Den 24 augusti såg Gertrud, jag och barnbarnet Julia Cirkus Scotts matiné i Linköping. Årets tema är en resa i bästa piratmaner. Och temat följs verkligen upp. All personal är klädd i piratkostymering och mycket av dekoren går i piratstil – men storyn är ju lika ointressant som föregående års.
Cirkusparken en timme före föreställningen lockar många och är sig lik. En nyhet fanns – “dödshjulet” – men där såg jag ingen åka… Däremot var kön lång i trollerihörnan där Casper Nilsson lärde ut trick ur Scotts trollerilåda. Caspers trolleribana är inte lång, han har visat lite trick i sällskapskretsen men trots många sökande fick han anställningen.
Cirkusen var bara besatt till en tredjedel när föreställningen började. Efter 20 minuter hade man berättat piratstoryn i ord och bild, baletten dansat alldeles för länge och två kinesiska lejon visat sig, så showen kunde börja med Guillaume Assire Becar, som framförde sina fyra “nakna” hästar – mycket vacker dressyr! Massvis med tallrikar snurrades av kinesiska flickor – “Platespinning”. “Face off – face on” bytte masker i rask takt – så raskt att att jag inte tror det var många som hann med. Diana har dresserat sina små taxar väldigt bra (det är inte lätt – har själva haft tax…) men de var så små så de knappast syntes i manegen, för alltid sitter det tvåmetersmän framför oss. “Jumping hoops” hoppade med precision genom ringar – imponerande! Och så blev det 20 minuters paus. Kan nämna att en man och en kvinna sjöng för det mesta till akterna. Varför undrar jag?
“Hela havet stormar” kallade man de herrar som med hjälp av en trampolin kombinerade hopp med mastakrobatik. Annorlunda och mycket, mycket bra! Guillaume Assire Becar med sin komiska häst var ett succénummer, som alla gillade. De kinesiska flickorna visade upp sitt kunnande nu med diabolo – och det var både imponerande och med nya grepp. Baletten visade upp sig och ideligen kom Robert Bronett och Tony Manduca in och berättade om storyn. Duo Manduca är vinnare av silverclownen i Monte Carlo. En komisk akrobatduo i 1800-talsstil – skickliga och underhållande. Fochesatos papegojor är färggranna och flyger sina varv tätt över åskådarnas huvuden runt hela tältet och gör en hel del annat också. “Balancing candelabras” – två otroligt viga kvinnor med ljusstaksbalans charmade oss. Och så slutnumret det dubbla dödshjulet – Prattelli Torres – med fyra dödsföraktande killar, som var lite annorlunda än det enkla dödshjulet.
Två timmar och 15 minuter varade programmet och nog var i alla fall en timme fylld med riktigt bra akter! Men snälla Robert – kör ett renodlat cirkusprogram nästa år utan larviga historier!
 
 
 
Foto Gertrud Nilsson