Efter att ha fått resestipendier från konstnärsnämnden 2019 med en pandemi som kom i vägen kunde nu stora delar av MMM äntligen åka till Paris; dvs David Persson, Jan Unestam, Lars Flygare och Peter Rosengren.
Syftet var att träffa Valentine Losseau och Raphael Navarro från CIE 14:20, två av tre grundare till kompaniet, och högst medskyldiga till rörelsen La Magie Nouvelle. Vårt syfte var att försöka få klart för oss hur de har lyckats förankrat Magie Nouvelle i fransk samtida kultur, på akademin, och inte minst bland de som sitter på pengarna…
Första kvällen gick vi på en föreställning, dvs Lasse och Janne, själv vårdade jag en bruten lilltå på hotellrummet. Föreställningen var hyfsad sades det efteråt. Lasse återberättade hela föreställningen när han kom tillbaka, den hade några lysande moment. Bland annat inledningen; tricket med ljuslågan som man kan sätta handen över, där presentationen fick den att lyfta från en demonstration till en minnesresa som avslutades i nuet, med att åskådaren öppnade ögonen och upptäckte att hon höll handen över lågan och förskräckt drog undan handen. Ett stycke genuin magiteaterkonst!
Dagen efter plockade vi upp David och stack till Bazar de la Magie, som ägs av en fd artist, Djoe, med både hjärta och hjärna för det magiska. Butiken var ett enda kaos, men med bra grejer även för professionella, rekommenderas. Vi fick igång ett samtal om magi och livet som artist, Lasse som pratar flytande franska tog hand om största delen av snackandet. Djoe levde upp efter en stund, troligen för att vi var välvilligt inställda trots hans röra. Hans namnlösa biträde var en jävel på myntmagi som mer eller mindre bodde i trolleriaffären. Djoe berättade att föräldrarna ville att han skulle kamma sig, skaffa en utbildning och jobba i familjeföretaget, men han ville bara trolla. Han fick nyckel till butiken av Djoe så att han kunde komma och gå som han ville. Klok ung man. Och klok äldre mentor.
På lördagen var det dags för huvudnumret; att träffa CIE 14:20.
Vårt möte var på det gamla bårhuset i Paris, som i dag är ett aktivitetscenter för alla konstfält, med öppna repetitioner och utställningar, det var fullt med folk som jonglerade, dansade gjorde akrobatik etc. Där har 14:20 en hemvist för att göra föreställningar.
Vi presenterade oss; de var nyfikna på hur vi jobbat med utbildning av magiker. Vi berättade om sommarkurserna på Fridhem under 2000-talet, och hur det ledde till en fristående kurs med akademiska poäng på DOCH, men att den lades ner efter två år, och att vi är intresserade av att få igång en fortsättning med ordentlig förankring.
Vi frågade hur de lyckats förankra Magie Nouvelle i Frankrike. De berättar att de har en metod för hur man påverkar beslutsfattare och blir accepterade akademiskt: de knyter sina teorier om magins gestaltning, uttryck och struktur till dels historiska skeenden, dels till socialantropologisk forskning, konsthistoria och språkvetenskap. Det gör att vanligt folk fattar varför magin är hemlig, trots att den är en konstart som alla andra. Fast unik. Men ändå. De pekade ut två saker som vi bör ta med oss:
- Dels hur magikonsten hamnade utanför samhället i och med inkvisitionen; både teater och magi och andra folkliga gestaltningsformer blev förbjudna. Teatern fortsatte inom kyrkan i form av kyrkospel och andra religiöst acceptabla former. Musik, bildkonst och dans kunde fortsätta, om än i begränsad och kontrollerad omfattning. Magin som konstform fick gå under jorden. Än idag har inte magi hittat tillbaka till samhället helt, den är omgiven av hemligheter. Detta är en enkel förklaring till magins undanskymda plats i smhället, och inget för oss magiker att skämmas för.
- Dels måste man förstå magi som en månghövdad entitet och inte bara titta på magi som scenkonst om man vill få en helhetsbild; 14:20 skiljer på olika sorter, olika grenar på samma träd: dels en rituell och religiös historisk linje; medicinalmagi, rituell magi, religiös magi, shamanism. Till det kommer en historisk utveckling av magin som gestaltningsform för underhållning. Magiscenkonst före och under inkvisitionen vet vi ytterst lite om. Men efter upplysningen tar magin plats som populär och någorlunda riskfri underhållning, i.o.m. industrialiseringen blir medelklassen fascinerad och den moderna magikern intar salongerna och teatrarna. CIE 14:20s syn är att magin som gestaltning/scenkonst samexisterar med rituella, religiösa och kulturella magiska uttryck, de ryms alla under begreppet magikonst och är ur deras perspektiv ett uttryck för samma existentiella drivkrafter, längtan och behov.
De menar att denna sorts berättelse, grundad i vetenskap, väcker nyfikenhet hos folk, och kanske i synnerhet hos de som fattar beslut och vet en massa om annan konst, men inte om vår konstart.
Vi pratade om att det är på väg att ske ett skifte bland magiker i hur de ser på sin konstart, och att det finns många tecken på detta. Vad gäller Magie Nouvelle verkar skiftet mycket handla om att man tonar ner centralfiguren; dvs karaktären Magikern som maktperson/hjälte att beundra och lite grand frukta. Istället lyfter Magie Nouvelle fram annat hos karaktärerna på scenen; mänskliga egenskaper, kollaboration, sceniska händelser och en blandning av uttrycksformer. Den -ism man känner sig besläktad med är surrealismen, som 14:20 upplever passar vår tid bra.
En av konsekvenserna är att utbildningsprogrammet i La Magie Nouvelle på CNAC som de håller i hela tiden haft jämn könsfördelning av deltagare. De senaste åren har man också haft en stor majoritet deltagare från andra konstgrenar är magikonsten. Fortfarande är det så menar de att en överväldigande majoritet av utövare fostrats in i Modern Magi:s tänkesätt och att det kräver en väldig insats för de personerna att komma förbi den självbild och konstsyn det innebär. Att lära av, för att lära nytt, är en extra svårighet.
Sedan diskuterade vi hur vi går vidare med varandra; vi vill bjuda in dem för att hålla workshops i Sverige i Magie Nouvelles teori och praktik. De vill göra 5 dagars workshops, helst i samband med en inledande föreställning så att man har en upplevelse i botten av lärandet. De föreslog att vi försöker tajma det med att de har premiär på sin nya föreställning under 2024.
Vi resonerade slutligen kring nya ensembler runt om i världen, deras plats på jorden i en gård i Normandie, de har 10 anställda nu, men var större tills Pandemin kom. Vi pratade om den sorgen. Vi diskuterade de utövare i Norden som har gått deras ett-åriga utbildningar, och kom in på detaljer i deras utbildning på CNAC utanför Paris. Modellen är en veckas internat med intensiv träning på plats, sedan tre-fem veckors eget arbete, sedan internat igen etc. Jag uppfattar det som en pedagogiskt sett avancerad och högkvalitativ modell för lärande.
Vi blev inbjudna att besöka och delta i CNAC-internaten nästa gång vi var i Paris. Vi var rätt tagna allihop efteråt av våra värdars generositet och engagemang.
Reflektionen som kom osökt efteråt när vi vandrade genom stället tillbaka till verkligheten var att det gigantiska bårhuset hade en laddning som kanske höll bygg- och kapitalstarka kommersiella intressen borta, så att kulturen kunde få plats. Lite magiskt tänkande i vardagslivet helt enkelt?
På kvällen såg vi så en föreställning på Le Double Fond, Duviviers bar och källare på bästa adress i Paris. Föreställningen var ett grymt antiklimax på en magisk dag. Magikern/mentalisten får förbli namnlös. Janne försökte leva sig in i föreställningen trots det, och tillhörde den lilla skara på två personer som blev hypnotiserade på slutet. Han var framme och spelade med tills han tröttnade på artistens kulsprutesvada, eller om artisten tröttnade på att försöka få Janne att glömma siffran åtta, en lämplig sammanfattning på hur publiken nog allihop hade tröttnat vid det laget. Slutapplåden var mest lättnad, mindre bifall… Här är Janne, först engagerad, sen börjar han tröttna, för att till slut ge upp.
På Söndagen
Träffade vi Rashid, som var Lasses mentor när han flyttade till Paris och trollade på gatan nån gång på 1800-talet, eller om det var 1980-talet han menade. Vi hade grymt kul, och Rashid är värd en egen artikel, så den får Lasse skriva sen. När han har tid. (Aldrig?)
Resten av tiden trollade vi för varandra, vilket vi aldrig hinner med annars i MMM; typ djupdyka i hur man gör Elmsley count på två personer, och om man ändå är två kan man ju göra ett stort papier-mache monster, t ex en cyklop, som säkert ser kul ut när den skall gå över scenen med två personer i som sköter varsin arm och varsitt ben, och hur gör man ett kul trick med utgångspunkt i en Elmsley Count? En fråga som ställs för sällan… Eller?.
Ja, det kanske räcker som exempel för att ni skall förstå ungefär hur Parisresan slutade; med en kreativ urladdning, konstant snackande och drömmande och galet mycket inspiration åt jobbet med kommande föreställningar!
