insatte åskådaren understryker föreställningens tema och man får en glimt av hur det skulle se ut om trollkonstnären faktiskt hade magiska krafter.

Leif OlberiusFoto: Arto Airaksinen

Leif Olberius vanligtvis joviala karaktär har blivit besatt av pengar efter att ha sålt sin själ i öppningsnumret, och likt Kung Midas dyker det upp pengar var han än går. En snyggt utförd men inte i sig epokgörande myntrutin får ny fart när det bokstavligen börjar spruta mynt ur händerna på honom när man minst anar det (Undrar hur många hundra mynt som dök upp bara under de första minuterna av numret?), och när han får sällskap på scen av Tom Stone övergår rutinen i en tvåmanna myntfångst ur luften som kan vara den mest övertygande hanteringen undertecknad kan minnas av detta klassiska nummer. Olberius karaktär genomgår en hel resa från fascination till utblommad girighet under loppet av numret ”“ som alltid är hans mimik och skådespeleri en fulländat integrerad del av varje nummer han visar upp. Att ett nummer utförs långsamt och övertygande betyder minsann inte att det behöver bli livlöst; Olberius kan kosten att få vartenda par ögon i salongen att följa med hans egna medan han söker efter nästa silverglänsande fångst ur tomma luften.
När mynt inte räcker till längre trollas det fram sedlar och när avunden rinner över hos ensemblen och Leif blir rånad vänds plötsligt rånsituationen uppochner när rånarens pistol genom ett trollslag pekar bakåt och det är rånaren som blir av med plånboken istället!

Ensemblens vedertagna hackkyckling, Martin Hansson, har fått självförtroende och mentala krafter av det underjordiska kontraktet och utför ett förbryllande tankeläsningsnummer med två åskådare vars fritt valda kort dyker upp nedskrivna på de papperstussar som användes för att slumpa fram ven som skulle komma upp på scen. En mycket stark effekt som får välförtjänta applådåskor från publiken och också går mycket väl ihop med temat ”“ Hansson unnar sig till och med en överlägsen blick när han tittar ner på kontraktet och med glimten i ögat säger att han återkommer senare.

Säg en lycka som vara för evigt, dock”¦ Bara ett par nummer senare när han återigen skall förbluffa publiken med en ny tankeläsning går allt på sniskan ”“ och förklaringen låter inte vänta på dig; han har av misstag råkat riva kontraktet mitt i tu! Plötsligt fungerar ingenting för Hansson, vars jovialiskt burdusa karaktär plötsligt drabbas av insikten att han kanske har sålt sin själ och råkat riva itu betalningen! Hans återkommande försök att trolla under resten av föreställningen blir ett slags anti-nummer; det är på förhand uppenbart att han kommer att misslyckas, men föreställningens handling gör ändå att vi vill se honom lyckas till sist. Det blir ett rent teatraliskt inslag i showen, men för temat och den röda tråden är det omistligt.

Foto: Arto Airaksinen

Ständigt förföriskt leende John-Henry Larsson gör entré med vad som kan vara kvällens märkligaste inslag; en ”dockteater” där trollkonstnärens händer blir till två karaktärer som gemensamt utför en ”trolleriföreställning” på en miniatyrscen som plötsligt dyker upp ur en skokartong! Numret saknar egentliga trolleriinslag, men skratten låter inte vänta på sig och applåderna är lika häpna som entusiastiska när numret slutar med att handdockorna ”trollar” fram en skylt där det står PAUS. Larssons skicklighet i att bygga originell och avancerad rekvisita är väldigt tydlig och man tycker sig ana hans handlag i de flesta av föreställningens unika nummer som innehåller magiska föremål.

Foto: Arto Airaksinen

Efter en välbehövd paus (Teaterns pyttelilla café verkligen får jobba för högtryck när salongen är fullsatt!) bänkar sig alla igen och scenen äntras av hela ensemblen som slår sig ner vid ett bord. Alla har ärmarna uppkavlade och tittar bistert på varandra ”“ men istället för en armbrytningstävling kommer det en ny fyramans koreografi där artisternas armar och en röd boll (som dyker upp och försvinner i en farlig fart) skapar ett fängslande skådespel. Här anas inspiration från alla möjliga håll; Adlercreutz, Frisch, Amazing Jonathan och kanske en gnutta Umbilical Brothers när koreografin spårar ur och Tom Stone ideligen blir knockoutad på slapstick-vis av övriga ensemblen (och till sist av sig själv)! Ett nummer ingen av oss i den närmaste publikkretsen någonsin sett maken till och utan tvekan kvällens största ”snackis”! Den här typen av nummer känns som kärnan i det som gör Mystique både egenartat och enastående.

Billy KiddFoto: Olav Holten

Kvällens gästartist Billy Kidd gör flera entréer under kvällens lopp och visar upp ett brett spektrum av konster ”“ från framtrollning av en vinflaska ur en uppblåst ballong till en mycket underhållande ”kniv genom lånad kavaj” med unik presentation som ger en glimt av hur skicklig Kidd måste vara i den arena större delen av hennes repertoir kommer från; street magic. Inte en sekund blir död tid när Kidd kaxigt munhuggs med publiken och skickligt plockar upp ”running gags” ur det som sker där och då i salongen ”“ en färdighet som säkerligen kommer av lång och gedigen erfarenhet likaväl som personlig fallenhet. Mentorn Gazzos vänliga småträtande med enskilda publikmedlemmar känns igen, men Kidd har en helt egen personlighet som hon med aldrig sinande energi öser ut under tiden på scen.
Gaturepertoiren har dock sina tillkortakommanden på en scen likt Olympiateaterns. Kidds tolkning av John Ramsay’s trick med bönor som försvinner och kommer fram ur munnen ”“ och i slutet till synes dyker upp genom trollkonstnärens tårkanal i ögat(!) ”“ är imponerande på första och andra bänkraden, men når inte längre ut i salongen och applåderna blir oförtjänt små helt enkelt eftersom majoriteten av publiken inte kan tillgodogöra sig ett trick med så liten rekvisita.
Kidds finalnummer är hennes i särklass bästa ”“ en väldigt uppkäftig och rolig version av Varol’s Emotion Box där en åskådare i kvällens tappning blir uppbjuden på scen för att delta i Kidds frågesport ”Touch me in the box” (vars komiskt dubbeltydliga titel dessvärre verkar gå stockholmspubliken förbi). Ideligen får åskådaren sticka ner handen i en låda och beskriva vad han känner med fingrarna ”“ och ideligen visar det sig att han på komiskt vis har helt fel. Vad som känns som en liten tandborste visar sig vara en toaborste och beskrivningen av en tvättsvamp visar sig inte riktigt stämma in på ett stenblock”¦

Övriga ensemblen ligger inte heller på latsidan i andra akt. John-Henry och Leif gjuter nytt liv i ett svävande bord när John-Henry skall demonstrera sina nyvunna krafter och leviterar popcorn varefter plötsligt hela skålen med popcorn inklusive bordet skålen står på flyger upp och stackars Leif får brottas med den bångstyriga rekvisitan i ett nummer som verkligen drar full nytta av herrarnas komiska talanger såväl som deras skicklighet i trolleri.

När det är dags för finalfinal återkommer Faust-temat och alla kontrakten rivs (till Hanssons uppenbara lättnad) innan vi säger adjö med stående applåder ”“ för att sedan gå hem och bita på kalendern innan det är dags att trotsa novembermörkret och gå till Olympia igen.
Då blir det ju trots allt helt nya galenskaper och underligheter. Igen.

Med risk för att upprepa vad jag tidigare sagt; Mystique utvecklar och förnyar vår konst!
Den som har tillfälle att se en föreställning rekommenderas varmt att göra det. Undertecknad har inte missat en enda föreställning ännu – och planerar inte att göra det heller.

– Ottar Kraemer

Mystique: Vid Korsvägen – 30 Oktober

Mystique Billy Kidd
Sista tisdagen i Oktober. Olympiateaterns scen i Stockholm.
Några av Europas mest ambitiösa trollkonstnärer sammanstrålar vid en korsväg och gör en deal.

Gästartist i Oktober är Billy Kidd från Kanada/England. Billy startade sin karriär som skådespelare, men sen blev hennes intresse för trollkonst allt mer en besatthet och karriären blev en annan än den först tänkta. Den blev även mer framgångsrik! Billy har uppträtt på festivaler, kryssningsskepp, TV-serier över hela världen. Senast på Magic Castle i Hollywood där hon fick strålande recensioner.

Den 30 Oktober kan du se henne tillsammans med de märkliga männen i Mystique, i föreställningen Vid Korsvägen!

Info & biljetter: 30 Oktober: Vid Korsvägen.

Höstprogrammet på Mystique

Mystique

Suveräna gästartister

Internationella stjärnor! Magikollegor kring världen börjar bli nyfikna på vad som händer i lilla Sverige, och allt fler säger att de gärna kommer till Mystique som gästartister. Så i höstprogrammet kan du se följande personer:

Se mer om höstens program: https://mystique.nu/event/

Mystique trolleri

En utmaning i kreativitet!

Varje månad skapar de besynnerliga herrarna i Mystique (Tom Stone, Martin Hansson, Leif Olberius & John-Henry Larsson) en splitter ny experimentell magishow i två akter och kryddar den med gästinslag av favoritartister som flygs in från Europa. Föreställningen spelas en gång, pensioneras direkt därefter, varpå skapandet av nästa föreställning påbörjas. Varje föreställning blir nära, lustfylld, full av nerv och innehåller trolleri som aldrig setts förr.

OBS! Ny lokal: Olympiateatern nära Odenplan i Stockholm.
Olympiateatern, Västmannagatan 56, 113 25 Stockholm

Mystique: Återkomsten

Referat av Mystiques höstpremiärsföreställning Återkomsten.

Mystique har kommit hem. Inte bara från ett gästspel på anrika Magic Castle i Hollywood. I och med bytet till Olympiateatern på Västmannagatan 56 i Stockholm har de även hittat ett hem. Källarlokalen är mystisk, känns som en förlorad plats – brokig, dammig och fylld med möbler av olika sort och färg. Precis som kvällens föreställning. Allmän-magins fyra ryttare uppenbarar sig på scen och startar ett medley; fågelbur förvandlas till grön boll som förvandlas till stort mynt, sen till röd solfjäder, sen vit boll, vit penna, svart bok, vit boll igen och slutligen röd boll. Karaktärerna och objekten är därmed presenterade. Nu börjar showen.

Man med bägare och blomma
Den röda bollen blir en röd tråd i Martin Hanssons Cups & Balls som görs sittande vid ett bord. Försvinnande bägare som dyker upp under hatt, chink-a-chink med bollar och förväxling av clownnäsa och röd ros. Därefter en fin rutin med röda bollar, en åskådare och alla fyra karaktärer tillsammans. Numret slutar med att John-Henry Larsson får ett brev. Men innehållet är så starkt att det är svårt att läsa. Leif Olberius trollar fram några gulbleka läsglasögon och startar en rutin med dessa som avslutas med brevets budskap: en presentation av månadens gästartist Håkan Berg.
Mannen trollar med ett rep
Efter gruppens tidigare rutiner blir Håkan Berg nästan en straight-man i sammanhanget, vilket är en ovanlig roll att se honom i. Dock drabbas han, eller publiken, eller ljudteknikern, för upprepad déjà  vu och reptricket han gör saknar plötsligt både mitten och slut. Måndag hela veckan blir det också i nästa scen där John-Henry och Martin gör en upprepande och monoton koreografi med bägare och bollar som jag antar ska illustrera det långtråkiga jobbet på en fabrik och rädslan över att inspektören kommer.
Trolleri på fabrik
Föregående nummer slutar med att John-Henry får ett nytt brev. Denna gång med ett mörkare innehåll, för i det gulbleka kuvertet finns även en hängsnara. Det skrämmande brevet rivs i småbitar upprepade gånger, men återuppstår helt igen. Därefter gör Tom Stone sin Ball & Cone och i bakgrunden sjunger Viola Martinsson passande nog ”No one can control me, ’Cause this is what I’m made of” ur låten ”Made Of”. Leif och Martin gör därefter Torn and Restored Newspaper medan jag hör Tom Waits sjunga ”He was hard to impress. He knew everyone’s secrets” ur låten ”Dead And Lovely” i bakgrunden.

Sedan följer ett mysterium med alla fyra trollkarlar och ett glas med mjölk. Detta sker utan musik, vilket gör att skumma ljud från apparaturen måste döljas med hostningar och harklingar. Väldigt roligt! John-Henry valsar sen in och bränner av ett välkoreograferat Cups & Balls med tennisbollar och produktion av cognacsglas och en flaska med cognac.
trolleri med flaskor
Mer vätska blir det i nästa scen där Leif likt en förvirrad Jacques Tati sketch försöker få beställa ett glas, men istället blir bortkollrad av bartendern Tom. Resan bort till vansinne illustreras förträffligt av Leif. Sista rycket innan paus är också den i flytande form – Alan Wakelings ”Liquid Sands” passar utmärkt på fyra personer. De kokar tillsammans en häxbrygd med fyra olikfärgade vätskor från olika sorters flaskor och separerar sedan vätskorna. Är det kemi? Nej, magi!

Efter pausen börjar ett tyst och rytmiskt nummer med Stones spelkort. Alla artister blandar och kuperar leken på olika sätt, men likt drinkarna i Liquid Sands blir sviterna separerade och i ordning på slutet. Detta var nog mitt favoritnummer i hela showen! Leif förför Tom med ett reptrick till låten ”The Man I Love” med Lester Young.
Vilken hand?
Håkan gjorde därefter sitt senaste nummer, en variant av ”Paperballs Over The Head” – fast med en papperspåse och ett bowlingklot. En rutin som är svår att beskriva i ord, men som lämnade ett sorl efter sig.

Leif och Tom fortsatte sina romantiska eskapader med Knots Off Silks, där knutarna i en duk faller av. Martin blir avundsjuk och gör Paul Harris Fizz Master på Tom, som inte märker ett skvatt utan fortsätter med Max Mavens Final Fred – där åskådaren lyckas tänka på Arne av någon outgrundlig anledning. Sen är det John-Henrys tur att charma en åskådare till den milda grad att dennes kort dyker upp i en tårta. Bakverk spelar även en central roll i nästa sketch där tuggor på kakor byter plats. Olberius bryter tramset med lite vackra såpbubblor som blir till glaskulor. Föreställningen avslutas med Håkan Bergs internationella akt som han (med framgång) har tävlat i FISM med. Framtrollning av mekaniska duvor, champagne, Torn & Restored Newspaper och produktion av enorm uggla som vinkar godnatt till åskådarna på slutet.
King of Birds
Ljudsystemet i lokalen känns otillräckligt, det låter ibland som att stället bara har en fungerande högtalare. Vid sidan av scenen står en vacker flygel och jag tror att föreställningen skulle höjas av att ha en pianist, som likt livemusiken till stumfilm skulle accentuera de olika rutinerna. Reklamtexten ”varje månad skapar ensemblen en splitter ny magishow” är i höstpremiärens föreställning en sanning med modifikation – de flesta av nummerna har varit med tidigare. Men nu när höstsäsongen är igång får vi säkert så småningom se fler nya mystiqua kreationer!

Refererat av: Johannes Evansson. Foto: Olav Holten

Mystique::Återkomsten – 28 Augusti

Vi fick ett nyhetsbrev från Mystique som berättade att de fortsätter ett år till!

Mystique trolleri

Äventyret Fortsätter!

Glädjande nyheter! Mystique var från början ett experiment som vi antog skulle bli ganska kortvarigt. Så vi var rätt överraskade av att vi hade både idéer och publik till att kunna hålla på ett helt år och göra 12 unikt olika föreställningar.
Under sommaren har vi gjort ett gästspel på Magic Castle i Hollywood med en ”Best of”-samling av de nummer vi skapat. 21 shower. Responsen var osannolikt positiv. Erfarna magiåskådare har suttit som rådjur fångade i strålkastare, och efteråt sagt ”vi har aldrig sett något liknande förr!”
Facktidningen Genii skrev om vår föreställning såhär:


Recension av Mystique


Så vi i Mystique har nu återvänt till Sverige med blodad tand, och är högst angelägna om att låta äventyret gå in på dess andra år!
För ett par smakprov på vad vi presenterade i Hollywood, kika på följande två videoklipp:

Kakor:

Brevet:


28 Augusti! Mystique::Återkomsten

Höstpremiär! Ett antal av Sveriges mest beresta trollkonstnärer återvänder till Sverige för att smida nya ränker.

Cirka 36 dagar kvar till föreställningen ”Återkomsten”, en humoristisk och nyskapande magiföreställning i två akter (2×40 min).

Förutom grundensemblen med Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry & Martin Hansson, så maxar vi med en inhemsk gäst : Håkan Berg – bronsmedaljist vid magivärldsmästerskapen FISM 2015 och en av de mycket få i världen som har universitetspoäng i trolleri. I många fall när humor och trolleri kombineras, så blir det ofta på den ena partens bekostnad. Men i Håkan Bergs arbete funkar hybriden perfekt. I äktenskapet mellan hans humor och hans trolleri, så drar det inte ifrån; det multipliceras!
Håkan har även nyss varit aktuell i amerikansk TV, i programmet ”Penn & Teller: Fool Us”.

Ny Lokal!

OBS! För att lyfta oss ett snäpp, så flyttar vi även föreställningarna till en ny lokal: Olympiateatern nära Odenplan i Stockholm.

Klicka här för information och biljettbokning.