Recension – Mystique: Bland fåglar och fä – 27 Oktober 2020

Mystique: “Bland fåglar och fä”
Gästartist: Håkan Berg (Sverige)
Teater 3, Stockholm, 2020-10-27
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

Att Mystique har blivit ett kärt inslag – rent av en institution – i Kultursverige kan man näppeligen säga emot. Dess unika koncept och den genuina skaparglädje som speglas i de magiska experiment som ensemblen varje månad samlat mod att visa upp inspirerar oss andra i trollerikretsen och för på ett positivt och utmärkande sätt ut svenskt trolleri i världen.

I och utanför foajén till Teater 3 samlas en namnkunnig publik i spänd förväntan på vad som komma skall. I pandemins tider är många av oss försedda med munskydd och har höstmössorna nerdragna över öronen i et försök att fly den isande höstvinden. Ändå känner man omedelbart igen varandra – en stor del av publiken har nästan bildat en egen “ensemble” – eller är det kanske en fanclub?

Att det är många trollerientusiaster i publiken märks också på att Tom Stone i kvällens öppningsnummer ganska öppet förklarar för en slumpvis vald publikmedlem att den av de två stora papplådor som står på scenen som åskådaren pekar ut kommer att vara den som används och att han inte avser att göra någon “trollerivändning” á la equivoque-principen och plötsligt eliminera den låda som pekas ut. Fnitter och nickningar duggar tätt i teatern medan åskådaren pekar ut den ena kartongen… “Ok, den kartongen blir det, då…” säger Tom och kallar in Martin Hansson och Leif Olberius på sen – båda beväpnade med knölpåkar och basebollträn – varpå de tre med stor entusiasm börjar slå kartongen i småbitar med vilda svingar och mord i blick. Medan publiken med uppspärrade ögon får ducka för en och annan flygande kartongbit tittar plötsligt John-Henry Larsson upp ur den andra kartongen och sällar sig till de övriga för att göra slut på de sista resterna av den utpekade lådan!
Mystique har alltid utmärkt sig med udda öppningsnummer i Halloween-tider, och detta år är inget undantag. Öppningstablån är oväntad, häpnande i sin enkelhet men ändå hisnande och “uppfriskande våldsam”, som en närsittande bekant uttryckte saken. Det enda man saknar är öppningsmusiken och att publiken får applådera igång sig – sådant skall inte underskattas!

Kvällen bjuder på en eklektisk blandning av helt nya nummer och en del gamla nummer i ny tappning där det är tydligt att ensemblen låtit en idé som provats tidigare gro och utvecklas till något nytt.

John-Henry i ett schackspel om livet
Ett sådant nummer är John-Henrys schackparti med Döden (mästerligt gestaltad av Leif) som senast sågs för ett par år sedan när Mystique huserade på Olympiateatern. Medan filmcitaten haglar och Ingemar Bergmans salig ande troligen får oförklarlig magknip förvandlas både spelpjäser och spelregler om vartannat i en surrealistisk kavalkad av finurliga trick.

Leif som den schackspelande Döden
Det finns något genialiskt i att göra lätt absurda trollerirutiner; publiken har noll och ingen möjlighet att förutsäga vad som skall komma härnäst, i synnerhet inte när Döden plötsligt bygger hotell bredvid en av John-Henrys löpare efter att ha slagit en dubbelsexa och plockat fram en “kåk” ur tomma luften. Upplägget med John-Henry som någon som står inför döden och Leif som en inkarnation av det oundvikliga har vi även sett tidigare i en rutin med en hängsnara och ett olycksbådande brev – men medan den rutinen är ödesmättad och dramatisk är detta en trollerifars blandat med Sjunde Inseglet.

Martin och Leif i en het tango
Herrarna Hansson och Olberius är i högform och gör flera roliga insatser under kvällen, bl.a. en manipulationsduett med rosor som bara blir fler och fler innan herrarna – med händerna fulla av blommor och efter att ha utbytt allt mer intensiva blickar – omfamnar varandra och börjar dansa sig runt på scenen i en het tango. Det säger mycket om en ensembles gemensamma uttryck när enbart tysta blickar kan kommunicera så mycket att akten skulle blivit platt och nästan obegriplig utan dem – men MED dem förvandlas ett trick som senast populariserades av Bond Lee i en ganska stroppig akt till en minnesvärd storm av blickar, känslor och – förstås – varma skratt.

Martin återkommer också tillsammans med Tom i två komiska nummer – ett i sin bejublade inkarnation som “Börje Kawazaki – pizzabud, samuraj och medium” och ett där han får göra en repris på sin rostuggande tangokavaljer som payoff till ett mycket underhållande korttrick där Tom låter en åskådare (undertecknad, i detta fall) slumpvis flytta en spelpjäs längs med en “spelplan” av nedvända bokstavskort där de kort som spelpjäsen inte hamnar på elimineras. Till sist – när spelpjäsen gått “i mål” – vänds de kort man valt bort upp och visar sig stava “H-O-N-U-N-G” och Tom visar snopet en burk med honung som tydligen var avsedd som pris. De kort som blivit kvar på bordet efter spelpjäsens framfart stavar “M-A-R-T-I-N”, och undertecknad blir prompt jagad från scenen av en amorös tangokavaljer på pusshumör.

Martin söker ny tangopartner
Ett briljant korttrick som känns innovativt och bär Tom Stones omisskännliga signatur, kombinerat med en final som bara kan vara upptänklig på Mystique och ingen annan stans.

Håkan Berg med fåglar överallt
Håkan Berg gästar Mystique efter sina framgångar i Britain’s Got Talent och visar upp en nedskalad men väl mottagen version av sin akt från semifinalen i TV. det är sannerligen inte en lätt uppgift att på en liten teaterscen på Söder återskapa en akt som hela trollerivärlden sett i fullfjädrad (haha) TV-produktion, men Håkans attityd och förmåga att fnissa åt sig själv tillsammans med publiken när något skaver lite eller går på sniskan räddar upp det hela och i slutändan flyger “The King of Birds” även på Rosenlundsgatan.

Håkans sönderrivna tidning blir plötsligt hel
Måhända hade man kunnat önska att programmet lagts så att Håkan fått avsluta med fågelakten istället för att köra den som första inhopp av de tre gånger vi träffar honom under kvällen. De två repakter han visar upp är nämligen trollerimässigt mer intrikata och kniper välförtjänta applåder, inte minst från den magikunniga publiken, men är mindre bombastiska och för den som endast känner till “The King of Birds” blir skillnaden abrupt. ?Reprutinerna är dock även de av mycket hög klass; dels den vanvettiga sjungande repakten som Håkan visade i Penn & Teller’s Fool Us och sist men inte minst hans “Two rope trick” – en repakt som i recensentens ödmjuka tycke platsar på topplistan över världens bästa skådeverk med rep. De till synes ändlösa omstarterna när repen envist vägrar förbli delade i tu och trollkarlens frustrerade men envetna försök att ändå få fason på showen till sist är ren komisk poesi.

Så slutar ännu en trivsam, förundrande, förvillande och smått galen föreställning till publikens överväldigande applåder och hejarop. Mystiques kombination av att kunna driva med och skruva till klassikerna och våghalsighet att djärvt prova det som ingen gjort tidigare har vunnit våra hjärtan än en gång.

Japp, vi har nog blivit en fanclub. Välkommen i klubben!
-Ottar Kraemer

Notis: Pga Covid-pandemins andra våg, så ställer Mystique in Novemberföreställningen, men hoppas att kunna ge en föreställning i December.

Håkan Bergs semifinal i Britain’s Got Talent 2020


Håkan Berg var i Lördags, 3 Oktober, med i semifinalen av brittiska TV-talangtävlingen Britain’s Got Talent, i rollen som ”The King of Birds”. Inslaget kan ses i videon här ovanför.

Håkan Berg rider en gigantisk flygande duva

Efter Håkans framgångsrika deltagande i Maj, så var det många som undrade vilken av sina akter han skulle göra i semifinalen. Det visade sig att han inte skulle göra någon av dem, utan att han istället skulle debutera med en helt ny akt.
Det är modigt, och en smula riskabelt, att ha premiär av en spitter ny akt i TV utan att först ha publiktestat det i mindre sammanhang, men turen var på Håkans sida och allt gick mycket väl. Från den inledande flygfärden på en gigantisk duva, till den avslutande produktionen av en jättepapegoja.

Håkan har en gigantisk papegoja i händerna

Som kuriosa kan nämnas att kortleken med fågelbilder trycktes av Christer Offason på Offason AB i bara 4 exemplar. Jättepapegojan gjordes av Micke Askernäs, och bl.a. Axel Adlercreutz och Tom Stone deltog i de inledande brainstorming-stunderna.

Omdömet efteråt var mycket positivt. Jurydomaren David Walliams kallade honom t.o.m. ”King of Comedy”, vilket är enormt smickrande från nån som själv är komiker. Och på sociala media blev det nästan en liten storm. På Twitter kunde man se hela spännvidden från de som inte hängde med alls; ”Vad är det jag ser? Har nån drogat mig?”, till de som lyriskt utbrast; ”Det här är det roligaste jag sett på många år. Jag har aldrig röstat på nån TV-grej förut, men jag röstar på det här!”

Håkan Berg med duvor på kroppen

Det blev även viss uppmärksamhet i media. I förbifarten försökte Håkan i all hast rätta till en skumgummiduva som hamnat felvänd, och tabloiden The Sun lyckades isolera en enda bildram och gav en vulgär tolkning av akten:
Britain’s Got Talent’s magician Hakan Berg ‘licks a bird’s a**e’ leaving viewers in stitches

Brittiska Metro gjorde en mer normal rapportering:
Britain’s Got Talent magician Hakan Berg gets his own back on David Walliams after shocking him with big bird

The Suns vanligtvis sure krönikör Ally Ross skrev senare:

And Swedish magician Hakan Berg, the best act on Saturday’s BGT, providing a timely reminder that, contrary to Amanda Holden’s politically driven suggestion, comedy is not about “making people feel uncomfortable”, it’s about making people laugh.

Här hemma i Sverige rapporterade Aftonbladets Jan-Olov Andersson:
Här fiskar svensken röster – inför finalen

När videon lades ut på Talangs egen Facebook-sida, så fick den omkring 4 miljoner visningar, så oavsett hur det går härnäst, så kan man säga att deltagandet har varit en väldigt bra exponering för Håkan.

Nästa gång en svensk publik kan se Håkan är den 27 Oktober då han är gästartist på Mystiques föreställning Bland Fåglar och Fä.

Recension av Mystique:Visar Finger – 25 augusti 2020

Mystique: ”Visar Finger”
av Mystique (Tom Stone, John-Henry Larsson, Leif Olberius, Martin Hansson)
Gästartist: Arkadia (Sverige)
Teater3, Stockholm, 2020-08-25
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

Det har gått 183 dagar sedan vi sist såg Mystique på scen. 183 dagar under vilka mycket av det vi brukar ta för givet i världen ställts på ända. Därför är det med en förlösande känsla av normalitet som publiken brister ut i applåder så fort herrarna i Mystique stiger ut i rampljuset och visar att deras kreativitet inte legat på latsidan.

Trollkarlar med bokstäver i händerna

Vi bjuds på en helt ny öppningskoreografi där trollkonstnärerna i ett myller av magisk förvirring till sist lyckas stava fram M-y-s-t-i-q-u-e på tokroligt vis och möts av glada skratt från den halvfulla salongen (föreställningen spelas under pandemin för halv salong så att åskådarna kan sitta glest vid behov – i gengäld ges en tidig och en sen föreställning).

I likhet med många andra konstnärliga värv hittar man de mest kreativa lösningarna när konstnärerna begränsats av ett givet tema – och kvällen till ära presenterar Mystique sin kanske mest tematiska föreställning någonsin. Hela showen genomsyras av herrarnas kamp med efterhängsna fingerborgar som dyker upp när man minst anar det – samt en stor, röd, lockande knapp med texten “RÖR EJ!” som står på ett litet bord i proscenium. Knappen får stå orörd i hela tre minuter innan Leif Olberius, efter en fingerborgsmanipulation i klassisk stil som andas både Salvano och Shimada, förförs av längtan att se vad som händer när man trycker på knappen.
“Klick.”


…Ibland vet man som recensent inte hur man skall framställa något i skrift som man sett på scen. Sällan eller aldrig har detta varit så påtagligt för mig som denna gång.

Efter ett olycksbådande musikaliskt crescendo, där Leif står och verkar vara beredd på ragnarök, dansar plötsligt resten av ensemblen in till en koreografi som endast kan beskrivas som en gorillaversion av småsvanarnas dans ur Svansjön. Medan jag föreställer mig att Tchaikovsky snurrar som en generatorturbin i sin grav ges Leif en örfil över skallen och vansinnesbaletten lämnar åter scenen. Ett fullkomligt sanslöst nummer som inte har något med trolleri att göra men som ändå sätter en minst sagt distinkt prägel på kvällen. Och nej, knappen får inte vara ifred efter denna initiala tryckning, heller…

Framtrollade av fingerborgar

Mer dans (well…) och fingerborgar bjuds vi även på i ett nummer där Tom Stone ystert skuttar runt den molokne Martin Hansson och på komiskt vis får Martins långfinger att “hoppa” mellan händerna (ja, Mystique visar publiken fingret på ett karaktäristiskt bokstavligt sätt…) innan det till sist dyker upp massor av fingerborgar även där. Ensemblen gör ovanligt många nummer där trolleriet inte nödvändigtvis står i centrum utan ger plats för mer allmän komik och skådespeleri.

Ett sådant nummer är en surrealistisk fortsättning på den informella följetongen om John-Henry Larssons buttre kypare och hans arme kund (Leif). Vi bjuds visserligen på en välkomnad repris av “Ägg ur skägg”, men härefter byter plötsligt herrarna personlighet och yrken med varandra och deras universum vänds upp-och-ner när Larsson plötsligt skall beställa från menyn som Olberius förtretligt håller upp. Magin finns där när det börjar dyka upp väldiga mängder tagliatelle ur en till synes tom påse, men dramat och karaktärsspelet tar fokus. Det är påtagligt hur villigt publiken accepterar dessa inslag – de udda karaktärerna har blivit publikkära och existerar för något mer än att bara vara övergångar mellan trick.

En annan populär figur vi får återse under säsongspremiären är “Börje Kawasaki – samuraj, medium och pizzabud” (Hansson). I kvällens tappning utför han och Tom ett underhållande korttrick där ett valt kort blandas in i kortleken av åskådaren själv, varefter “Börje” drar sitt svärd och börjar fäkta runt över kortleken med det – och sånär skalperar Tom i förbifarten! Metoden bakom tricket, som slutar med att kortleken visar sig ha blivit skuren i småbitar så när som på det valda kortet, går recensenten och närsittande helt förbi. Att ha en sjövild samuraj på scenen är bra misdirection.

Bland ensemblerutinerna smyger sig även solonummer in; vi får t.ex. se en uppdaterad variant på John-Henrys Kaffeakt och Leifs nåltrick som senast sågs i hans pjäs “Resan bort” 2017.

Kvällens absoluta höjdpunkt står dock Arkadia för. Som den förste att göra ett andra gästspel i Mystiques föreställningar i Stockholm äntrar han scenen och bjuder på flertalet konststycken som allihop får välförtjänta applådåskor. Vi får bl.a. se ett utsnitt ur hans nya föreställning kretsandes kring konceptet “LaPlace Demon” där åskådarnas fria val ständigt landar precis där konststycket kräver – från en “card at any number”-liknande effekt till slutet, där en åskådare får sticka en omsorgsfullt spritad kniv genom kortleken och på förunderligt sätt träffar precis det rätta kortet.

Arkadia med tratt i munnen

Toppen nås dock när Arkadia drar fram ett enormt kulsprutegevär för skumgummibollar och utför vad som kan vara den mest underhållande versionen av “Kulfångsten” någonsin. Hundratals bollar studsar runt i teatern och publiken slits mellan att gapskratta, ta skydd eller applådera som aldrig förr. Ett makalöst bra skådenummer som inramas av Anders “Arkadia” Sebrings kännetecknande humor och showmannaskap.

Final av Mystique

När vi efter ett flertal knapptryckningar, fuldanser och oräkneliga fingerborgar till sist tackar för en väl utförd föreställning är det med en särskild värme. Hur många av oss har suttit hemma på våra isolerade kammare, jobbat hemifrån eller helt enkelt inte kunnat jobba alls? Allas vår längtan efter att komma ihop tillsammans och njuta av en föreställning av den här kalibern kanaliseras genom bifallet, och för första gången sedan Fay Presto’s bejublade gästspel hos Mystique blir det flera inrop.
Mystique är tillbaka på banan.
Det kanske finns hopp om ett (kultur)liv efter pandemin.

-Ottar Kraemer

Den 29 September kommer nästa föreställning. Mystique: En trevlig ung man, med Isidor Olsbjörk som gästartist.

Håkan Berg överraskar i Britain’s Got Talent 2020

Vår Svenska magiker och komiker Håkan Berg fick bra uppmärksamhet den här veckan. På Fredagen 15 Maj 2020 var han med i det Amerikanska TV-programmet ”Masters of Illusion”.
Håkan Berg poserar framför logotypen för Masters of Illusion

Följande dag, Lördag 16 Maj, var han med i Brittiska ”Britain’s Got Talent”, vilket kan ses i Youtube-filmen här ovan. Den lilla interaktionen på slutet, där Håkan och en av domarna skojsamt utbyter förolämpningar, fick stor uppmärksamhet i de Brittiska tabloiderna.

Mirror skrev: ”BGT contestant calls David Walliams a ’w***er’ after judge insults him”.

Daily Mail: ”Britain’s Got Talent: David Walliams leaves everyone stunned as he brands comedy act Hakan Berg a ’W****R’… as feisty contestant swears BACK at him”.

Daily Express: ”Britain’s Got Talent’s David Walliams branded a w***** as contestant storms off stage”.

Metro: ”Britain’s Got Talent viewers in shock after David Walliams swears at ‘birdman’ magician”.

The Sun: ”Britain’s Got Talent judges stunned as David Walliams calls hopeful a ‘w***er’ before sending him to the next round”

Mystique::Ögats Förräderi – 25 Februari

Mystique show - Vadim Savenkov
Nyhetsbrev från Mystique:
Ögats Förräderi – 25 Februari

Sista Tisdagen i Februari. På Teater Tre.
Några av Europas mest surrealistiska trollkonstnärer sammanstrålar och granskar varandra.

Vår gästartist i Februari är Vadim Savenkov från Moskva – en surrealistisk magiker och f.d. dansare från Moskva, Ryssland. En besynnerlig man, med besynnerliga scenframträdanden, inspirerad av allt från René Magritte till poster pop art. Förutom att själv vara artist, så har han regisserat stora is-shower, koreograferat dansgrupper och är lärare vid Moskvas universitet.
Förutom vår gästartist, så har vi även skapat egna besynnerliga upplevelser. Tipsa dina vänner och kom!

Biljetter: Ögats Förräderi – 25 Februari

Recension av Mystique: ”Sargasso”

Mystique: ”Sargasso”
Teater3, Stockholm, 28/1 2020
Gästartist: Galina (Ukraina/Tyskland)
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Arto Airaksinen

Mystique är ofta som bäst när de begränsar sig genom ett forcerat tema. Tidigare hårt tematiska föreställningar som ”Inspektören kommer” och ”Vid Korsvägen” har varit bland de mest nyskapande som ensemblen har producerat, och januarishowen ”Sargasso” är inget undantag.
Kreativiteten flödar uppenbarligen kring temat ”vatten”, och vi bjuds på några av de märkligaste kreationer som gruppen skapat ”“ förebådat genom att tre av herrarna innan insläpp spontant tittar ut i foajén och i olika grad av nervöst fnitter medger att ”det här är konstigt på riktigt””¦
Stora ord, om man har Mystiques tidigare alster i gott minne!

Tom Stone och Martin
Vätsketemat gör sig påmint redan i början av föreställningen när herrarna Tom Stone och Martin Hansson gör en repris på ett tidigare nummer där mjölk från ett litet glas plötsligt fyller ut allt större glas och till sist en hel tillbringare, allt medan Stone och Hansson avundsjukt blänger på varandra medan de turas om att hälla upp. I numrets final, när mjölkkannan visar sig innehålla tillräckligt med mjölk för att fylla samtliga tidigare glas och bägare i kedjan, blandas applåderna med förtjusta skratt när John-Henry Larssons bejublade återkommande karaktär som totalt oengagerad kypare ”assisterar” herrarna.

Börje Kawasaki
På temat återkommande figurer tillåts vi även åter stifta bekantskap med Hanssons pizzabud/medium/samuraj, ”Börje Kawazaki”, i en hysteriskt betonad slagruterutin där en mer eller mindre frivillig ur publiken får använda samurajsvärdet som slagruta i syfte att utröna i vilken bägare som en halvliter vatten döljer sig. Numrets spexande mellan samurajen, åskådaren och ”trollkarlen” (Stone) tar nästan överhanden och trolleriet hamnar lite vid sidan av, men till sist lyckas experimentet i alla fall och till främsta radens lättnad stoppas svärdet undan och ”Börje Kawazaki” tackar för applåderna och lämnar scenen medan publiken, som fått hålla i pizzan som han tydligen aldrig levererade, häpet applåderar och småäter om vartannat.

Leif Olberius
Leif Olberius brottas i ett nummer med att få livet på ett kontor att gå ihop när han har både en bångstyrig arm (som spelas av John-Henry) och en skrivbordslampa på bushumör (även denna dockspelad av John-Henry) som distraherar. Även om numret faktiskt innehåller originellt trolleri (försvinnande glödlampa, bl.a.) är numret en ”pièce d’absurdit锝 där allt smälter samman till en bisarr, komisk helhet som får vanebesökarna i publiken att skaka på huvudet och säga att ”Ja, det här var det konstigaste de någonsin gjort.””¦

Mystique magishow
”¦tills vi ser vad nästa nummer i showen bjuder p唦
In på scen störtar Larsson, Olberius och Hansson och bildar med sammanbitna miner och stressade ansiktsuttryck en toalettkö framför en ”dörr” som visar att toaletten är upptagen.
Med alltmer ”nödiga” miner börjar sedan en fantastisk sekvens där herrarna på magiskt vis bråkar om vem som skall få lägga ett mynt i toalettdörren ”“ för att sedan bli ännu snurrigare när toalettskylten byter ”kön” och Leif och John-Henry kvickt fattar galoppen och byter om till klänning (John-Henry med en imponerande quick change från mörk kostym till turkos balklänning.)!
Surrealismen går ikapp med publikens skrattsalvor när till sist skylten ändras ännu en gång och det visar sig att herrarna plötsligt köar på en busshållplats, något som endast Martin verkar helt cool med och raskt stiger på en buss i sin sorti. Magi på gränsen till absurdism ”“ likväl det nummer som får den allra största applåden för kvällen.

Mystique Sargasso
Efter paus fortsätter det nautiska temat när Stone och Hansson gör entré i cyklopögon och snorkel. En underlig silkesduksrutin tar vid där herrarna stoppar ner näsdukar i snorklarna för att trolla bort dem och sedan t.ex. drar fram de försvunna dukarna ur cyklopen. Påhitten röner stor glädje från publiken redan innan Larsson och Olberius plötsligt gör entré i sjögräsdräkter (gröna helkroppstrikåer) som ”bakgrundsdansare”. Det blir sannerligen trångt om förstaplatsen till titeln ”mest underliga nummer”, men publikresponsen är otvetydigt på ensemblens sida och gapskratten ekar i lokalen.

Galina
Kvällens internationella gästartist, Galina, visar upp en storbredd i sina akter (och interagerar mer med övriga ensemblen än de flesta gästartister ”“ mycket trevligt!), men hennes två inhopp i första akt överskuggar allt annat ”“ både hennes akt med kinesiska masker i kombination med scenmanipulation och hennes legendariska ”dansakt” där hon smidigt rör sig i en klockren koreografi samtidigt som hon utför en ormmännisko-variant av kinesiska ringspelet och till sist låter en ballongstor ”pärla” sväva runt sig är fortfarande lika bra som man någonsin kunnat önska sig. Galinas förmåga att göra en dygd av nödvändigheten när hon i dansen inkorporerar alla de rörelser som är nödvändiga för att styra det svävande klotet i slutakten är genialiskt och förtjänar de applådåskor som följer.


Kvällen avrundas med bl.a. Leifs flyhänta tolkning av Sand från Nilens Strand (Sands of the Desert), en perfekt hantering av ett klassiskt nummer och ett stort magiskt mysterium som ger en extremt kreativ och roande föreställning en värdig final. Olberius sätt att med nästan smekande rörelser hantera både sand och vatten ger respektabla vibbar från t.ex. Doug Hennings mästerliga variant av tricket. Det är klokt att avsluta en så hysterisk föreställning som ”Sargasso” med ett så starkt magiskt nummer.

Trollerishow
Mystique går från klarhet till klarhet. Måhända laddar de för en ny världsturné?

/Ottar Kraemer

Fler kommentarer:
Manne Af Klintberg skrev följande på sin facebooksida.
Mystique är inte bara magi på en massa nivåer, ibland vansinnnigt hög ibland något annat, utan också massor av komiska utvikningar som när John-Henry Larsson blir en ”robot-arm” åt Leif Olberius skrivbordssnubbe. Vansinnigt roligt! Och när Martin Hanssons clown försöker göra sig kvitt den röda näsan och göra ”riktigt” trolleri så misslyckas han på ett alldeles underbart sätt. Musiken denna gång var flera gånger hämtad från filmen ”Funny Bones” och nog finns det funny bones i detta gäng!
Själv blir jag lycklig av att se an parafras på Topper Martyns: ”Jag har ingenting i mina händer!” Varpå tusen föremål rasade ur hans kostym. John-Henry Larsson var smart och stod i en liten simbassäng.
Tom Stone gjorde en minimalistisk haktappare genom att förflytta några snäckskal utan att man har en chans att fatta hur… Och apropos ben så visade sig gästartisten Galina ha både det och annat tjusigt och en god portion utstrålning och en väldig glimt i ögonen. Killen som blev upplockad att bistå hade en väldig tur verkade han tycka medan mynten rann ur hans fickor.
En härlig kväll med andra ord. Nästa gång är den 25 februari. Ses på Teater 3 då!

Mystiques nästa föreställning, ”Ögats Förräderi”, spelas den 25 Februari.

Recension av Mystique : Tomtar på loftet – 18 December 2019

Mystique ”“ Tomtar på loftet
(Martin Hansson, Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson)
Gästartist: Caroline Ravn
Teater Tre (Stockholm), 18 dec 2019

Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

”Ta med en kompis som inte sett oss förr!” stod det i Facebook-annonserna inför ’Tomtar på loftet’; Mystiques säsongsavslutning på jultema ”“ och minsann om det inte faktiskt var en hel del nya ansikten i den annars ganska välbekanta publiken som samlas på Teater Tre! För en gångs skull skönjes några tomma platser längst bak i salongen, men att i konkurrens med allt annat som försiggår i Stockholm ett par dagar före julafton ändå nästan kunna fylla en salong för en experimentell trolleriföreställning ”“ dessutom bara tre veckor efter den förra – är aktningsvärt.
Än mer överraskande är det att det korta intervallet som förflutit sedan novemberföreställningen (med ett utmärkt gästspel av Reggie Simon) inte verkar ha hämmat ensemblens kreativitet. Den show som Mystique presenterar medan minusgraderna viner runt teaterns knutar sjuder av påhittighet och udda grepp ”“ samt på bekant manér ett eller annat nummer som får publiken att vika sig av skratt samtidigt som man frågar sig hur det egentligen står till innanför pannbenet på upphovsmännen. Kort sagt; en show som är helt ”on brand” för Mystique.

Öppningsnumret är modifierat på temat jul och herrarna gör en pastisch på sin egen julkalender från youtube när de kommer in och hittar sina välbekanta klädrollers i varsitt paket varefter den vanliga öppningskoreografin tar vid och man hör överraskade skratt från ”nykomlingarna” runt om i publiken.

Leif trollar med kort
Varma i kläderna efter hjärtliga applåder gör sedan Leif Olberius entré i rollen som stor scenmagiker som med överlägsen min otåligt låter sin hunsade medhjälpare (Tom Stone) göra allt egentligt trollerijobb med en kortlek innan han själv med ett självgott leende (vilket alltid ser märkligt ut på den annars så ödmjuke Olberius) vänder upp de fyra ess som ”“ trots vidlyftigt kuperande och blandande av kortleken ”“ återfinns på toppen av fyra högar av kort. Duon återkommer även senare under showen och gör då en snabbversion av en bägarspelsfinal på liknande manér; en perfekt karatespark mot de illusionister som i alla tider låtit sina medhjälpare göra allt väsentligt jobb på scen och sedan slickar i sig applåderna efter att ha gjort ett par magiska rörelser. I Mystiques tappning blir sekvensen närmast en hyllning till dem som i lågstatusroller hållit liv i en trollerigenre i många, många år. När får vi se större illusionsnummer i Mystique-tappning, måntro?

Tom är kvällen till ära i högform och dammar av en nygammal pärla i form av Jonas Ljungs ”Forced will” där en frivillig från publiken får hjälpa trollkonstnären att positionera ut tre objekt som lånats ur publiken. När åskådaren flyttat runt objekten på bordet och Tom sedan öppnar och läser upp en förutsägelse som hela tiden funnits synlig på bordet stämmer det precis ”“ förutsägelsen är till och med så stor att publiken kan läsa med och verifiera att allt är korrekt. Snyggt utfört och upplevs väldigt ”ärligt”.

Leif i vacker hatt
När bifallet lugnat sig och Tom skall till att påbörja processen att ge tillbaka de lånade klockorna etc. till publiken kommer dock plötsligt Leif in på scen och börjar helt oprovocerat göra en komisk koreografi inför Toms och publikmedlemmens förvånade ansikten. När Leif rivit en papperslapp till en gullig hatt och dansat ut igen står båda lika förstummade i ett par sekunder innan det långsamt blir uppenbart att de objekt som skulle lämnas tillbaka till publiken har försvunnit.
Julmysteriet tätnar när jultomtens säck, som hela tiden legat utom trollkonstnärens räckhåll på scen, visar sig innehålla vacker inslagna paket vars innehåll ser väldigt bekant ut för de som lånade ut sina tillhörigheter! Roligt inramat och med en tematisk twist på ”objekt till omöjlig plats” ”“ dessutom välkryddat med Stones förnumstiga småprat med sin medhjälpare.

De originella inslagen fortsätter radas på ett pärlband när John-Henry äntrar scenen och med nostalgisk blick börjar prata om sina favoritserietidningar. Säg dock den lycka som någonsin vara för evigt när någon har en fin stund på Mystique ”“ plötsligt gör Tom entré igen och börjar trolla med stackars John-Henrys tidningar. Han låter en åskådare välja en tidning på måfå och presenterar därefter in en i raden av bisarra karaktärer som den trogna Mystique-publiken stiftat bekantskap med ett flertal gånger: Martin Hanssons figur Börje Kawazaki – samuraj, pizzabud och medium!

Martin som japansk mentalist
Efter en kort stunds medialt mummel och uppbyggnad visar det sig att herrarna förutsagt vilken tidning som skulle väljas genom att pizzan som levererades av mediet har en bit bortskuren i form av en Batman-symbol. Denna upplösning hamnar nästan i bakvattnet i jämförelse med Larsson och Hanssons skådespeleri, men numret har flera vändningar som både känns nyskapande och väldigt, väldigt roliga. Den arme John-Henry blir snuvad på sina älskade tidningar och går snopen av scen.

John-Henry ger Martin en fin frisyr
Galna påfund avlöser varandra och bland annat presenteras ett nummer som recensentens medföljare enhälligt utsåg till det roligaste de någonsin sett herrarna göra; ett nummer där John- Henry i rollen som frisör får ett något märkligt besök i sin salong: den flintskallige Leif kommer in och vill ha en snygg frisyr. Tack och lov har den (på hysteriskt vis perukförsedde) långhårige Martin precis kommit in och frisören får idén att låta håret flyga från den ene till den andre kunden. Numret urartar mycket snabbt i ett komiskt kaos där peruken får liv och flyger runt på scen mellan herrarna och skrattsalvorna från salongen kvickt överröstar musiken.

Tom bakar kaka i Leifs hatt
Innan första halvlek är till ända ger Leif och Tom oss en snabb lektion i bakning när det blir julbak och herrarna skall baka en kaka i Leifs hatt; ett nummer som i olika former beskrivits i trolleriböcker åtminstone hundra år tillbaka i tiden men som i Olberius och Stones händer fortfarande roar och förbluffar. Publiken låts ana att trollkonstnärernas planer har gått i stöpet när en ”extra” kakform förefaller bli kvar på bordet medan Tom självsäkert häller kaksmet i hatten ”“ men tji fick vi för plötsligt finns där en vacker sockerkaka!

Efter pausen får Martin agera straight-man i ett nummer där Leif demonstrerar en fin version av klassikern ”Tärningsboxen”, där en stor tärning verkar ”trollas bort” genom att en låda med två luckor lutas fram och tillbaka och man hör tärningen glida än hit och en dit. Efter Hanssons protester försvinner dock tärningen till sist helt och hållet och återfinns i en hatt på bordet.

John-Henry trollar fram små tomtar
Många trick passerar revy under de nästan två timmarna som föreställningen pågår och det går inte att recensera allt även om man skulle vilja. Ett nummer som står ut i andra akt är dock ett oväntat återseende av John-Henrys bisarra rutin från säsong två av Mystique där han, utklädd till duva, trollar fram små trollkarlar. I julversionen är det dock John-Henry själv som trollar och det som dyker upp är en till synes aldrig sinande ström av små tomtefigurer! Larssons imponerande fingerfärdighet och påhittigheten att hantera tomtefigurer än som champagneglas, än som biljardbollar är medryckande och aldrig har väl Larssons ikoniska jultomteskägg varit mer passande än när han med hela famnen full av småtomtar tackar för applåderna.

Caroline Ravn trollar fram kort
Caroline Ravn gästar Mystique och tas emot väl av publiken. Vi får se relativt lite av henne i första akt, men hon hinner med en väl utförd kortkonst där en kortlek som låts vandra runt i publiken får kuperas av olika publikmedlemmar som också får memorisera det kort de kuperar fram, allt under det att Ravn charmar salongen med trevligt småprat medan detta försiggår. Alla som fått plocka kort får ställa sig upp och i rask takt läser Caroline deras tankar och de får sätta sig ner när de hört namnet på sina kort, och när siste man sätter sig ner låter applåderna inte vänta på sig.

Caroline med magiskt vatten
I andra akt får vi bland annat se Ravn hantera mynt och kort i close-up. Att göra trick baserade på så små ting för en hel teatersalong ställer stora krav på konstnären, men hennes välslipade föredrag till rutinerna låter alla följa med utan att någon tappar fokus.

Magiska tomtar trollar fram snö
Ravn får även gästspela i tomteskägg tillsammans med hela övriga ensemblen i en ytterst förtjänstfull finalfinal där de allihop, utklädda till tomtar, gör slutmomentet i ”snowstorm in China” och låter luften fyllas av tusentals vita konfettiflingor som höjer stämningen och kompenserar för den snöfattiga verkligheten utanför Teater Tre.

Tilläggas bör att föreställningen kvällen till ära är fantastiskt väl ljussatt med en belysning som både fungerar tematiskt från nummer till nummer och vackert ramar in och komplimenterar trolleriet.

***

Bland det mest mysteriösa med ensemblen bakom Mystique är att de fortfarande efter fem säsonger inte verkar våga lita på att publiken älskar just det som gör Mystique till Mystique; att det som visas är experiment ”“ koncepttester och vanvettiga idéer som en kort stund fått fotfäste i verkligheten ”“ förevisade med samma inlevelse och inramning som vilken annan seriös scenframställning som helst i de kringliggande teatrarna i huvudstaden.

”Showen ikväll var bland det bästa ni gjort!”
”Va!? Är det sant!?”

”Det här var det roligaste sedan i februari!”
”Åh, vad skönt att ni gillade det ”“ vi var så nervösa…”

Det får vara lite skakigt.
Det får vara osäkra manus.
Det får ”“ nästan ska ”“ vara konstigt. Helst väldigt konstigt.

Å andra sidan kanske en del av framgångskonceptet är att de inte blir bekväma i denna sits. Proffs eller hobbyentusiast ”“ första gången man visar ett trick för en publik är man nervös. Att man som professionell artist fortfarande tänker och reagerar så efter mer än femtio föreställningar säger något om hur mycket man bryr sig även om det som visas.

Mystique är fortfarande ett passionsverk.

Recension av Mystique:: Tingens Anarki

Mystique – Tingens Anarki
Teater Tre, Stockholm. 30 Oktober 2019
Gästartist; Jacob Schenström

Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

När Mystique är som bäst bryter de helt med alla förutfattade meningar om vad trolleri är. Ingrodda vanemönster bryts och även de mest stereotypiska trick kan stöpas om i helt nya gjutformar.
Om herrarna själva tvingas bryta sina egna mönster och jobba utanför de – låt vara ytterst suddiga – ramar som de själva satt kring sig blir ofta resultatet ännu intressantare och går nästan utanpå trollerikonsten och blir ett slags metakonst; en betraktelse av processen i sig.

Den röda bollen dyker upp i Leifs mun
Öppningsnumret i ”Tingens Anarki” gör det direkt uppenbart att Mystique tvingats till nya banor i och med att John-Henry Larsson inte medverkar denna kväll. Det vanliga öppningsnumret med klädrollers uteblir och istället utförs en bisarr slow motion-koreografi där Martin Hansson, Leif Olberius och Tom Stone kommer ”inspringande” i ultrarapid och alla sliter efter samma röda skumgummiboll. På trollkonstnärers vis försvinner förstås bollen upprepade gånger och dyker upp där man minst anar det. När herrarna kämpat om att vara herre på täppan en stund och publiken fått skratta loss dyker det till sist upp tre bollar samtidigt; bollar som visar sig vara clownnäsor som får pryda herrarna när de till sist lämnar scenen och bara lämnar Martin Hansson ensam kvar.

Martin fortsätter med tyst trolleri till härlig musik – konceptet ”signerat kort hittas på omöjligt ställe” dras till sin spets när han får kortet att dyka upp i sin ficka flera gånger i rad – men när publiken applåderar och Hansson går av scenen har denna rutin knappt börjat. Emellan övriga nummer i föreställningen återkommer han flera gånger till samma musik, tar upp samma åskådare och låter henne dra ett slumpvis valt kort som hela tiden visar sig vara samma signerade kort(!). Medan skratten haglar får åskådaren oförtrutet signera samma kort om och om igen innan kortet teleporteras till ännu en omöjlig plats; först trollkonstnärens sko och till sist hans mun. Den här typen av ”running gags” som kombineras med väldigt effektiva, visuella trollerieffekter lyfter ett vanligt korttrick till något alldeles speciellt. Att rutinen är helt tyst ger en ytterligare spets till det hela i och med att Hanssons mimande är så uttrycksfullt.

Även Tom Stone trollar med kort i ”Tingens Anarki” och presenterar ett mysterium där tio kort som tydligt räknas in och ut ur en åskådares händer hela tiden blir nio stycken, och ju fler kort Tom ersätter den krympande korthögen med desto mer snurrig blir rutinen. Åskådarens signerade kort återfinns till sist på den enda plats där Tom INTE förefaller ha varit framme; i resten av kortleken! Ett riktigt kortmysterium med okonventionella grepp som görs ännu mer perplext av det faktum att Martin halvvägs genom rutinen vill jävlas med Tom och trär en papperskasse över huvudet på honom..!
Tom Stone trollar med rep
Leif dansar med ballong
Under Mystiques bejublade gästspel under Magic Weekend i Lund i början av oktober kommenterade någon i publiken efteråt att ensemblen lyckas ”ta gubbighet till en egen nivå av konst”; något som undertecknad endast delvis kan skriva under på. Ja, givetvis finns det ett visst mått av gubbighet när ensemblen består av fyra medelålders män (och de leker friskt med just denna klyscha) – men lekfullheten och den grace de lyckas väva in i en del nummer är slående och bryter helt mot gubbighetsnormen. Kvällens föreställning bjuder på två sådana nummer mitt bland all komik; dels en rapp, förbluffande och stilren repkonst av Tom, dels en pièce d’animation där Leif tar ett helt nytt grepp om det annars ganska slitna numret ”ballongslukning” och lyckas få hela publiken genuint fascinerad av relationen mellan trollkonstnär och rekvisita när han plötsligt utför en hel koreografi med figurballongen innan han utan ens en anstrykning av de invanda skämt som alltid åtföljer sagda nummer slukar ballongen. Nummer av denna typ bryter upp föreställningen och gjuter nerv i rutiner som annars med lätthet hade kunnat avfärdas som ”marknadstrick”. Skicklighet i utförandet och en medvetenhet inte bara kring formen för hur tricket skall förnyas utan även kring vilka klyschor som skall brytas sönder är goda byggstenar.
Sax i huvudet på Leif
Elegans och fingerfärdighet i all ära, men Leif får också utlopp för sin komiska ådra i flera andra nummer; bl.a. när – kvällen till ära – Martin bestämmer sig för att demonstrera hur duktig Leif blivit på att utstå smärta efter att ha gått på en fakir-kurs. Glatt ignorerandes Leifs tafatta försök att förklara att det var tankeläsning han studerat drar Martin en duk över huvudet på Leif och stöter därefter en vass sax rakt genom duken på så sätt att den blir sittande rakt i fontanellen! Nå, ingen skada skedd – när duken tas av ser Leif visserligen stinksur ut men är oskadd. När duken än en gång sveps om honom figurerar dock plötsligt ett kålhuvud som Leif inte verkar ”hinna” stoppa in under duken innan Martin än en gång drämmer saxen i pannan på honom och publiken samfällt utbrister i ett ”Ajjeh!” när kålhuvudet faller till golvet samtidigt som Martin inser sitt misstag…
Den gode Olberius står dock snart på scenen igen och tampas med ett udda problem; hur gör man kortmanipulationer när man precis nyst ut flera deciliter snor som fastnar över korten?! En stor del av skrattsalvorna denna kväll hittar hem till Leif – och det är välförtjänt.
Börje Kawasaki
Många roliga nummer hinner passera revy under de välspäckade två timmar som vi spenderar i Mystiques sällskap – till och med pausen i föreställningen blir en höjdare när det visar sig att det nu finns caféservering i foajén – och vi får bland annat avnjuta ett bejublat återseende med ”Börje Kawazaki”, det japanska mediumet/pizzabudet (Hansson) som under ledning av Tom förutsäger svaren på publikens frågor som via ihopknöglade papperslappar har ställts till ”kosmos”. Svaren är av det humoristiska slaget (god improvisation från Martins sida!) men ändå omisskännligt anpassade till de specifika frågor som ställts. Mentalism utförd av ett katanabeväpnat, pizzaätande medium klädd i hakama… …nämnde jag att det finns en del normbrytande inslag i showen? Numret blir inte mindre komiskt av att Hansson och Stone båda två får en fnissattack som efter bara ett par sekunder spridit sig över hela publiken. Det är härligt att inte bara få skratta åt utan även stundtals med artisterna.
Jacob Schenström
Kvällens gästartist är Jacob Schenström, som briljerar med flinka kortkonster och sedan går över till salongsmagi då bl.a. hans tekniskt väldigt avancerade version av en kopp, glas och bollar-rutin får bra respons av publiken innan han avslutar med en ”bookends”-rutin där flera ur publiken lånade objekt dyker upp på omöjliga platser och i synnerhet Schenströms påfund att trolla bort sina egna skor röner stort gillande i salongen. Kontrasten mellan hans artisteri, där fokus ligger på den tekniska skickligheten, och Mystiques experimentella stil där även karaktärsspel och humor har en ständig närvaro är påtaglig och publiken är inte alltid i fas med applåderna, men när kvällens ensemble till sist står och tackar för applåderna i finalfinalen ropas de in flera gånger och det går inte att ta miste på att Stockholm än en gång har begåvats med en flyktig scenupplevelse utöver det vanliga.
För när är något ”vanligt” i Mystique?

/Ottar Kraemer

Mystique: Brinnande Passion – Säsongspremiär 28 Aug

Mystique – Brinnande Passion
Olympiateatern, Stockholm 2019-08-28 (säsongspremiär)
Recension av Ottar Kraemer
Foto av Arto Airaksinen

”Hur vet du när ett trick är färdigt..?” frågade Alyson Hannigan när hon intervjuade Tom Stone i TV nyligen när Tom uppträdde på Penn & Teller ”“ Fool Us. Tom log och drog lite på svaret innan han sa ”Det”¦ ”¦liksom talar till en. /”¦/ Vid någon punkt bara vet man att det är komplett!”

Det må så vara, Tom, men glöm inte styrkan i det koncept du varit med och skapat i Mystique! Ett månatligt styrkeprov för ensemblen Tom Stone, Martin Hansson, John-Henry Larsson och Leif Olberius där de sporrar varandra till att ständigt skapa nytt och prova det oprövade. Det lustiga är att det allt som oftast fungerar! Den hysteriska blandningen av stilar, tempon och udda teman håller publikens nyfikenhet vid liv hela kvällen igenom och trollerikonsterna är lika ofta geniala som experimentella”¦
”¦och någon gång emellanåt så funkar det inte. Så får det vara på Mystique! Det finns ett slags oskrivet kontrakt mellan ensemble och publik kring att friheten att pusha gränserna för vår konstart emellanåt gör att det brister i sömmarna. Lika ofta upptäcker vi att en viss given söm kanske inte ens behöver finnas där för att något skall hänga ihop och fungera ändå!

Ett nytt grepp för säsongen är en öppningskoreografi där herrarna gör entré och börjar trolla fram vinglas, drinkparaply och ”dricka” till Leif, som till sist blir snuvad på godsakerna och lämnad ensam kvar på scen inför första numret. Numret saknar det tempo som tidigare öppningsnummer utmärkt sig genom, men det är originellt, humoristiskt och en snygg övergång till en vacker rutin där Leif förvandlar såpbubblor till kristallkulor som sedan försvinner och dyker upp via flyhänt manipulation. En elegant öppning som gör sig oväntat bra på den pyttelilla scenen.
Nikola Arkane på Mystique
Redan tidigt i showen får vi stifta bekantskap med Nikola Arkane, från Nordirland, som utför en finstämd och stilistiskt ren matrix-rutin med kort och mynt, redskap som hon skall komma att fortsätta briljera med under kvällens gång. Olympiateaterns scen är dock otacksam för den här typen av close-up-rutiner och i pausen hörs flera åsikter om att Arkane borde ha fått ett lutande bort att jobba vid för att underlätta publikens förståelse av tricket. Likväl får hon den första av en serie riktigt hjärtliga applåder som skördas under kvällen. Att med en blick och ett leende kunna kommunicera och inkludera hela publiken på det vis som demonstreras av henne är en trollkonst i sig. Hennes avslutande kortkonst, satt till Regina Spectres cover av ”No alarms no surprises”, är lika delar förbluffande och unik. Det finns en oanad styrka i att utföra korttrick som inte bara bygger på manipulationer till musik utan även på en emotionell kontext och en koreografi som ger varje rörelse mening. När kortleken i slutfasen blir helt blank går en spontan susning genom publiken.

Mystique är som sagt en studie i kontraster, och när Nikola lämnar scenen får hela publiken mjuka upp skrattmusklerna när herrarna Stone och Olberius mimar sig igenom en mystisk rutin med en tom papperspåse i vilken Tom ideligen kastar osynliga bollar och träffar mitt i prick varenda gång. Stackars Leif har inte samma lycka med pricksäkerheten, och vi får njuta av ett par minuters tyst fars innan numret tar ny höjd när Martin Hansson dyker upp och lägger sig i.
Plötsligt tar alla de osynliga bollar som kastats fram och tillbaka fysisk form och dyker upp i tjogtals ur papperspåsen! När Tom till sist lämnat scenen och Leif och Martin fortsätter leken med bollarna får numret sin definitiva final när den sista bollen som materialiseras utan förvarning blir till ett bowlingklot som dunsar ner på golvet. Pang bom ”“ ett klassiskt Mystique-nummer med många njutbara aspekter och en god portion humor.

Någon som också kan konsten att underhålla på ett mästerligt sätt även utan ord är John-Henry Larsson, som nästan får jubel bara han gör entré på scen i rollen som sin extremt blasé och oengagerade kypare som denna gång får Tom Stone som gäst i restaurangen. Efter en del trixande där Tom först har oturen att hans gaffel förvandlas till en sked när han skall äta pasta – charmerande upplagd på fat ur John-Henrys ficka(!) – och sedan åter blir en gaffel när han väl får in en tallrik soppa ger kyparen upp och Tom blir ensam på scen. Raskt kommer en kortlek fram och publiken får välja ett kort som Tom sedan skall hitta under förevändningen att det är ett av världens svåraste korttrick han skall genomföra. Här kompliceras dock det hela av att Leif kommer in och ger Tom bassning för att han har återfallit i sina ovanor med korttrick och ser näpset på medan Tom på nåder får genomföra sitt trick på villkor att han bara använder ena handen när han utför det redan svåra tricket.
”Tricket” visar sig vara en till synes helt ny variant av Triumph-effekt där kort som vänts upp och ner och blandats om plötsligt ligger tillbaka i rätt ordning igen och det enda kort som ligger upp-och-ned är”¦ inte åskådarens valda kort utan ett textkort med uppmaningen att titta under den andra ”“ oanvända ”“ handen som Tom hållit på bordsskivan efter Leifs anmodan. Där återfinns kortet till åtskilliga åskådares stora förundran och applåderna låter inte vänta på sig medan Leif snor kortleken och sniffar på den som vore den gjord av colombianskt pulver”¦ Alla som känner en eller flera ”kort-beroende” trollkonstnärer skrattade lite extra i mjugg.

Jag har efter tidigare recensioner fått höra att jag överanvänder uttrycket ”brutal humor” kring hur Martin Hanssons standup-liknande rutiner brukar avlöpa, men ord felas mig att variera vokabulären med när han denna kväll utför en ring flight mellan en lånad sedel och ett cigarettpaket (två saker som det börjar bli svårare och svårare att hitta i en publik dessa dagar”¦). Publiken kiknar stundom av skratt när Hansson med sin trätiga och konfrontationella scenpersona verkar sakna filter mellan hjärna och mun när han tjafsar med sina medhjälpare/offer i publiken. Tankarna går raskt till Fay Prestos bejublade gästspel där hon med samma frispråkighet gjorde ett liknande konststycke ”“ likaledes till publikens jubel. Det är en balansgång värdig en lindansare, men Martin behärskar den väl.

Härefter avlöser de märkliga påhitten och nya rutiner varandra när Leif försöker utföra finstämd myntmagi med sjungande glas medan John-Henry ideligen avbryter honom med hejdlösa dansrutiner och serpentiner som ”“ efter att Leif i ilska haft sönder dem ”“ byts ut mot fladdrande toalettpapper.
När även detta rivs i småbitar innan Olberius stormar av scen får vi en glimt av larssons pillemariska blick innan pappersbitarna plötsligt blir en lång vit remsa igen och hans ”danse diabolique” kan fortsätta. Hur repetitionerna ser ut när man kommer på den här typen av infall övergår även undertecknads ytterst luttrade förstånd.

Tom Stone hinner med en mycket uppskattad förevisning av sitt paradnummer Quantum Logic (det som han just varit i TV med) och recensenten påminns än en gång varför han vidhåller att just detta trick är det bästa trollerinummer han någonsin sett. Det har allt. Originalitet, underfundig humor, flera förbluffande effekter som kommer slag i slag och blir allt mer ”omöjliga” för varje sekund som går och inte minst en så mångbottnad metodik bakom tricket att jag inte är säker på att jag förstått alla aspekter av det även efter att säkert ha sett det framföras tio gånger.

Pausen påannonseras av John-Henry som än en gång fått byta personlighet och nu åter är sin livströtte och uppgivne trollkarl/hovmästare som med illa dold sarkasm och leda trollar fram en serie sidendukar och en flaska mineralvatten ur en tom papphylsa innan denna vecklas ut en sista gång och bär påskriften ”PAUS”.

I andra halvlek får vi ett kärt återseende i form av ensemblens gamla öppningsnummer där de kastar olika objekt till varandra och dessa hela tiden förvandlas till något annat. Parov Stelars ”Clap your hands” får igång publiken och känns som en trevlig signaturmelodi för hela Mystique-konceptet. Musiken skall komma att stå i gott fokus under resten av förställningen ”“ en ofta underskattad men ack så vital del av scenunderhållning.
Nikola Arkane
Plats på scen för Nikola Arkane som kommer insläpandes på en stor resekoffert och påbörjar sin mimade rutin ”The Irish Link” med en myntmanipulation som startar med olika sorters mynt som fångas i luften och sedan fortsätter med att mynten till synes hoppar mellan Nikolas händer. Innovationen att göra detta med distinkt olika mynt gör att rutinen känns spännande och nyskapande, och Ursula Burns musik understryker de finstämda, precisa och mycket sirliga rörelser som skapar magin.
Snart nog övergår Nikola till aktens verkliga höjdpunkt; en ring-och-rep-rutin där en ring ideligen penetrerar ett rep eller plötsligt befinns fastknutet på repet, inramat av en spännande och dansant koreografi som drar full nytta av Arkanes färdigheter i både skådespeleri och cirkusdiscipliner med precisa kast och en tredimensionalitet i framförandet som förmedlar en barnslig, naiv kärlek till att upptäcka och experimentera med saker man får i sina händer. Applåderna som följer är välförtjänst kraftiga och lär finnas med i Arkanes bakhuvud när hon inom kort gör sitt premiärframträdande på The Magic Castle i USA.

Publiken har alltid svårt att få nog av John-Henry, och det är med största glädje vi får återse hans ”baksmälleakt” där en extremt morgontrött trollkarl kämpar med att få i sig kaffe. Larssons förmåga att via skådespeleri och mim förmedla hur dåsig och sömning han är samtidigt som trolleriet stundtals måste ske med ytterst rappa, exakta rörelser är fantastiskt. Han återkommer även med samma morgontrötta humör (fast något mer verbal) i ännu ett korttrick signerat Tom Stone, där Tom och en åskådare båda får blanda varsin kortlek och vända på ett slumpvis valt kort innan kortlekarna, hållna bakom ryggen på trollkarl respektive åskådare, återigen blandas och kuperas innan de till sist placeras i sina respektive kortaskar.
Tom ber därefter åskådaren att ta upp sin mobil och ringa till en vän för att fråga vilket kort som ligger felvänt i trollkonstnärens kortlek. Hör och häpna ”“ det stämmer! Numrets riktiga brisad ligger dock i att Tom därefter skall ringa en vän för att få reda på vilket kort det är åskådaren vänt på i den kortlek som bara han hanterat under hela trickets gång. På komiskt vis ringer Tom upp John-Henry (via en ”burktelefon”), som med avmätt stämma annonserar att det vända kortet är klöver tio. När åskådaren bläddrar igenom sin kortlek och detta visar sig stämma är bifallet från publiken nästan synkoperat när alla trollkonstnärer i publiken försöker förstå vad som just hände. En definitiv ”snackis” efter showen; ingen i recensentens sällskap har en susning om hur det gick till!

Nikola Arkane får en god portion av sista akt till sitt close-up-set där hon på ett intressant sätt inleder med mimad jakt på en smaragd som ideligen återfinns i en ask märkt ”DO NOT OPEN”, något som Nikolas spjuveraktiva scenpersona förstås inte kan hålla sig ifrån att göra.
Härnäst tystnar musiken och Nikola inbjuder två merhjälpare ur publiken att komma upp på scen där de får signera fram- och baksida på varsitt kort. Under Arkanes ledning stoppas korten sedan in i leken på varsitt håll och efter handpåläggning från åskådarna förefaller korten ha flyttat sig och ligger bredvid varandra. Efter en sista magisk gest smälter de samman och blir till sist ett enda kort med signaturer på bak- och framsida. Avslutningsvis tar Nikola fram sina mynt igen och avslutar sitt gästspel med en diktad vers om vänskap medan mynten försvinner och dyker upp ett efter ett i en näsduk; en poetisk final till ett mycket varierat och väl avvägt framförande.

Det är ytterligt få gånger jag inte avundas de artister som passerar revy på scen under en Mystique-föreställning. I allmänhet sitter man där i teatermörkret och liksom känner att man skulle vilja vara med och leka.

Men. När temperaturen i Olympiateaterns salong börjar krypa uppåt 29 grader redan INNAN de åldrande strålkastarna slås på är jag dock fullt nöjd med att bara sitta och bli klibbig mot min stol i publiken. Hur ensemblen i Mystique ”“ ofta klädda i full kostym eller frack med väst, kravatt och hatt ”“ över huvud taget överlever i rampljuset på scen denna kväll överstiger nästan ens förstånd; ett herkulesdåd som bara kan tillskrivas deras professionalism.
Show must go on.



”¦och den gör den! Ses vi i publiken om en månad?

/Ottar Kraemer

Tom Stone på Penn & Tellers ”Fool Us”

Den svenske trollkonstnären Tom Stone deltog i det amerikanska TV-programmet ”Fool Us” den 19 Augusti, och framförde sin egen kreation ”Quantum Logic” (som han publicerade i facktidningen Genii, i Maj 2014). Rekvisitan är tillverkad av Andreas Sebring på Metalwriting.

Recension av Mystique ”“ Ett hål i himlen

Mystique ”“ Ett hål i himlen
Teater3
Stockholm 2019-05-28

Recension av Ottar Kraemer
Foto av Arto Airaksinen

Vad borde oddsen vara att FISM-vinnaren Miguel Muñoz skulle vilja åka till ett regnmulet Sverige och uppträda som gästartist i en experimentell trolleriföreställning på en obskyr liten teater en tisdagkväll i maj?
Det låter närmast helt osannolikt, men i likhet med mycket annat som får publiken att häpna på Mystique visar sig oddsen för detta vara 1:1.
Säsongsfinalen av Mystique börjar med att föreställningen slutar och vi glatt tackar hela ensemblen (Tom Stone, John-Henry Larsson, Leif Olberius och Martin Hansson) plus gästartisten för en fin kväll och önskas god natt av artisterna.
När applåderna dalar och artisterna försvinner ut från scen blir John-Henry, klädd i labbrock och försedd men en mystisk manick i handen, kvar i rampljuset. Han gör en snabb inställning på sin uppfinning, en temporär fluxstabilisator blinkar igång och en klocka börjar gå baklänges två timmar ”“ och vips så är det dags att börja föreställningen!


Den något förvirrade publiken klappar glatt in ensemblen i deras klassiska öppningsnummer med klädrollers, och allt verkar till synes ha återgått till det normala efter en kort tidsresa. Konceptet med tidsresor utforskas ytterligare av John-Henry och Tom, som flera gånger försöker påbörja ett trick med tändsticksaskar men hela tiden får börja om eftersom John-Henry ideligen låter tiden gå bakåt och rekvisitan går upp i rök i Toms händer.
Ett till hopp i tiden bjuder herrarna Hansson och Olberius på i form av en parallellrivning av två tidningar som genom ett trollslag plötsligt är hela igen. Numret, som har setts på Mystique tidigare, får denna gång en lustig twist genom att det inte bara blir ett magiskt trick utan en logisk följd av att det finns en tidsmaskin på scenen.


Även finfrämmandet Miguel Muñoz ger sig in i leken med tiden. Hans rutin med bollar som ideligen återfinns i hans hatt efter att gång efter annan ha försvunnit på olika fingerfärdiga sätt sågs senast under hans gästspel på Magic Weekend i Lund 2018. Här ges numret idel nya twister och man hör en eller annan trollkonstnär som tar sig för pannan i publiken när Muñoz hittar nya illistiga sätt att smyga ner bollarna tillbaka i hatten. Applåderna, som varit något tröga efter den okonventionella starten på showen, blir raskt mer entusiastiska och Muñoz strålar mot publiken med sitt ”buspojke-leende”.

Efter ungefär halva första akt rör sig föreställningen bort från tidsrese-temat och återigen bjuder Mystique på en riktig skrattfest. Tom Stone briljerar med sin underfundiga humor i ett nummer där två deltagare från publiken får turas om att dra frågor ur en påse i en slags frågesport som redan efter ett par turer har svårt att överrösta publikens skratt. De två åskådarnas egen förundran och glädje får komma i första rummet och Stone fungerar mest som en moderator i kaoset som uppstår när den ena åskådren hela tiden får frågor som är hur lätta som helst medan de andre får bita i frågor som ”I Sverige finns 9 miljoner invånare. Räkna upp allihop.”. Rutinen, som kommer från Toms sedan länge utsålda bok Maelstrom, visar verkligen sin styrka i händerna på sin skapare.
Tom visar också framfötterna i en finurlig twist på ”œnäsduk till ägg”-tricket som utförs tillsammans med en åskådare. Utöver den fiffiga manipulationen som gör ticket möjligt – och väldigt övertygande – är det ett bra exempel på att låta publikmedlemmen ta plats och dela segern när äggen till sist knäcks. God showmanship är ett signum.


Leif och Martin följer upp sina sönderrivna tidningar med ytterligare en rutin där de får agera ”Mystique-gubbar” med bravur: ett scenario där Martin försöker slå in en bukett rosor i ett pappersark men Leif hela tiden på magisk väg fyller pappersstruten med blommor som långsamt fyller golvet framför trollkonstnärerna. Numret växlar från förunderligt till komiskt och ”“ mot slutet ”“ romantiskt när vi nä-ä-ä-ä-ästan får se en kyss på scenen innan pausklockan plötsligt ringer och Leif blir lämnad mitt i blomhavet när Martin distraheras och annonserar paus.


Andra halvlek börjar med vad som nog måste beskrivas som bland det underligaste Mystique någonsin har bjudit på i form av komiska fyrmannarutiner. Martin gör entré som elitidrottstränare åt en sportklädd Leif (nåja, sportklädd i hans fall involverar fortfarande hatt, dandystrumpor och lackskor”¦) som gång på gång får rusa runt i salongen jagandes tillfället då han skall få riva målsnöret och gå i mål. Målsnöret, som hålls upp av funktionärerna John-henry och Tom, är dock för långt och måste rivas av i allt kortare längder”¦ ”¦innan det plötsligt är helt igen och ensemblen får börja om! I slutändan snuvas den arme Leif på sin pay-off även i detta nummer när Martin till sist är den som rusar genom målsnöret och i triumf lämnar scenen med de övriga. Kvar blir ”förloraren” som i sin ensamhet gör målsnöret helt en sista gång.

John-Henry är i toppform och bjuder oss kvällen till ära på sin omtalade akt med tennisbollar som via manipulation, jonglering och dynamiskt trolleri dyker upp och försvinner i rasade takt för att återfinnas under tre små bleckhinkar ”“ en helt unik variant på koppar och bollar som drar maximal nytta av hans talanger som både jonglör, trollkarl och kreatör av originell rekvisita. Numret hör verkligen hemma i en show där världsmästaren snart skall äntra scenen med sin bollakt ”“ John-Henrys tennisbollsrutin är alltid bland det första en ny åskådare nämner efter en föreställning! Slutfasen – när tennisbollarna en efter en förvandlas till halvfyllda cognacskupor och bollröret genom ett trollslag blir en flaska whiskey – är i världsklass och måste ses.

Under kvällen levereras också det efterlängtade beskedet att det blir en fortsättning på Mystique i höst, något som röner glada hurranden och hejarop från läktaren. Föreställningarna kommer att flytta till onsdagskvällar, vilket förhoppningsvis kan stimulera fler att komma. Nog för att ”œnormalläget” för en Mystiqueföreställning är att det är fullsatt, men att kunna locka ut folk på ”œlillelördag” är sannolikt lättare än på en tisdag.

Om Tom Stones hantering av medhjälpare ur publiken inbjöd till munterhet i första akt tar Martin Hansson konceptet till nya höjder när han fyra gånger (!) drar upp samma tjej ur publiken. Efter en första lyckad rutin med ett komiskt boktest (samma som Shawn Farquhar presenterade på Fool Us för något år sedan fast med Hanssons brutala humor som röd tråd) återkommer han efter varannat nummer med ett korttrick som alltid har samma uppbyggnad men där kortet i slutet dyker upp på allt omöjligare ställen. Den arma medhjälparen drar dessutom gång på gång samma kort ur kortleken och får signera sagda kort om och om igen tills kortet ser ut som ett anteckningsblock – något som gör serien med trick till en skrattbomb av format.


I takt med att stämningen stiger under föreställningen infinner sig också en slags spänning. Den kräsna publiken i salongen vet vad som komma skall ”“ och som sista nummer äntrar Miguel Muñoz scenen med sin FISM-vinnande akt med vatten och kristallkulor. Magin flödar likt vattnet mellan Muñoz fingrar och den priviligierade känslan av att få uppleva ett sådant skådespel på mindre än halva avståndet gentemot normalt när det uppförs på stora scener är enorm. Den sirliga hanteringen av de glasklara bollarna till tonerna av drömsk musik är en njutning, och även den som sett akten flera gånger sveps med och jublar när den sista kristallkulan förvandlas tillbaka till en skur av vattendroppar som får regna ut mot första raden.

När så föreställningen är slut för andra gången denna kväll varar applådåskorna ovanligt länge och har ett omisskännligt tryck bakom sig. Mystique har en kräsen publik som vet vilken kvalitet som levererats dem ”“ och vilken ynnest det är att kunna gå och se en föreställning i världsklass som bara spelas en gång. På en tisdagskväll. På en obskyr teater. I lilla Stockholm.
Det är unikt.

/Ottar Kraemer