Kent Olsson

Ulf Mörlings minnesord om Kent Olsson i Sydsvenskan 2 februari

Kent Olsson, 65 år, Malmö har hastigt avlidit.

Kent Olsson var en av Malmös största doldisar. Han kunde lika väl ha varit en kändis, då sörjd och saknad av många fler människor i dag, men han valde själv efter ett moget övervägande i unga år att använda sin talang och sina breda kunskaper inåt i stället för utåt.

Vi som var hans vänner kan i dag konstatera att Malmö förlorat en av sina mest originella och intressanta invånare. Kent var mer än professorskompetent i sitt huvudämne – dvs en alldeles äkta trolleriprofessor, nog bäst i världen i teoretisk magi. Kent var trollkarlen som aldrig stod på en scen.

Beskedets om hans död för tankarna till den svenske poeten Paul Andersson, legendaren som var en av Metarmofosgruppens grundare i Paris på 1950-talet. I en lya på Söder i Stockholm förklarade han för mig att den störste poeten eller författaren i världen aldrig kommer ut med någon bok, eftersom ett sådant mästerverk aldrig blir färdigt. Det måste bearbetas och förbättras så länge författaren lever, och sen bränns manuset som en sista viljeyttring från den avlidne…

Samma sak gäller en tänkare och allvetare som Kent Olsson. Han tog sig på ett tidigt stadium artistnamnet Clay Adams (det finns kortlekar med namnet på) och arbetade livet ut på en varietéakt, som skulle bli i världsklass. Han studerade allt från Konstantin Stanislavskijs, “En skådespelares arbete med sig själv” till nära nog samtliga böcker ionom den magiska litteraturen. Han var så spränglärd i ämnet Showbusiness att han kunnat leva stort på att delta i enbart i de europeiska och amerikanska TV-kanalernas frågeprogram.

I Kents våning på Baltzarsgatan inträffade det små mirakel, som endast den innersta vänkretsen, en handfull människor, fick uppleva. Hans boksamling om magi, trolleri, illusioner, tankeläsning, telekinesi, mesmerism och hypnotism tyngde hyllorna i preussisk perfektion. De var inte till låns och fick bara läsas av mästaren själv.

Sak samma med Kents (läs: Clay Adams) påkostade, glittrande trollerirekvisita, svältfödd på spotlights, och hans eleganta frack med plats för papegojor, duvor, kortlekar och kaniner. Samtliga scennummer var byggda av världens ledande, edsvurna finmekaniker och finsnickare – alla var de master craftsmen, som Carl Owen, Thayer, Okito och Conradi Horster, för att nämna några. Ingen av dem lever i dag.

Kent Olsson blev bergtagen när han upplevde Hector el Neco i Borgarskolans aula som pojke. Han blev först väskbärare, avancerade så småningom till trollkarlens lärling och var snart som barn i huset. Nu visste Kent vad han skulle bli, men för att försörja sig tog han anställning på dåvarande Televerket, där han stannade till fram till pensioneringen, även sedan det blivit Telia och inte Talia.

Kent delade först ut telefontataloger och ansvarade för underhållet i den tidens vandaliserade telefonkiosker. Hela tiden vidareutbildade han sig. Med en viss överdrift kan man säga att han läste i stället för att sova. Han studerade juridik i Lund på kvällstid efter en lång dags arbete. Nästa gång ser vi honom därför på Telias juridiska avdelning, där han företrädde förtaget i rättegångar med stor framgång.

Någon gång i 40-årsåldern var Kent Olsson plötsligt fullärd. Det var som om han hade fått beskedet “Brevlådan är full”, kanske i form av en lidnersk knäpp? Han blev allvetare över en natt. Boken han läste kvällen före var på tyska och hette “Vollständiger Lehrkursus des Hypnotismus in aller seinen Phasen” av psykologen Hans Ertl. Den var tryckt med frakturstil i Leipzig på 1890-talet. Kan det vara en ledtråd?

När Natonalencyklopedin kom till utsågs det levande uppslagsverket Kent Olsson till NE:s expert på trolleri, magi och annan underhållning från A till Ö, en uppgift han skötte med stor lätthet och elegans. Han var även rådgivare och konsult i många andra sammanhang.

Nu trollade han så att vänkretsen baxnade, och han kunde svara på vilka frågor som helst så länge de hade med trolleri, magi, cirkus (han var ledamot i Svenska Cirkusakademien), film, opera och teater att göra. De stora proffsen vände sig till honom med frågor inom den högre magin; det kunde vara svenska kändisar som Joe Labero eller Carl-Einar Häckner eller än mer berömda storheter från omvärlden och i bland teatrar.

På kvällen innan han somnade in för gott, han hade tidigare drabbats av proppar i lungorna, fick jag några korta rader på datorn: “Jag har lyssnat på Luciano Pavarotti hela kvällen och jämfört honom med vår egen Jussi. Vilka stora artister! Mina ögon tårades, så rörd blev jag. Men man kommer inte ifrån det: Jussi Björling hade mera malm i stämman! Det finns ingen som slår Jussi, han behövde ju knappt andas med det magstödet! Natti, natti!”

Det mest tragiska är kanske att Kent Olsson tar med sig hemligheterna i graven. Jag tänker främst på de anteckningar som han förde hela livet.
Där har ni den igen: boken som aldrig kommer ut.

Ulf Mörling