Daff-Daff får besök

Idag 14 september hade clownen Daff-Daff (Thomas Jerbo) premiär på sin nya föreställning ”Daff-Daff får besök”. Premiären skedde på Kulturmagasinet i Sundsvall där han spelade två föreställningar. Jag gick tillsammans med min sexåriga dotter Vendela för att njuta av den 30 minuter långa föreställningen.

Scenografin var riktigt magnifik och innehöll studsmatta, scen i tre nivåer och en vacker back-drop. Färger, tema och stil är alltid genomtänkta på Cirkus Elviras produktioner ”“ så också denna gång. Från de minsta detaljerna på utrustningen till mattan på golvet. Inget lämnas ogenomtänkt.

Föreställningen var varierad och innehöll som vanligt en blandning av trolleri, balansnummer och jonglering. Här vill jag pausa lite och belysa hur Thomas väljer att ta emot sin publik. Först och främst hälsar han på alla och en var när man går in på teatern. Han hjälper alla att hitta bra platser och med enkla lustigheter och skön karaktär känner man sig välkommen och utvald. När föreställningen sedan ska börja väljer han att stå tyst mitt på scen och låta tystnaden tala. Därefter säger han samma replik, gång på gång. Det går inte fort, det är tyst och lugnt och barnen är fulla av förväntan. Ja, vi vuxna är också förväntansfulla. Det här är vad som gör en Daff-Daff föreställning så speciell. Inget går för fort, allt hinns med och barnen tankar och funderingar får ta plats på riktigt. Jag tycker att det är så skönt att slippa den hysteriska karaktären som likt en rabiessmittad studsboll är överallt och ingenstans på samma gång. Istället står Daff-Daff i mitten och vill berätta att han minsann ska få besök och det är fint besök dessutom. Att så totalt äga sin publik gör mig imponerad.

 

Efter välkomnandet börjar första numret som i stort handlar om att en olydig jongleringsboll inte vill vara där Daff-Daff placerat den. Den tydliga konflikten mellan bollen och Daff-Daff gör att alla i publiken njuter, skrattar och ler. En helt ny rutin som roddes i land med bravur.

Öppningen följdes upp med ett ringspel med tre ringar som också de skulle jongleras. Mest trasslade de ihop sig medan publiken försökte räkna ringarna. Numret avslutades med tre ringar i luften, och jag satt och funderade. Modigt, och mycket bra!

Därefter utfördes en egen variant på det klassiska barntrolleriet med en tavla som barnen ser vänds i en behållare, bakom ryggen eller i ett fodral. Just den här typen av rutin har jag mycket svårt för då jag sett den framföras med samma repliker och med samma idé allt för många gånger. Ofta utförs den dessutom väldigt dåligt. I Daff-Daffs fall måste jag reservera mig. Dels var tricket till sin konstruktion och metod nytt samt byggt av Thomas själv. Dels vill jag hävda att en professionell clown med känsla för timing och takt faktiskt kan riva av det eviga missförståndet mellan publik och artist. Till skillnad från dussintrollkarlen kan Daff-Daff, med stor övertygelse se sig om efter en annan clown när barnen ropar: ”Den är på andra sidan!”

Föreställningens höjdpunk i mitt tycke var när Daff-Daff bestämde sig för att trolla bort sig själv ur en stor kista. Jag satt själv och funderade på hur han skulle kunna visa kistan tom när han väl trollat bort sig. Detta löstes enkelt med sund clownlogik. Ett tillfälle som fick mig att bli barn på nytt.

Därefter balanserades det på stolar och slutligen trollades det fram besökskort till alla barnen. Återigen visade produktionen upp sin kvalitativa sida med en Dove-Pan som såg ut som en sockerkaksform och inte som en”¦ som en”¦ vad nu en Dove-Pan är tänkt att se ut som.

Både jag och dottern lämnade föreställningen med ett stort leende på läpparna. Jag kan erkänna att Vendela sett Daff-Daff många gånger, och med en magiker som pappa har hon sett en hel del shower. Men att Daff-Daff är hennes favoritartist är inte svårt att se ”“ och idag är jag beredd att hålla med. Förbluffad, glad och barn på nytt lyfter jag på min hatt och glädjer mig åt att det finns underhållning för barn som tar dem på allvar och som inte är hysterisk.

Text och foto Anders Arkadia Sebring