Bengt Harries avliden

Bengt Harries (Bengt Mobäck), Åby, avled den 14 mars 2011. Han var född 1927. Som son till Harry och Annie Harries deltog Bengt tidigt i trollerifirmans verksamhet och sysslade då huvudsakligen med träarbeten och målning. Efter brodern Lennart Mobäcks bortgång skötte Bengt firman, som fortfarande är en av de ledande när det gäller kvalitetsrekvisita till trollkarlar. Bengt överlät firman den 1 januari 2007 till dottern Ulla Harries, men han tog fortfarande aktiv del i allt som rörde firman och trollerivärlden. Strax före Harries Magis 100-årsjubileum insjuknade Bengt, men han orkade ta sig till Arbis lokaler fredagen den 24 september och delta i festligheterna hela kvällen.

Bengt var en härlig personlighet. Han hade lätt för att prata, alltid glad och positiv, och hade ett mycket gott minne. Han kunde verkligen berätta om trolleri och trollkarlar, och precis som när pappa Harry gick bort, så är det mycket tråkigt att ingen dokumenterade alla minnen.

Bengt var medlem i Svensk Magisk Cirkel sedan 1978 och hedersmedlem i Moderna Illusionisters Cirkel. Vi kommer att sakna Bengt, inte minst vid MICs möten, där han nästan alltid var med.

Närmast sörjande är hustrun Ann-Britt och döttrarna Ulla och Birgitta med familjer och många vänner.

Christer och Gertrud Nilsson

***********************************************

Bengt Harries Mobäck har den 14 mars kl. 21 avlidit lugnt och stilla på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Han har efter sin stroke i augusti tagit det lite lugnare och de sista tre veckorna tillbringade han på sjukhuset. Pappa blev 83 år.

Vi i familjen känner en enorm saknad och det blir aldrig sig likt igen.

Med vänlig hälsning
Familjen Harries

**********************************************

En av mina bästa vänner har gått bort, det är både ogripbart och svårt att fatta, trots att han varit sjuk en tid. Jag träffade Bengt Harries-Mobäck första gången i slutet på 1940-talet, då jag som 13-åring besökte trollerifirman Harries i Norrköping. Eftersom Bengt var fem år äldre, arton år, var det han som förde ordet.

”Har du några systrar?” frågade han. Jag svarade att jag hade två stycken och att en gick på Fröbelinstitutet i Norrköping för att bli barnträdgårdslärarinna, som det hette på den tiden.  Han bad om hennes telefonnummer. Vad som hände sen vet jag inte ”“ förmodligen ingenting. Jag tror att Bengt skojade med mig. Det var typiskt Bengt, men det råder ingen tvekan om att vi blev vänner från den stunden.

Vänskap är nog det finaste som finns, den har ett djup som inte går att mäta, eftersom den är bottenlös.

När jag ett antal år senare reste till USA som professionell trollkarl i mitten på 1950-talet för att arbeta på nattklubbar, träffades vi inte. Men när jag kom hem tre år senare var det som i går, när vi möttes. Så har det varit livet ut. Vi har ringt varandra och pratat om allt utom trolleri flera gången i veckan! Tillsammans med Kent Olsson och ”Loffe” Malmström blev vi ett litet gäng, där Bengt inte alltid pratade så mycket. Men han utstrålade alltid värme och sympati bara genom att finnas där bland oss.

När jag tänker efter: under en stor del av sin levnad satt Bengt som en leende Buddha och lyssnade, innan han själv stack in en festlig replik eller fråga. Hans lugn smittade av sig på omgivningen; han var en udda människa som inte lät sig rubbas ens under buller och bång.

Bengt var ett geni i vänskap, och precis som en bra årgång vin blir en sådan vänskap bara bättre med åren.

När jag känner saknaden efter Bengt och tänker på allt trevligt vi haft i vänners lag, så kommer ett stycke av Frans Michael Franzén till mig:

”När skämtet tar ordet vid vänskapens bord

  Så drick och var glad – på vår sorgliga jord

 Man gläder sig aldrig för ofta.”Â 

 ULF MÖRLING