Premiär igår på Uppsala Stadsteater för Johan Ståhls föreställning “Vackra Lögner”.
Det är tyvärr en unik lyx att kunna få se denna typ av föreställning. Trolleri gör sig bäst när man är nära, och här på Intiman är det mycket nära. 30 personer i publiken och ett fåtal föreställningar… Liknande föreställningar fanns på Magic Bar, finns i Hollywood och kanske någon plats till men annars är det Uppsala man ska åka till nu.
Johan glänser, som vanligt, med en fantastisk charm och glädje. Vad han gör och hur han gör med de saker han använder går inte att beskriva utan det är bara att inse att man som publik får njuta av den fantastiska känslan att få se en magisk föreställning.
Oscar Kindbom
Arto Airaksinens foton
Vackra Lögner av Johan Ståhl. Intiman, Uppsala Stadsteater, 2019-02-20 (premiär)
“Trolleri är att ljuga med händerna!”
Johan Ståhl ler ett varmt leende mot sin premiärpublik och inleder sin föreställning med en mästerligt utförd lektion i varför man inte skall satsa pengar på “hitta hjärter dam”-spel när man ser gatuskojare erbjuda vadslagning. Innan publiken hinner hämta andan har vad som inledningsvis känns som en uppvisning i smidig fingerfärdighet övergått i något som bara inte kan förklaras med något annat än trolleri. Korten tycks lyda hans minsta vink, och närheten till trollkonstnären (ingen i publiken sitter mer än 2,5 meter från hans bord) gör att stämningen på Intiman snabbt tätnar och vi dras in i en förbluffande, mystisk verklighet med Ståhl som ciceron.
Det finns något väldigt kraftfullt att utnyttja den moderna teaterns blackbox-tänkande när man iscensätter en trolleriföreställning. När ljusen dimmas “finns” bara trollkonstnären, rekvisitan och den magi som skapas. Fokuset blir totalt, och tillsammans med den väl valda musik som emellanåt ackompagnerar showen leder Ståhls avslappnade röst oss genom en serie mysterier, huvudsakligen med tonvikt på close-up-trolleri (ofta direkt i händerna på åskådarna!) och mentalism. Den lilla publiken bjuds ideligen in att sitta med direkt vid bordet på scen, och när föreställningen lider mot sitt slut påpekar Ståhl själv att “nu har ju alla snart varit fram hit!”. Det är en styrka; att alla som besöker Vackra Lögner får se magin hända på riktigt, riktigt nära håll.
Det ena miraklet efter det andra – i synnerhet med mynt och kort – passerar revy; en rutin där fyra mynt förefaller transporteras på magiskt vis mellan trollkonstnärens händer biter sig fast i minnet särskilt. När Ståhl med bravur har utfört detta klassiska nummer en vända gör han sedan om tricket en gång till direkt i åskådarnas händer – och när de näst sista myntens osynliga språng tvärs över bordet sker så öppet att publiken samfällt drar efter andan lämnas även den mest kräsna trolleripubliken med gapande munnar. Här tas det inga genvägar och hanteringen av den rekvisita som används är lika originell som genomtänkt – och stundtals fräck. Ståhl spelar på publikens uppmärksamhet och avleder den till synes helt bekymmerslöst när så krävs. Att göra en dygd av nödvändigheten och att få det svåra att se enkelt ut är två livsregler som uppenbarligen står tatuerade på insidan av Johan Ståhls ögonlock.
De 75 minuterna går rasande fort, och vi bjuds bland annat på en flyhänt gaffelböjning i samma tappning som Ståhl tidigare visat upp under sitt gästspel på Mystique i januari. Under premiärkvällen får detta konststycke oförtjänt skralt med applåder trots ett gott utförande. Överlag känns Uppsalapubliken lite snål med applåderna trots kvalitén på det som förevisas.
Innan säcken knyts ihop på slutet bjuds vi alla in att delta i ett experiment på mentalismens område. Redan tidigare i showen har vi fått se förutsägelser slå in på spännande vis när en åskådare fått planera en hypotetisk resa tillsammans med en valfri kändis och denna resas detaljer plötsligt visar sig stämma överens med vad som skrivts ner långt tidigare på en papperslapp – men när hela publiken samfällt får hjälpa till med att slumpa fram siffror i sista numret och vi därefter formligen bombarderas av den ena triumfen efter den andra vill applåderna aldrig ta slut. Bakom mig fäller en publikmedlem kommentaren “Det där var ju faktiskt läskigt. Det går ju inte att förklara!”.
Jodå, det går. Johan Ståhls recept är lika delar teknisk briljans, kreativa idéer och gott showmannaskap.
Enligt uppgift är samtliga föreställningar redan slutsålda, vilket gör en uppenbar rekommendation att gå och se Vackra Lögner överflödig. Återstår endast att hålla tummarna för att föreställningen får gästspela på fler platser runt om i landet – det är den verkligen värd!
Ottar Kraemer
Ståhls nära magi ger huvudvärk
Recension UNT. Magi i närbild, ett avskalat möte med en trollkarl. Johan Ståhl bjuder på intim publikkontakt när han skickligt och roligt visar sina konster. Hollywood nästa!
Â
Man kan säga att Uppsalamagikern Johan Ståhls nya show är ett slags motsats mot till exempel Joe Laberos, utan att lägga några värderingar i det. Där Labero satsar på de stora gesterna ser Ståhl världen i en vattendroppe. Han kommer riktigt nära publiken i Stadsteaterns minsta scen, kallad Intiman. Blott 30 personer per föreställning, där främsta radens besökare kommer ungefär bara någon meter från honom.
Det är vågat, ju närmare man kommer desto större risk att avslöjas, väl. Men Johan Ståhl är lugn och säker och har till och med uppmaningar som ”håll koll på det här” då och då. Ibland visar han ”“ tror man ”“ hur ett trick går till, bara för att man blir lurad igen. Som en i publiken uttrycker det efteråt, ”ibland blir man nästan arg när man manipuleras så här. Han är verkligen duktig”.
Det är bara att hålla med. Mig överraskar han hela tiden, även när jag stenhårt koncentrerad bestämmer mig för att inte följa det uppenbara utan till exempel titta på den hand som inte är upptagen. Jag försöker beräkna sannolikheten hur något ska kunna inträffa och om någon i dem han tar fram ur publiken att assistera är mutad. Eller allihopa?
Men när han knyter samman hela showen på slutet är det bara att kapitulera. Att försöka förstå hur det gått till innebär bara huvudvärk. Då är det bättre att utnyttja den extra livslängd man fått med alla skratt till något annat. Johan Ståhl är duktig på att prata och skämta under det hela, jag skulle nästan enbart kunna lyssna på honom i en stå-upp. Självklart är det ett av de viktigaste verktygen för att kollra bort publiken och det lyckas han bra med.
Han använder som sagt inga stora åthävor i sitt trolleri: kortlekar, mynt, lånade föremål från publiken (min vigselring åker till exempel på villovägar för att oväntat dyka upp i just ett ringtrick) och gafflar. Ta bara ett sådant trick som att han strax efter föreställningens slut tar fram en skål med glass (med gott strössel) och överlämnar till recensenten, med en skylt med dennes namn nedstucken i. Det är magi det!
Det där med Hollywood är dock ingen magi eller skämt. Efter att Johan Ståhl klarat av de förestående föreställningarna på Stadsteatern väntar The Magic Castle i Hollywood, Los Angeles, USA. Kom ihåg var ni såg honom först, han är verkligen bra denne lokale stolthet! (Med eller utan glass.)
Björn G Stenberg