Det behövs nästan ingenting alls för att förstöra, ödelägga och sabotera en akt – trolleri eller av annat slag – men akten kan dock räddas. Akten, vilken omsorgsfullt byggts upp, övats vid 100-tals tillfällen, frekvent  presenterats för en betalande publik – man vill gärna tro att akten är waterproof – men blixtnedslaget kommer.
Scenario: Engagemang hos en portugisisk familjejulfest i Paris. Allt löper perfekt, lokalen är rimligt ordnad för ett visuellt nummer. Normalt gör jag inte kortkonster, men arrangören ville ha en halvtimme, så jag hade lagt in en sekvens där ett kort försvinner/i bästa fall/ och uppenbarar sig i en glasflaska/i bästa fall/.
Publiken klappar – och blixten kommer: Â en /antagligen/ sur gubbe ropar:”Det är inte samma kort!” Han hade ju rätt, bifallet avstannar, en iskall stämning utbreder sig, Â jag vet att jag endast har ett par sekunder för att rädda situationen.
Vad gör man? Denna negativa incident skall absolut vändas till en positiv stämning. Att motsäga sura gubben hade varit att starta en polemik, en verbal knivkastning – otänkbart! Jag försökte se glad ut och utbröt: “Alldeles riktigt . men detta är en lek och ett spel!” Jag höll  andan, sura gubben hade  inget mer att säga – han hade ju rätt – och  publiken klappade och skrattade, akten blev avslutad i god stämning.
Arrangören var glad, liksom övrig publik /möjligtvis även sura gubben/.
Det finns litteratur om “hecklers”. Salig  Eugene Burger skrev om close up publiken:”They can be very rude indeed” – han visste vad han talade om.
Ämnet är icke stort behandlat i  skrifterna. Är jag den ende som träffats av blixten ?
ZARRO-ZARRO