För ett tag sedan så var jag och såg på Joe Laberos show i Stockholm. Det som överraskade mig mest med showen var att det var mycket mindre ”œStora illusioner” än det brukar vara i Joes show. I en tidigare show som jag såg av honom för många år sedan så var det nästan bara stora illusioner, förutom några små trolleritrick som ett med en sedel. Det här tyckte jag om, eftersom att stora illusioner inte kräver lika mycket av dig som trollkarl utan mer att du är riktigt duktig på att presentera illusionerna på ett snyggt sätt. Ofta gör personen som försvinner/svävar/sågas itu och annat scenfolk en stor del av jobbet, och jag ser därför saker som trollkarlen själv utför “Sleight of hand” etc som roligare att titta på men det kanske är för att jag själv är trollkarl.
Jag tycker att Joe Laberos stil är riktigt häftig, och jag tycker även att den här showen var häftig. Han pratade väldigt mycket under showen, men det var inte komedi. Han pratade om sina olika resor till andra länder, och han sa ibland roliga saker som fick publiken att skratta utan att han gjorde det tydligt att det var ett skämt. Det händer ibland att vissa komiker säger en massa skämt som får publiken att skratta men att det ibland inte finns någon story, utan man går vidare och skämtar om något helt annat. Därför var det kul att Joe ibland sade saker som var roliga, men att det också var helt relevant till hans story i kombination med tricken, (alltså en bra röd tråd).
  
En av sakerna i showen som jag tyckte var unikt och smart var en version av den klassiska målarboken, men istället för olika bilder som fick färg så var boken först blank, sedan kom musiknot linjer, och efter det så kom det noter, och istället för att använda en trollstav när han gjorde det så använde han en dirigentpinne. Det här utförde han när han pratade om en gång då han besökte en dirigent/kompositör, och det var väldigt passande eftersom det hörde ihop med hans berättelse. Många sådana här saker gjorde han. Ett annat exempel var när han talade om en resa till Kina, då han (om jag kommer ihåg rätt) läste ur en bok om en ”œDevil”, och då använde han en illusion för att trolla fram en person utklädd till en “Devil”.
En annan sak som jag gillade i showen var att innan alla kom in för att titta på showen så fick alla ett varsitt kuvert, och man fick inte öppna det förrän ”œLabero säger till” (sade han som delade ut kuverten). Senare fick man öppna det, och i kuvertet fanns några kort som vi rev sönder och fick vända upp och ner på, blanda och massa annat,  tillslut så passade dom enda två bitarna som var kvar ihop. Det som fascinerade mig mest av det här var inte själva tricket, utan att alla i publiken fick vara med och att resultatet blev olika för alla. sånt här gör  att alla i publiken känner att dom verkligen är med och tar del av showen, och det var väldigt bra. Â
  
Det var en väldigt underhållande show med mycket varierande trolleri som blev häftigare och häftigare allt eftersom showen höll på. Om jag ska kritisera nått så är det att Joe ofta ”œfrågade” efter applåder. Efter ett trick så kunde han ställa sig och buga eller säga ”œtack så mycket” innan han faktiskt fick applåderna. Då fick han applåder för att han bugade istället för att få det för det bra tricket han gjorde. Om man gör något riktigt häftigt eller något som publiken gillar så kommer dom att applådera ändå.  Märker man att publiken är dålig på att applådera så kan man så klart försöka påminna dom på ett snyggt sätt men enligt mitt tycke så ska man tacka efter applåderna.  Â
För att sammanfatta det här så tyckte jag att showen var riktigt bra, och jag älskade att han tog enkla grejer och gjorde dom riktigt häftiga. Jag skulle ge showen 7,5 av 10, och när jag nu ännu en gång sett hur han kan blanda illusioner och vanliga trick och med en trevlig story på ett så bra vis så förstår jag varför han brukar kallas sig för ”œThe Magic Master”.
Trollkarlen Gabriel – Magicman Production