Från http://blogg.arkadia.se/:
Länge har jag sagt att jag inte gör barnkalas. Orsaken har varit att min stil och mitt sätt att vara på scen inte har passat sig för barn. Jag har sett mig uteslutande som underhållare för vuxna. Att barn funnits i publiken har hela tiden varit ett nödvändigt ont – på låt oss säga festivalen eller gatan.Â
Rätt ofta har föräldrar sett mig och frågat om jag inte också skulle kunna göra ett kalas någonstans i Sverige. Eftersom så så många frågade mig började jag fundera på vad det var som orsakade frågan. Är det en så stark förknippning mellan magi och barn. Och jo, troligen är det så. Men jag ville ändå inte göra det.Â
Men 2012 visade sig förändra mitt sätt att tänka kring barnunderhållning. Dels var jag konferenser på SM i barntrolleri i Malmö under första helgen i mars. Dels så jobbade vi många veckor med Magikergränd. SM fick mig att se vad jag inte ville göra. Den tävlingen (och jag gillar inte att tävla) visade upp den traditionella barnunderhållningen. (Och med detta säger jag inte att den är fel eller dålig, den passar bara inte mig.) Jag förstod sakta vad det var jag inte gillade. Under sommaren när vi jobbade med Magikergränd var vår huvudsakliga målgrupp barnfamiljer. Vi kompromissade inte speciellt mycket när vi levererade våra shower och humorn var där, trolleriet var där och barnen älskade det. De vuxna också.Â
Hösten innebar en revidering av vem jag är som artist. Jag insåg att jag låst mig själv kring vad barnunderhållning är – eller åtminstone skulle kunna vara. Så jag begav mig ut på en resa. Ett sökande efter vad en barnshow skulle innehålla för att jag skulle kunna stå för den. Jag kom fram till:
1) Jag vill förmedla en känsla och ett budskap
2) Jag vill utföra magiska konster som lurar barn och vuxna
3) Jag vill inte utföra de klassiska barnrutinerna
4) Jag vill ha en tydlig och fantasifull estetik som inte liknar något annat
5) Jag gillar jazz från 20-talet
Med målet satt började jag se mig omkring. Jag letade i böcker, i filmer och bland kollegor. Framför allt handlade det om att se vad jag inte gillade. Sakta började det hända saker. I december trodde jag att jag hade idén klar. Jag och Per labbade med estetiken i hans fotostudio. Det blev bra bilder – men inte den showen som senare skulle bli.
Så hände det plötsligt. Jenny stod i köket och bakade. Det hade varit jul, det hade varit nyår. Jag kom på allt! Så på tre dagar skapade jag hela föreställningen. Jag beställde saker på nätet, jag köpte varenda resväska jag kunde hitta. Jag tränade, jag lekte. Och Jenny hjälte till, eller bakade.Â
Och nu sitter jag här med en färdig produkt. Jag ska ha premiär för föreställningen i början av februari. Hemsidan är knackad och affischen klar.Â
Nu öppnas dörren för helt nya äventyr. Vi ses på barnkalaset!
