Recension av Mystique : Tomtar på loftet – 18 December 2019

Mystique ”“ Tomtar på loftet
(Martin Hansson, Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson)
Gästartist: Caroline Ravn
Teater Tre (Stockholm), 18 dec 2019

Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

”Ta med en kompis som inte sett oss förr!” stod det i Facebook-annonserna inför ’Tomtar på loftet’; Mystiques säsongsavslutning på jultema ”“ och minsann om det inte faktiskt var en hel del nya ansikten i den annars ganska välbekanta publiken som samlas på Teater Tre! För en gångs skull skönjes några tomma platser längst bak i salongen, men att i konkurrens med allt annat som försiggår i Stockholm ett par dagar före julafton ändå nästan kunna fylla en salong för en experimentell trolleriföreställning ”“ dessutom bara tre veckor efter den förra – är aktningsvärt.
Än mer överraskande är det att det korta intervallet som förflutit sedan novemberföreställningen (med ett utmärkt gästspel av Reggie Simon) inte verkar ha hämmat ensemblens kreativitet. Den show som Mystique presenterar medan minusgraderna viner runt teaterns knutar sjuder av påhittighet och udda grepp ”“ samt på bekant manér ett eller annat nummer som får publiken att vika sig av skratt samtidigt som man frågar sig hur det egentligen står till innanför pannbenet på upphovsmännen. Kort sagt; en show som är helt ”on brand” för Mystique.

Öppningsnumret är modifierat på temat jul och herrarna gör en pastisch på sin egen julkalender från youtube när de kommer in och hittar sina välbekanta klädrollers i varsitt paket varefter den vanliga öppningskoreografin tar vid och man hör överraskade skratt från ”nykomlingarna” runt om i publiken.

Leif trollar med kort
Varma i kläderna efter hjärtliga applåder gör sedan Leif Olberius entré i rollen som stor scenmagiker som med överlägsen min otåligt låter sin hunsade medhjälpare (Tom Stone) göra allt egentligt trollerijobb med en kortlek innan han själv med ett självgott leende (vilket alltid ser märkligt ut på den annars så ödmjuke Olberius) vänder upp de fyra ess som ”“ trots vidlyftigt kuperande och blandande av kortleken ”“ återfinns på toppen av fyra högar av kort. Duon återkommer även senare under showen och gör då en snabbversion av en bägarspelsfinal på liknande manér; en perfekt karatespark mot de illusionister som i alla tider låtit sina medhjälpare göra allt väsentligt jobb på scen och sedan slickar i sig applåderna efter att ha gjort ett par magiska rörelser. I Mystiques tappning blir sekvensen närmast en hyllning till dem som i lågstatusroller hållit liv i en trollerigenre i många, många år. När får vi se större illusionsnummer i Mystique-tappning, måntro?

Tom är kvällen till ära i högform och dammar av en nygammal pärla i form av Jonas Ljungs ”Forced will” där en frivillig från publiken får hjälpa trollkonstnären att positionera ut tre objekt som lånats ur publiken. När åskådaren flyttat runt objekten på bordet och Tom sedan öppnar och läser upp en förutsägelse som hela tiden funnits synlig på bordet stämmer det precis ”“ förutsägelsen är till och med så stor att publiken kan läsa med och verifiera att allt är korrekt. Snyggt utfört och upplevs väldigt ”ärligt”.

Leif i vacker hatt
När bifallet lugnat sig och Tom skall till att påbörja processen att ge tillbaka de lånade klockorna etc. till publiken kommer dock plötsligt Leif in på scen och börjar helt oprovocerat göra en komisk koreografi inför Toms och publikmedlemmens förvånade ansikten. När Leif rivit en papperslapp till en gullig hatt och dansat ut igen står båda lika förstummade i ett par sekunder innan det långsamt blir uppenbart att de objekt som skulle lämnas tillbaka till publiken har försvunnit.
Julmysteriet tätnar när jultomtens säck, som hela tiden legat utom trollkonstnärens räckhåll på scen, visar sig innehålla vacker inslagna paket vars innehåll ser väldigt bekant ut för de som lånade ut sina tillhörigheter! Roligt inramat och med en tematisk twist på ”objekt till omöjlig plats” ”“ dessutom välkryddat med Stones förnumstiga småprat med sin medhjälpare.

De originella inslagen fortsätter radas på ett pärlband när John-Henry äntrar scenen och med nostalgisk blick börjar prata om sina favoritserietidningar. Säg dock den lycka som någonsin vara för evigt när någon har en fin stund på Mystique ”“ plötsligt gör Tom entré igen och börjar trolla med stackars John-Henrys tidningar. Han låter en åskådare välja en tidning på måfå och presenterar därefter in en i raden av bisarra karaktärer som den trogna Mystique-publiken stiftat bekantskap med ett flertal gånger: Martin Hanssons figur Börje Kawazaki – samuraj, pizzabud och medium!

Martin som japansk mentalist
Efter en kort stunds medialt mummel och uppbyggnad visar det sig att herrarna förutsagt vilken tidning som skulle väljas genom att pizzan som levererades av mediet har en bit bortskuren i form av en Batman-symbol. Denna upplösning hamnar nästan i bakvattnet i jämförelse med Larsson och Hanssons skådespeleri, men numret har flera vändningar som både känns nyskapande och väldigt, väldigt roliga. Den arme John-Henry blir snuvad på sina älskade tidningar och går snopen av scen.

John-Henry ger Martin en fin frisyr
Galna påfund avlöser varandra och bland annat presenteras ett nummer som recensentens medföljare enhälligt utsåg till det roligaste de någonsin sett herrarna göra; ett nummer där John- Henry i rollen som frisör får ett något märkligt besök i sin salong: den flintskallige Leif kommer in och vill ha en snygg frisyr. Tack och lov har den (på hysteriskt vis perukförsedde) långhårige Martin precis kommit in och frisören får idén att låta håret flyga från den ene till den andre kunden. Numret urartar mycket snabbt i ett komiskt kaos där peruken får liv och flyger runt på scen mellan herrarna och skrattsalvorna från salongen kvickt överröstar musiken.

Tom bakar kaka i Leifs hatt
Innan första halvlek är till ända ger Leif och Tom oss en snabb lektion i bakning när det blir julbak och herrarna skall baka en kaka i Leifs hatt; ett nummer som i olika former beskrivits i trolleriböcker åtminstone hundra år tillbaka i tiden men som i Olberius och Stones händer fortfarande roar och förbluffar. Publiken låts ana att trollkonstnärernas planer har gått i stöpet när en ”extra” kakform förefaller bli kvar på bordet medan Tom självsäkert häller kaksmet i hatten ”“ men tji fick vi för plötsligt finns där en vacker sockerkaka!

Efter pausen får Martin agera straight-man i ett nummer där Leif demonstrerar en fin version av klassikern ”Tärningsboxen”, där en stor tärning verkar ”trollas bort” genom att en låda med två luckor lutas fram och tillbaka och man hör tärningen glida än hit och en dit. Efter Hanssons protester försvinner dock tärningen till sist helt och hållet och återfinns i en hatt på bordet.

John-Henry trollar fram små tomtar
Många trick passerar revy under de nästan två timmarna som föreställningen pågår och det går inte att recensera allt även om man skulle vilja. Ett nummer som står ut i andra akt är dock ett oväntat återseende av John-Henrys bisarra rutin från säsong två av Mystique där han, utklädd till duva, trollar fram små trollkarlar. I julversionen är det dock John-Henry själv som trollar och det som dyker upp är en till synes aldrig sinande ström av små tomtefigurer! Larssons imponerande fingerfärdighet och påhittigheten att hantera tomtefigurer än som champagneglas, än som biljardbollar är medryckande och aldrig har väl Larssons ikoniska jultomteskägg varit mer passande än när han med hela famnen full av småtomtar tackar för applåderna.

Caroline Ravn trollar fram kort
Caroline Ravn gästar Mystique och tas emot väl av publiken. Vi får se relativt lite av henne i första akt, men hon hinner med en väl utförd kortkonst där en kortlek som låts vandra runt i publiken får kuperas av olika publikmedlemmar som också får memorisera det kort de kuperar fram, allt under det att Ravn charmar salongen med trevligt småprat medan detta försiggår. Alla som fått plocka kort får ställa sig upp och i rask takt läser Caroline deras tankar och de får sätta sig ner när de hört namnet på sina kort, och när siste man sätter sig ner låter applåderna inte vänta på sig.

Caroline med magiskt vatten
I andra akt får vi bland annat se Ravn hantera mynt och kort i close-up. Att göra trick baserade på så små ting för en hel teatersalong ställer stora krav på konstnären, men hennes välslipade föredrag till rutinerna låter alla följa med utan att någon tappar fokus.

Magiska tomtar trollar fram snö
Ravn får även gästspela i tomteskägg tillsammans med hela övriga ensemblen i en ytterst förtjänstfull finalfinal där de allihop, utklädda till tomtar, gör slutmomentet i ”snowstorm in China” och låter luften fyllas av tusentals vita konfettiflingor som höjer stämningen och kompenserar för den snöfattiga verkligheten utanför Teater Tre.

Tilläggas bör att föreställningen kvällen till ära är fantastiskt väl ljussatt med en belysning som både fungerar tematiskt från nummer till nummer och vackert ramar in och komplimenterar trolleriet.

***

Bland det mest mysteriösa med ensemblen bakom Mystique är att de fortfarande efter fem säsonger inte verkar våga lita på att publiken älskar just det som gör Mystique till Mystique; att det som visas är experiment ”“ koncepttester och vanvettiga idéer som en kort stund fått fotfäste i verkligheten ”“ förevisade med samma inlevelse och inramning som vilken annan seriös scenframställning som helst i de kringliggande teatrarna i huvudstaden.

”Showen ikväll var bland det bästa ni gjort!”
”Va!? Är det sant!?”

”Det här var det roligaste sedan i februari!”
”Åh, vad skönt att ni gillade det ”“ vi var så nervösa…”

Det får vara lite skakigt.
Det får vara osäkra manus.
Det får ”“ nästan ska ”“ vara konstigt. Helst väldigt konstigt.

Å andra sidan kanske en del av framgångskonceptet är att de inte blir bekväma i denna sits. Proffs eller hobbyentusiast ”“ första gången man visar ett trick för en publik är man nervös. Att man som professionell artist fortfarande tänker och reagerar så efter mer än femtio föreställningar säger något om hur mycket man bryr sig även om det som visas.

Mystique är fortfarande ett passionsverk.

Recension av Mystique:: Tingens Anarki

Mystique – Tingens Anarki
Teater Tre, Stockholm. 30 Oktober 2019
Gästartist; Jacob Schenström

Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

När Mystique är som bäst bryter de helt med alla förutfattade meningar om vad trolleri är. Ingrodda vanemönster bryts och även de mest stereotypiska trick kan stöpas om i helt nya gjutformar.
Om herrarna själva tvingas bryta sina egna mönster och jobba utanför de – låt vara ytterst suddiga – ramar som de själva satt kring sig blir ofta resultatet ännu intressantare och går nästan utanpå trollerikonsten och blir ett slags metakonst; en betraktelse av processen i sig.

Den röda bollen dyker upp i Leifs mun
Öppningsnumret i ”Tingens Anarki” gör det direkt uppenbart att Mystique tvingats till nya banor i och med att John-Henry Larsson inte medverkar denna kväll. Det vanliga öppningsnumret med klädrollers uteblir och istället utförs en bisarr slow motion-koreografi där Martin Hansson, Leif Olberius och Tom Stone kommer ”inspringande” i ultrarapid och alla sliter efter samma röda skumgummiboll. På trollkonstnärers vis försvinner förstås bollen upprepade gånger och dyker upp där man minst anar det. När herrarna kämpat om att vara herre på täppan en stund och publiken fått skratta loss dyker det till sist upp tre bollar samtidigt; bollar som visar sig vara clownnäsor som får pryda herrarna när de till sist lämnar scenen och bara lämnar Martin Hansson ensam kvar.

Martin fortsätter med tyst trolleri till härlig musik – konceptet ”signerat kort hittas på omöjligt ställe” dras till sin spets när han får kortet att dyka upp i sin ficka flera gånger i rad – men när publiken applåderar och Hansson går av scenen har denna rutin knappt börjat. Emellan övriga nummer i föreställningen återkommer han flera gånger till samma musik, tar upp samma åskådare och låter henne dra ett slumpvis valt kort som hela tiden visar sig vara samma signerade kort(!). Medan skratten haglar får åskådaren oförtrutet signera samma kort om och om igen innan kortet teleporteras till ännu en omöjlig plats; först trollkonstnärens sko och till sist hans mun. Den här typen av ”running gags” som kombineras med väldigt effektiva, visuella trollerieffekter lyfter ett vanligt korttrick till något alldeles speciellt. Att rutinen är helt tyst ger en ytterligare spets till det hela i och med att Hanssons mimande är så uttrycksfullt.

Även Tom Stone trollar med kort i ”Tingens Anarki” och presenterar ett mysterium där tio kort som tydligt räknas in och ut ur en åskådares händer hela tiden blir nio stycken, och ju fler kort Tom ersätter den krympande korthögen med desto mer snurrig blir rutinen. Åskådarens signerade kort återfinns till sist på den enda plats där Tom INTE förefaller ha varit framme; i resten av kortleken! Ett riktigt kortmysterium med okonventionella grepp som görs ännu mer perplext av det faktum att Martin halvvägs genom rutinen vill jävlas med Tom och trär en papperskasse över huvudet på honom..!
Tom Stone trollar med rep
Leif dansar med ballong
Under Mystiques bejublade gästspel under Magic Weekend i Lund i början av oktober kommenterade någon i publiken efteråt att ensemblen lyckas ”ta gubbighet till en egen nivå av konst”; något som undertecknad endast delvis kan skriva under på. Ja, givetvis finns det ett visst mått av gubbighet när ensemblen består av fyra medelålders män (och de leker friskt med just denna klyscha) – men lekfullheten och den grace de lyckas väva in i en del nummer är slående och bryter helt mot gubbighetsnormen. Kvällens föreställning bjuder på två sådana nummer mitt bland all komik; dels en rapp, förbluffande och stilren repkonst av Tom, dels en pièce d’animation där Leif tar ett helt nytt grepp om det annars ganska slitna numret ”ballongslukning” och lyckas få hela publiken genuint fascinerad av relationen mellan trollkonstnär och rekvisita när han plötsligt utför en hel koreografi med figurballongen innan han utan ens en anstrykning av de invanda skämt som alltid åtföljer sagda nummer slukar ballongen. Nummer av denna typ bryter upp föreställningen och gjuter nerv i rutiner som annars med lätthet hade kunnat avfärdas som ”marknadstrick”. Skicklighet i utförandet och en medvetenhet inte bara kring formen för hur tricket skall förnyas utan även kring vilka klyschor som skall brytas sönder är goda byggstenar.
Sax i huvudet på Leif
Elegans och fingerfärdighet i all ära, men Leif får också utlopp för sin komiska ådra i flera andra nummer; bl.a. när – kvällen till ära – Martin bestämmer sig för att demonstrera hur duktig Leif blivit på att utstå smärta efter att ha gått på en fakir-kurs. Glatt ignorerandes Leifs tafatta försök att förklara att det var tankeläsning han studerat drar Martin en duk över huvudet på Leif och stöter därefter en vass sax rakt genom duken på så sätt att den blir sittande rakt i fontanellen! Nå, ingen skada skedd – när duken tas av ser Leif visserligen stinksur ut men är oskadd. När duken än en gång sveps om honom figurerar dock plötsligt ett kålhuvud som Leif inte verkar ”hinna” stoppa in under duken innan Martin än en gång drämmer saxen i pannan på honom och publiken samfällt utbrister i ett ”Ajjeh!” när kålhuvudet faller till golvet samtidigt som Martin inser sitt misstag…
Den gode Olberius står dock snart på scenen igen och tampas med ett udda problem; hur gör man kortmanipulationer när man precis nyst ut flera deciliter snor som fastnar över korten?! En stor del av skrattsalvorna denna kväll hittar hem till Leif – och det är välförtjänt.
Börje Kawasaki
Många roliga nummer hinner passera revy under de välspäckade två timmar som vi spenderar i Mystiques sällskap – till och med pausen i föreställningen blir en höjdare när det visar sig att det nu finns caféservering i foajén – och vi får bland annat avnjuta ett bejublat återseende med ”Börje Kawazaki”, det japanska mediumet/pizzabudet (Hansson) som under ledning av Tom förutsäger svaren på publikens frågor som via ihopknöglade papperslappar har ställts till ”kosmos”. Svaren är av det humoristiska slaget (god improvisation från Martins sida!) men ändå omisskännligt anpassade till de specifika frågor som ställts. Mentalism utförd av ett katanabeväpnat, pizzaätande medium klädd i hakama… …nämnde jag att det finns en del normbrytande inslag i showen? Numret blir inte mindre komiskt av att Hansson och Stone båda två får en fnissattack som efter bara ett par sekunder spridit sig över hela publiken. Det är härligt att inte bara få skratta åt utan även stundtals med artisterna.
Jacob Schenström
Kvällens gästartist är Jacob Schenström, som briljerar med flinka kortkonster och sedan går över till salongsmagi då bl.a. hans tekniskt väldigt avancerade version av en kopp, glas och bollar-rutin får bra respons av publiken innan han avslutar med en ”bookends”-rutin där flera ur publiken lånade objekt dyker upp på omöjliga platser och i synnerhet Schenströms påfund att trolla bort sina egna skor röner stort gillande i salongen. Kontrasten mellan hans artisteri, där fokus ligger på den tekniska skickligheten, och Mystiques experimentella stil där även karaktärsspel och humor har en ständig närvaro är påtaglig och publiken är inte alltid i fas med applåderna, men när kvällens ensemble till sist står och tackar för applåderna i finalfinalen ropas de in flera gånger och det går inte att ta miste på att Stockholm än en gång har begåvats med en flyktig scenupplevelse utöver det vanliga.
För när är något ”vanligt” i Mystique?

/Ottar Kraemer

Mystique: Brinnande Passion – Säsongspremiär 28 Aug

Mystique – Brinnande Passion
Olympiateatern, Stockholm 2019-08-28 (säsongspremiär)
Recension av Ottar Kraemer
Foto av Arto Airaksinen

”Hur vet du när ett trick är färdigt..?” frågade Alyson Hannigan när hon intervjuade Tom Stone i TV nyligen när Tom uppträdde på Penn & Teller ”“ Fool Us. Tom log och drog lite på svaret innan han sa ”Det”¦ ”¦liksom talar till en. /”¦/ Vid någon punkt bara vet man att det är komplett!”

Det må så vara, Tom, men glöm inte styrkan i det koncept du varit med och skapat i Mystique! Ett månatligt styrkeprov för ensemblen Tom Stone, Martin Hansson, John-Henry Larsson och Leif Olberius där de sporrar varandra till att ständigt skapa nytt och prova det oprövade. Det lustiga är att det allt som oftast fungerar! Den hysteriska blandningen av stilar, tempon och udda teman håller publikens nyfikenhet vid liv hela kvällen igenom och trollerikonsterna är lika ofta geniala som experimentella”¦
”¦och någon gång emellanåt så funkar det inte. Så får det vara på Mystique! Det finns ett slags oskrivet kontrakt mellan ensemble och publik kring att friheten att pusha gränserna för vår konstart emellanåt gör att det brister i sömmarna. Lika ofta upptäcker vi att en viss given söm kanske inte ens behöver finnas där för att något skall hänga ihop och fungera ändå!

Ett nytt grepp för säsongen är en öppningskoreografi där herrarna gör entré och börjar trolla fram vinglas, drinkparaply och ”dricka” till Leif, som till sist blir snuvad på godsakerna och lämnad ensam kvar på scen inför första numret. Numret saknar det tempo som tidigare öppningsnummer utmärkt sig genom, men det är originellt, humoristiskt och en snygg övergång till en vacker rutin där Leif förvandlar såpbubblor till kristallkulor som sedan försvinner och dyker upp via flyhänt manipulation. En elegant öppning som gör sig oväntat bra på den pyttelilla scenen.
Nikola Arkane på Mystique
Redan tidigt i showen får vi stifta bekantskap med Nikola Arkane, från Nordirland, som utför en finstämd och stilistiskt ren matrix-rutin med kort och mynt, redskap som hon skall komma att fortsätta briljera med under kvällens gång. Olympiateaterns scen är dock otacksam för den här typen av close-up-rutiner och i pausen hörs flera åsikter om att Arkane borde ha fått ett lutande bort att jobba vid för att underlätta publikens förståelse av tricket. Likväl får hon den första av en serie riktigt hjärtliga applåder som skördas under kvällen. Att med en blick och ett leende kunna kommunicera och inkludera hela publiken på det vis som demonstreras av henne är en trollkonst i sig. Hennes avslutande kortkonst, satt till Regina Spectres cover av ”No alarms no surprises”, är lika delar förbluffande och unik. Det finns en oanad styrka i att utföra korttrick som inte bara bygger på manipulationer till musik utan även på en emotionell kontext och en koreografi som ger varje rörelse mening. När kortleken i slutfasen blir helt blank går en spontan susning genom publiken.

Mystique är som sagt en studie i kontraster, och när Nikola lämnar scenen får hela publiken mjuka upp skrattmusklerna när herrarna Stone och Olberius mimar sig igenom en mystisk rutin med en tom papperspåse i vilken Tom ideligen kastar osynliga bollar och träffar mitt i prick varenda gång. Stackars Leif har inte samma lycka med pricksäkerheten, och vi får njuta av ett par minuters tyst fars innan numret tar ny höjd när Martin Hansson dyker upp och lägger sig i.
Plötsligt tar alla de osynliga bollar som kastats fram och tillbaka fysisk form och dyker upp i tjogtals ur papperspåsen! När Tom till sist lämnat scenen och Leif och Martin fortsätter leken med bollarna får numret sin definitiva final när den sista bollen som materialiseras utan förvarning blir till ett bowlingklot som dunsar ner på golvet. Pang bom ”“ ett klassiskt Mystique-nummer med många njutbara aspekter och en god portion humor.

Någon som också kan konsten att underhålla på ett mästerligt sätt även utan ord är John-Henry Larsson, som nästan får jubel bara han gör entré på scen i rollen som sin extremt blasé och oengagerade kypare som denna gång får Tom Stone som gäst i restaurangen. Efter en del trixande där Tom först har oturen att hans gaffel förvandlas till en sked när han skall äta pasta – charmerande upplagd på fat ur John-Henrys ficka(!) – och sedan åter blir en gaffel när han väl får in en tallrik soppa ger kyparen upp och Tom blir ensam på scen. Raskt kommer en kortlek fram och publiken får välja ett kort som Tom sedan skall hitta under förevändningen att det är ett av världens svåraste korttrick han skall genomföra. Här kompliceras dock det hela av att Leif kommer in och ger Tom bassning för att han har återfallit i sina ovanor med korttrick och ser näpset på medan Tom på nåder får genomföra sitt trick på villkor att han bara använder ena handen när han utför det redan svåra tricket.
”Tricket” visar sig vara en till synes helt ny variant av Triumph-effekt där kort som vänts upp och ner och blandats om plötsligt ligger tillbaka i rätt ordning igen och det enda kort som ligger upp-och-ned är”¦ inte åskådarens valda kort utan ett textkort med uppmaningen att titta under den andra ”“ oanvända ”“ handen som Tom hållit på bordsskivan efter Leifs anmodan. Där återfinns kortet till åtskilliga åskådares stora förundran och applåderna låter inte vänta på sig medan Leif snor kortleken och sniffar på den som vore den gjord av colombianskt pulver”¦ Alla som känner en eller flera ”kort-beroende” trollkonstnärer skrattade lite extra i mjugg.

Jag har efter tidigare recensioner fått höra att jag överanvänder uttrycket ”brutal humor” kring hur Martin Hanssons standup-liknande rutiner brukar avlöpa, men ord felas mig att variera vokabulären med när han denna kväll utför en ring flight mellan en lånad sedel och ett cigarettpaket (två saker som det börjar bli svårare och svårare att hitta i en publik dessa dagar”¦). Publiken kiknar stundom av skratt när Hansson med sin trätiga och konfrontationella scenpersona verkar sakna filter mellan hjärna och mun när han tjafsar med sina medhjälpare/offer i publiken. Tankarna går raskt till Fay Prestos bejublade gästspel där hon med samma frispråkighet gjorde ett liknande konststycke ”“ likaledes till publikens jubel. Det är en balansgång värdig en lindansare, men Martin behärskar den väl.

Härefter avlöser de märkliga påhitten och nya rutiner varandra när Leif försöker utföra finstämd myntmagi med sjungande glas medan John-Henry ideligen avbryter honom med hejdlösa dansrutiner och serpentiner som ”“ efter att Leif i ilska haft sönder dem ”“ byts ut mot fladdrande toalettpapper.
När även detta rivs i småbitar innan Olberius stormar av scen får vi en glimt av larssons pillemariska blick innan pappersbitarna plötsligt blir en lång vit remsa igen och hans ”danse diabolique” kan fortsätta. Hur repetitionerna ser ut när man kommer på den här typen av infall övergår även undertecknads ytterst luttrade förstånd.

Tom Stone hinner med en mycket uppskattad förevisning av sitt paradnummer Quantum Logic (det som han just varit i TV med) och recensenten påminns än en gång varför han vidhåller att just detta trick är det bästa trollerinummer han någonsin sett. Det har allt. Originalitet, underfundig humor, flera förbluffande effekter som kommer slag i slag och blir allt mer ”omöjliga” för varje sekund som går och inte minst en så mångbottnad metodik bakom tricket att jag inte är säker på att jag förstått alla aspekter av det även efter att säkert ha sett det framföras tio gånger.

Pausen påannonseras av John-Henry som än en gång fått byta personlighet och nu åter är sin livströtte och uppgivne trollkarl/hovmästare som med illa dold sarkasm och leda trollar fram en serie sidendukar och en flaska mineralvatten ur en tom papphylsa innan denna vecklas ut en sista gång och bär påskriften ”PAUS”.

I andra halvlek får vi ett kärt återseende i form av ensemblens gamla öppningsnummer där de kastar olika objekt till varandra och dessa hela tiden förvandlas till något annat. Parov Stelars ”Clap your hands” får igång publiken och känns som en trevlig signaturmelodi för hela Mystique-konceptet. Musiken skall komma att stå i gott fokus under resten av förställningen ”“ en ofta underskattad men ack så vital del av scenunderhållning.
Nikola Arkane
Plats på scen för Nikola Arkane som kommer insläpandes på en stor resekoffert och påbörjar sin mimade rutin ”The Irish Link” med en myntmanipulation som startar med olika sorters mynt som fångas i luften och sedan fortsätter med att mynten till synes hoppar mellan Nikolas händer. Innovationen att göra detta med distinkt olika mynt gör att rutinen känns spännande och nyskapande, och Ursula Burns musik understryker de finstämda, precisa och mycket sirliga rörelser som skapar magin.
Snart nog övergår Nikola till aktens verkliga höjdpunkt; en ring-och-rep-rutin där en ring ideligen penetrerar ett rep eller plötsligt befinns fastknutet på repet, inramat av en spännande och dansant koreografi som drar full nytta av Arkanes färdigheter i både skådespeleri och cirkusdiscipliner med precisa kast och en tredimensionalitet i framförandet som förmedlar en barnslig, naiv kärlek till att upptäcka och experimentera med saker man får i sina händer. Applåderna som följer är välförtjänst kraftiga och lär finnas med i Arkanes bakhuvud när hon inom kort gör sitt premiärframträdande på The Magic Castle i USA.

Publiken har alltid svårt att få nog av John-Henry, och det är med största glädje vi får återse hans ”baksmälleakt” där en extremt morgontrött trollkarl kämpar med att få i sig kaffe. Larssons förmåga att via skådespeleri och mim förmedla hur dåsig och sömning han är samtidigt som trolleriet stundtals måste ske med ytterst rappa, exakta rörelser är fantastiskt. Han återkommer även med samma morgontrötta humör (fast något mer verbal) i ännu ett korttrick signerat Tom Stone, där Tom och en åskådare båda får blanda varsin kortlek och vända på ett slumpvis valt kort innan kortlekarna, hållna bakom ryggen på trollkarl respektive åskådare, återigen blandas och kuperas innan de till sist placeras i sina respektive kortaskar.
Tom ber därefter åskådaren att ta upp sin mobil och ringa till en vän för att fråga vilket kort som ligger felvänt i trollkonstnärens kortlek. Hör och häpna ”“ det stämmer! Numrets riktiga brisad ligger dock i att Tom därefter skall ringa en vän för att få reda på vilket kort det är åskådaren vänt på i den kortlek som bara han hanterat under hela trickets gång. På komiskt vis ringer Tom upp John-Henry (via en ”burktelefon”), som med avmätt stämma annonserar att det vända kortet är klöver tio. När åskådaren bläddrar igenom sin kortlek och detta visar sig stämma är bifallet från publiken nästan synkoperat när alla trollkonstnärer i publiken försöker förstå vad som just hände. En definitiv ”snackis” efter showen; ingen i recensentens sällskap har en susning om hur det gick till!

Nikola Arkane får en god portion av sista akt till sitt close-up-set där hon på ett intressant sätt inleder med mimad jakt på en smaragd som ideligen återfinns i en ask märkt ”DO NOT OPEN”, något som Nikolas spjuveraktiva scenpersona förstås inte kan hålla sig ifrån att göra.
Härnäst tystnar musiken och Nikola inbjuder två merhjälpare ur publiken att komma upp på scen där de får signera fram- och baksida på varsitt kort. Under Arkanes ledning stoppas korten sedan in i leken på varsitt håll och efter handpåläggning från åskådarna förefaller korten ha flyttat sig och ligger bredvid varandra. Efter en sista magisk gest smälter de samman och blir till sist ett enda kort med signaturer på bak- och framsida. Avslutningsvis tar Nikola fram sina mynt igen och avslutar sitt gästspel med en diktad vers om vänskap medan mynten försvinner och dyker upp ett efter ett i en näsduk; en poetisk final till ett mycket varierat och väl avvägt framförande.

Det är ytterligt få gånger jag inte avundas de artister som passerar revy på scen under en Mystique-föreställning. I allmänhet sitter man där i teatermörkret och liksom känner att man skulle vilja vara med och leka.

Men. När temperaturen i Olympiateaterns salong börjar krypa uppåt 29 grader redan INNAN de åldrande strålkastarna slås på är jag dock fullt nöjd med att bara sitta och bli klibbig mot min stol i publiken. Hur ensemblen i Mystique ”“ ofta klädda i full kostym eller frack med väst, kravatt och hatt ”“ över huvud taget överlever i rampljuset på scen denna kväll överstiger nästan ens förstånd; ett herkulesdåd som bara kan tillskrivas deras professionalism.
Show must go on.



”¦och den gör den! Ses vi i publiken om en månad?

/Ottar Kraemer

Tom Stone på Penn & Tellers ”Fool Us”

Den svenske trollkonstnären Tom Stone deltog i det amerikanska TV-programmet ”Fool Us” den 19 Augusti, och framförde sin egen kreation ”Quantum Logic” (som han publicerade i facktidningen Genii, i Maj 2014). Rekvisitan är tillverkad av Andreas Sebring på Metalwriting.

Recension av Mystique ”“ Ett hål i himlen

Mystique ”“ Ett hål i himlen
Teater3
Stockholm 2019-05-28

Recension av Ottar Kraemer
Foto av Arto Airaksinen

Vad borde oddsen vara att FISM-vinnaren Miguel Muñoz skulle vilja åka till ett regnmulet Sverige och uppträda som gästartist i en experimentell trolleriföreställning på en obskyr liten teater en tisdagkväll i maj?
Det låter närmast helt osannolikt, men i likhet med mycket annat som får publiken att häpna på Mystique visar sig oddsen för detta vara 1:1.
Säsongsfinalen av Mystique börjar med att föreställningen slutar och vi glatt tackar hela ensemblen (Tom Stone, John-Henry Larsson, Leif Olberius och Martin Hansson) plus gästartisten för en fin kväll och önskas god natt av artisterna.
När applåderna dalar och artisterna försvinner ut från scen blir John-Henry, klädd i labbrock och försedd men en mystisk manick i handen, kvar i rampljuset. Han gör en snabb inställning på sin uppfinning, en temporär fluxstabilisator blinkar igång och en klocka börjar gå baklänges två timmar ”“ och vips så är det dags att börja föreställningen!


Den något förvirrade publiken klappar glatt in ensemblen i deras klassiska öppningsnummer med klädrollers, och allt verkar till synes ha återgått till det normala efter en kort tidsresa. Konceptet med tidsresor utforskas ytterligare av John-Henry och Tom, som flera gånger försöker påbörja ett trick med tändsticksaskar men hela tiden får börja om eftersom John-Henry ideligen låter tiden gå bakåt och rekvisitan går upp i rök i Toms händer.
Ett till hopp i tiden bjuder herrarna Hansson och Olberius på i form av en parallellrivning av två tidningar som genom ett trollslag plötsligt är hela igen. Numret, som har setts på Mystique tidigare, får denna gång en lustig twist genom att det inte bara blir ett magiskt trick utan en logisk följd av att det finns en tidsmaskin på scenen.


Även finfrämmandet Miguel Muñoz ger sig in i leken med tiden. Hans rutin med bollar som ideligen återfinns i hans hatt efter att gång efter annan ha försvunnit på olika fingerfärdiga sätt sågs senast under hans gästspel på Magic Weekend i Lund 2018. Här ges numret idel nya twister och man hör en eller annan trollkonstnär som tar sig för pannan i publiken när Muñoz hittar nya illistiga sätt att smyga ner bollarna tillbaka i hatten. Applåderna, som varit något tröga efter den okonventionella starten på showen, blir raskt mer entusiastiska och Muñoz strålar mot publiken med sitt ”buspojke-leende”.

Efter ungefär halva första akt rör sig föreställningen bort från tidsrese-temat och återigen bjuder Mystique på en riktig skrattfest. Tom Stone briljerar med sin underfundiga humor i ett nummer där två deltagare från publiken får turas om att dra frågor ur en påse i en slags frågesport som redan efter ett par turer har svårt att överrösta publikens skratt. De två åskådarnas egen förundran och glädje får komma i första rummet och Stone fungerar mest som en moderator i kaoset som uppstår när den ena åskådren hela tiden får frågor som är hur lätta som helst medan de andre får bita i frågor som ”I Sverige finns 9 miljoner invånare. Räkna upp allihop.”. Rutinen, som kommer från Toms sedan länge utsålda bok Maelstrom, visar verkligen sin styrka i händerna på sin skapare.
Tom visar också framfötterna i en finurlig twist på ”œnäsduk till ägg”-tricket som utförs tillsammans med en åskådare. Utöver den fiffiga manipulationen som gör ticket möjligt – och väldigt övertygande – är det ett bra exempel på att låta publikmedlemmen ta plats och dela segern när äggen till sist knäcks. God showmanship är ett signum.


Leif och Martin följer upp sina sönderrivna tidningar med ytterligare en rutin där de får agera ”Mystique-gubbar” med bravur: ett scenario där Martin försöker slå in en bukett rosor i ett pappersark men Leif hela tiden på magisk väg fyller pappersstruten med blommor som långsamt fyller golvet framför trollkonstnärerna. Numret växlar från förunderligt till komiskt och ”“ mot slutet ”“ romantiskt när vi nä-ä-ä-ä-ästan får se en kyss på scenen innan pausklockan plötsligt ringer och Leif blir lämnad mitt i blomhavet när Martin distraheras och annonserar paus.


Andra halvlek börjar med vad som nog måste beskrivas som bland det underligaste Mystique någonsin har bjudit på i form av komiska fyrmannarutiner. Martin gör entré som elitidrottstränare åt en sportklädd Leif (nåja, sportklädd i hans fall involverar fortfarande hatt, dandystrumpor och lackskor”¦) som gång på gång får rusa runt i salongen jagandes tillfället då han skall få riva målsnöret och gå i mål. Målsnöret, som hålls upp av funktionärerna John-henry och Tom, är dock för långt och måste rivas av i allt kortare längder”¦ ”¦innan det plötsligt är helt igen och ensemblen får börja om! I slutändan snuvas den arme Leif på sin pay-off även i detta nummer när Martin till sist är den som rusar genom målsnöret och i triumf lämnar scenen med de övriga. Kvar blir ”förloraren” som i sin ensamhet gör målsnöret helt en sista gång.

John-Henry är i toppform och bjuder oss kvällen till ära på sin omtalade akt med tennisbollar som via manipulation, jonglering och dynamiskt trolleri dyker upp och försvinner i rasade takt för att återfinnas under tre små bleckhinkar ”“ en helt unik variant på koppar och bollar som drar maximal nytta av hans talanger som både jonglör, trollkarl och kreatör av originell rekvisita. Numret hör verkligen hemma i en show där världsmästaren snart skall äntra scenen med sin bollakt ”“ John-Henrys tennisbollsrutin är alltid bland det första en ny åskådare nämner efter en föreställning! Slutfasen – när tennisbollarna en efter en förvandlas till halvfyllda cognacskupor och bollröret genom ett trollslag blir en flaska whiskey – är i världsklass och måste ses.

Under kvällen levereras också det efterlängtade beskedet att det blir en fortsättning på Mystique i höst, något som röner glada hurranden och hejarop från läktaren. Föreställningarna kommer att flytta till onsdagskvällar, vilket förhoppningsvis kan stimulera fler att komma. Nog för att ”œnormalläget” för en Mystiqueföreställning är att det är fullsatt, men att kunna locka ut folk på ”œlillelördag” är sannolikt lättare än på en tisdag.

Om Tom Stones hantering av medhjälpare ur publiken inbjöd till munterhet i första akt tar Martin Hansson konceptet till nya höjder när han fyra gånger (!) drar upp samma tjej ur publiken. Efter en första lyckad rutin med ett komiskt boktest (samma som Shawn Farquhar presenterade på Fool Us för något år sedan fast med Hanssons brutala humor som röd tråd) återkommer han efter varannat nummer med ett korttrick som alltid har samma uppbyggnad men där kortet i slutet dyker upp på allt omöjligare ställen. Den arma medhjälparen drar dessutom gång på gång samma kort ur kortleken och får signera sagda kort om och om igen tills kortet ser ut som ett anteckningsblock – något som gör serien med trick till en skrattbomb av format.


I takt med att stämningen stiger under föreställningen infinner sig också en slags spänning. Den kräsna publiken i salongen vet vad som komma skall ”“ och som sista nummer äntrar Miguel Muñoz scenen med sin FISM-vinnande akt med vatten och kristallkulor. Magin flödar likt vattnet mellan Muñoz fingrar och den priviligierade känslan av att få uppleva ett sådant skådespel på mindre än halva avståndet gentemot normalt när det uppförs på stora scener är enorm. Den sirliga hanteringen av de glasklara bollarna till tonerna av drömsk musik är en njutning, och även den som sett akten flera gånger sveps med och jublar när den sista kristallkulan förvandlas tillbaka till en skur av vattendroppar som får regna ut mot första raden.

När så föreställningen är slut för andra gången denna kväll varar applådåskorna ovanligt länge och har ett omisskännligt tryck bakom sig. Mystique har en kräsen publik som vet vilken kvalitet som levererats dem ”“ och vilken ynnest det är att kunna gå och se en föreställning i världsklass som bara spelas en gång. På en tisdagskväll. På en obskyr teater. I lilla Stockholm.
Det är unikt.

/Ottar Kraemer

Caroline Ravn på TEDx

Caroline Ravn -”Revelations”
TEDx Stockholm
Hotel@SIX, 2019-05-25
Recension av Ottar Kraemer

När Caroline Ravn äntrar scenen på Hotel@SIX sällar hon sig till en ytterst liten skara trollkonstnärer som fått äran att hålla mer än en TED-föreläsning. Hennes första föreläsning – ”Childlike wonder” – hade i huvudsak samma innehåll som hennes helaftonsföreställning ”Where the magic happens” från 2018 och fokuserade på varför hon ville bli trollkonstnär efter att ha inspirerats av sin farfar. Nu spänner hon dock ögonen i de cirka 450 publikmedlemmarna och berättar en mörkare historia; en berättelse om mobbing, trakasserier och att ifrågasätta sig själv. Om att våga möta sina inre och yttre demoner med ett nyfunnet självförtroende. Om att – i slutet – kunna titta omvärlden i ögonen och unna sig själv att acceptera ens egen triumf.
Även om TED-dagens övergripande tema är uppenbarelser är det tydligt att den röda tråden, med ett par undantag bland föredragen, är hur utsatta kvinnor är i samhället. Från könsuppdelande produktdesign till #metoo målas det upp en tydlig bild av hur långt vi – våra fina ord om jämställda samhällen till trots – har lång väg kvar att vandra. För undertecknads sida skall det erkännas att omfattningen av situtationen är en uppenbarelse vid dagens slut.

Carolines tunga ämne med trakasserier och misogyni från bl.a. klasskompisar blandas förstås upp med trolleri – noga utvalda rutiner som alla tydligt innefattar mycket humor och starka sluteffekter för att kontrastera med temat och förebåda det upplyftande slutet. En publikmedlem får bestämma antalet kort som skall räknas av från en kortlek för att slumpa fram ett kort som sedan blandas in i kortleken och likväl efter ett par sekunder kommer skjutandes ut ur kortleken igen – en väldigt renodlat korttrick som utförs rappt och utan krusiduller. Publiken har dock redan tagits in av stämningen och svarar mycket bra när det flygande kortet snappas upp i luften och hålls upp.

Tom Stones ”Of Dice and Men” följer när nästa publikmedlem skall välkomnas på scen, ett pålitligt, humoristiskt nummer som håller på att bli en modern klassiker. Det vana ögat observerar dock en intressant skillnad mellan hur tricket spelar när det är en kvinnlig konstnär som föreslår en kram med en manlig publikmedlem istället för tvärtom. Här hade Ravn kunnat göra en stor poäng helt i linje med temat för dagen, men tiden är knapp och numret är bara en öppning för en ”Smart Ass”-rutin där skrattsalvorna avlöser varandra när medhjälparen på mycket övertygande sätt får slumpa fram ett namn på en kändis vars bild (efter en obligatorisk fejk-triumf) återfinns i ett kuvert publikmedlemmen suttit på under hela tricket. Tricket som sådant brukar inte imponera, men Ravns ”stand-uppiga” prat och den oväntat ärliga metoden att slumpa fram namnet på kändisen (kortleken hanteras genomgående av åskådaren, vilken fick recensenten att klia sig i huvudet rejält) lyfter numret ordentligt.

När tiden börjar lida får en medhjälpare hålla en mugg med vatten över huvudet och härma Carolines blundande koreografi för att förhoppningsvis trolla bort vattnet i muggen. Publiken leds att tro att det inte kommer att fungera, men tji fick vi – när muggarna vänds uppochner förblir båda damerna torra och en konfettiskur ramar in dem medan applåderna ekar.

Risken att få en kalldusch innan man konstaterar en triumf blir också postscriptum till föreläsningen. Nästan som en eftertanke kommer sista delen av Ravns berättelse, och när den avslutas med att hon frankt och rakryggat accepterar sin personliga triumf blir de stående ovationerna lika mycket ett firande av berättelsens slut som ett erkännande för Ravns berättarförmåga.

Påpekas bör att trots att Ravn går upp på scen gott och väl 45 minuter in i dagens program är teknikproblemen fortfarande omfattande, både med ekon, mikrofonnivåer, högtalarsprak och bångstyrig närbildskamera. Bättre hade man gott kunnat vänta när eventet i övrigt är så välproducerat och man enligt arrangörernas sociala mediabild haft en repetitionskväll innan själva dagen. Svindyra LED-väggar och lyxiga omgivningar är klena plåster om tekniken inte hanteras professionellt när kvalitén på det som visas på scen genomgående för dagen är högklassigt.

TEDs devis, ”idéer värda att sprida”, tas verkligen till heders denna lördag på Hotel@SIX. Utan att någonsin gnugga politik eller feminism i ansiktet på oss åhörare fylls man onekligen av mycket beaktningsvärda berättelser och tankar.

Vid någon punkt måste vi kollektivt sluta tala om ”kvinnliga trollkonstnärer” som om det var en subkategori till trolleri i allmänhet. Att konferencieren till och med på detta event ändå använder just det epitetet när han annonserar på Caroline – innan han nämner SM- och NM-placeringar eller utsålda hus runt om i världen – är tänkvärt.

/Ottar Kraemer