Kategori: Show

Kilenscenen, Stadsteatern, Kulturhuset, Stockholm
7-10 dec 2023

De vaknar som ur en torpor. Fyra kalla strålkastare skapar fyra illuminerade cirklar i vilka de alla står, som väckta ur en dvala från tiden när vi blev bortskämda med en ny Mystique varje månad.

De skarpa silhuetterna känns omedelbart igen; Tom i sin svarta kostym, Leif i sin blåa. Martin i sin persona som den depressive clownen och John-Henry redo att träda in i rollen som sin uppgivne servitör. Premiärpubliken vräker på med generösa applåder redan från start medan musiken skapar drama från första slag. Detta är efterlängtat.

Stadsteatern har inte för vana att bjuda in skådekonst, och mig veterligen är detta första gången någonsin trollerikonstnärer har erbjudits scenplats. Konceptet år så nytt att garderobspersonalen på Kulturhuset tror att föreställningen är en konsert när vi säger att vi skall på Mystique! I foajén är blandningen av folk i publiken glädjande nog väsentligt mer blandad än den brukade vara på TeaterTre, där 70-80% av salongen bestod av trollerikonstnärer; nu trängs kulturfolk med folk i varierade åldrar och bakgrunder!

Efter den dramatiska inledningen på showen slår ensemblen an tonen omedelbart; detta är en greatest hits-föreställning och den börjar med en uppdaterad variant av “Den försvinnande näsduken” – ett normalt sett trivialt trick som här ges ett sammanhang, en motivation och – till sist – en avslutning som fick undertecknad att bli rejält mystifierad. Martin försöker följa en skylts uppmaning och få en näsduk att försvinna om och om igen, efter ett tag assisterad av Leif och Tom. Idel misslyckanden följer på varandra, men till sista försvinner alla dukar utom en, som plötsligt blivit gul. Allmän förvirring uppstår, till dess att herrarna ånyo tittar på skylten, som nu visar sig ha ett annat meddelande skrivet på sig! För den som tidigare sett denna återkommande rutin fick det uppdaterade slutet (där finessen ligger i en snillrik teknisk uppgradering) en att nästan hoppa högt i teaterstolen! Gruppen har inte legat på latsidan!

Ett pärlband av välbekanta Mystique-rutiner följer på detta: John-Henry tampas återigen med att lyckas dricka morgonkaffe i en fulländad version av hans trollerikoreografi från Mystiques tidiga år. Till tonerna av Black Coffee försvinner kaffet, teskeden, sockerbitarna, kaffemuggen och trollkonstnärens kvarvarande vett och dyker upp igen när man minst anar det och på väldigt oväntade platser. Trots rutinens lugna tempo anas en febril aktivitet hos artisten för att få alla märkliga vändningar och konstgrepp att sitta där de skall – och det gör de!

Leif – som vi får se välgörande mycket av i den här föreställningen – har en sammanhållande roll som något slags kosmisk tidtagare och trollar ur sin förnicklade klocka fram sidendukar och flaggvimplar i långa banor innan han väcker den åter insomnade John-Henry och förmår honom att gå sin väg.

Martin och Tom framför ett av de roligaste och mest förbryllande numren ur Mystiques repertoar; att hälla ett litet glas mjölk i allt större bägare som likväl blir fyllda till brädden till dess att de har en hel tillbringare med mjölk framför sig – och som slutkläm visar det sig att den den kan fylla samtliga tidigare använda glas och bägare! Ett klassiskt trick som nästan aldrig ses numera, här briljant framfört som en maktkamp mellan två starka viljor som till varje pris skall överträffa varandra. Varje gång undertecknad ser detta nummer framföras är reaktionerna alltid väldigt starka och hörbara i publiken – både bland lekmän och mer erfarna trolleriintresserade. Innovationen i tricket – signerat Mephisto Huis – sätter myror i huvudet på de som trott sig ha genomskådat illusionen och herrarnas sätt att förstärka skeendet genom agerande, avledningar och ledande blickar ut i publiken gör numret ett av de mest magiska i kvällens utbud. Man tycker att man med ögonen ser exakt vad som händer, men ändå sker det omöjliga. Definitionen av trolleri!

Den röda tråden i föreställningen är – som titeln antyder – att alla trollerikonstnärerna hela tiden får kämpa med magin snarare än njuta av den. I en magisk värld finns det minst lika många vardagsproblem som i den gråa vardagen, och magisk diskbänkssurrealism har aldrig varit mer underhållande än här.
Man brukar säga att en clown inte kan existera utan ett problem. Här ser vi fyra exempel på att detsamma gäller för den som kan trolla också! Martin kämpar med en fläck på sin väst, John-Henry med missunnsamma snyltare, Tom med att han blir rånad och misshandlad och Leif med att försöka hålla uppe skenet av en “only sane man” i en vanvettig omgivning.

Ingen Mystique-kavalkad skulle varit komplett utan ett restaurangbesök hos John-Henrys sure kypare, där stackars Leif får se sitt beställda kaffe, muffins och hårdkokta ägg trollas fram ur servitörens ymniga skägg i en rutin som definitivt placerar händelseförloppet i ett helt surrealistiskt universum! Publikens skratt när den arme Leif får betala för kaffet genom att stoppa sedlar i skägget går inte att ta miste på.

Leif får dock lite upprättelse senare under aftonen, då romansen spirar mellan honom och Martin, varvid en lång sekvens av framtrollningar av rosor tar vid. Från en enda ros i numrets början får vi se en pappstrut agera ymnighetshorn och blommorna vräka ner över golvet i hundratal Här ser vi ytterligare ett exempel på ett tidigare Mystique-nummer som nu fått ett slags “slutgiltig” form och presenteras med teknisk finess och gott skådespeleri.

En enda åskådare plockas upp på scen under kvällen – naturligtvis för att om och om igen bli klappad av ensemblen i deras till lika delar berömda och ökända nummer “Meet:oo”, en tänkvärd betraktelse av kontakt och samtycke. Stycket – som i Sverige visserligen är mindre kontroversiellt än under gruppens föreställningar i USA – är egentligen en magisk bagatell rent tekniskt, men inramningen och den lätt sinistra stämningen går inte att ta fel på när det står klart vad åskådarens roll är: att sitta fint, inte veta var de skall titta och till sist finna sig i det ideliga klappandet. Den som sett detta tidigare kan med fördel fokusera på resten av publiken som med cirka en minuts mellanrum kollektivt byter sinnesstämning varefter det som sker på scen börjar kännas mer och mer obehagligt och klaustrofobiskt, den “gulliga” inramningen till trots.

Som allra bäst är Mystique när de alla är på scen samtidigt. Meet:oo ovan och ett senare följande nummer kallat “Slå Tom” är utmärkta exempel på denna tes. När ensemblen samlas runt ett litet bord och påbörjar en sittande danskoreografi kring en ensam liten röd boll på bordet är gruppens rörelser och bollens försvinnanden, uppdykanden och teleportationer får man hänga med för att inte bli borttappad! I detta nummer är det Toms tur att vara den det är synd om; ideligen får han däng av utflugna händer från kamraterna i koreografin, och när numret är slut och bollen återfunnen är Tom helt utslagen i sin stol – allt till publikens jubel.

Jubel blir det också när gubbarna mot slutet av showen blandar en cocktail i en champagnekylare och, när blandningen visar sig smaka gräsligt, Tom på magiskt vis åter separerar de kraftigt färgade vätskorna från varandra, en efter en. Alan Wakelings trick från nittiotalet har fått en rejäl ansiktslyftning och imponerar stort i denna tappning. En av undertecknads vänner ägnade en kvart av bilfärden hemåt efter föreställningen med att tala om hur komplett omöjligt det tedde sig!

Innan vi tar farväl till Mystique och herrarna återvänder till sin magiska dvala tar de dock avsked med ett av de tidigare öppningsnumren från de senare säsongerna; en komisk ‘choreografie d’enfer’ där de alla har varsin klädroller och ystert rollar sina kostymer tills alla rollers börjar försvinna en efter en och desperationen ökar efter att hitta något att borsta sig med innan musiken börjar om igen.
Till sist står Martin ensam kvar med en roller och se – clownen får sin lilla seger i livets kalla vågor när han med den kan bekämpa fläcken på västen som han kämpat med hela föreställningen igenom.
Det är talande att en så ambitiös föreställning slutar med en sådan liten seger. Mystique har aldrig varit bättre; allt från ljus, ljud, scenografi och manus är långt mycket mer utvecklat än någonsin tidigare eftersom denna show skall spelas flera föreställningar i rad. Showen spelas på en centralt belägen scen och är den första i sitt slag som bjuds in till Stadsteatern. Det som visas är en liten del av guldet som vaskats fram genom åren med Mystique – stundtals banbrytande trolleri med en unik twist.
Och payoffen blir att en clown kan få bort lite damm från sin väst.

Livet inom kultur- och scenkonstvärlden är tufft. Det erbjuder mängder med svåröverkomliga hinder och berg att klättra över.
Att trolleri bjuds in ett par dagar på en fin scen är en liten vinst.
Vi behöver sådana vinster och vi får fira dem med samma entusiasm som publiken firar clownen vars kläder blev marginellt renare.

På hemvägen ställer en medresenär frågan “Vilka är dina favoritnummer från Mystique?”
Jag svarar.
Blir avbruten efter en timme av min vän som säger “Ottar, vi är hemma nu. Du får fortsätta en annan gång.”

Text: Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

Fullt program inklusive historik bakom varje nummer och musiklista: Mystique Program

Nästa vecka, den 7-10 December, har gruppen Mystique bjudits in till ett gästspel på Stockholms Stadsteaters fria scen. Så vitt vi vet, så är det första gången som trollkonstnärer bjudits in där.

För mer info och biljettköp: Mystique::Overklighetens Vardagsbestyr.