Magic Weekend 5-7 oktober 2018

Publicerat i Sett, hört och hänt | Lämna en kommentar

Mystique 25 september

FOTON av ARTO AIRAKSINEN

På Facebook skrev Anders Moden följande:
Mystiquegänget släppte igår loss ännu en nykomponerad föreställning, denna gång var titeln “En proper förklädnad”. Olav Holtens fantastiska bilder kommer säkert snart att dyka upp men jag kan ju säga att igår var den röda tråden tydligare än någonsin. Efter bara en liten stund hängde faktiskt hela publiken samman i en enda lång röd tråd. Den här 14:e upplagan av Mystique var något mer skoj- och gagbetonad vilket jag har en stor kärlek till, eller vad sägs till exempel om två kilo snor, vandrande hicka och japansk tankeläsning. Ja, ni förstår säkert precis… hrrrm. Riktigt roligt var det i alla fall. Och så blev jag förstås golvad av kvällens gästartist från Spanien: Javi Benitez. Även om nåt flygbolag hade skickat delar av hans bagage till ingenvetvart så fick han mig att tvivla på mina sinnen med hjälp av bara en gul tråd.

Den nya lokalen är riktigt bra, väldigt lättåtkomlig och pausen i mitten är alltid välkommen. Biljetter till nästa månads show går att köpa redan nu på Mystiques hemsida.

Publicerat i Sett, hört och hänt | Lämna en kommentar

Christopher Taylor hos Moderna Illusionisters Cirkel

Christopher Taylor från Kanada har varit och hälsat på hos oss i MIC. Han är mannen som tagit fram många nya idéer inom mentalismens område, som ex. pathfindern som är ett indexsystem för billets eller den nu klassiska Chi Touch. Man kan lugnt säga att han är en riktig innovatör inom området mentalism. Besöket i Norrköping började med en workshop på Hemgården söndagen den 16 september, där vi under tre timmar fick en ordentlig genomgång av hans indexsystem för billets. I priset som var 1350:- ingick gimmicken, som annars på nätet kostar 120$. Han visade på ett mycket pedagogiskt sätt många fantastiska varianter och rutiner i användandet av indexet. Det som är bra med det är att man själv kan skapa egna rutiner och det är bara brist på fantasi som kan säga stopp. Jag kommer att ha mycket roligt med gimmicken.

På nästföljande dag höll Christopher ett tre timmar långt seminarium i IOGT-NTO:s lokaler i Norrköping. Här fick vi lära oss många mentalistiska knep och effekter. Christopher arbetar mycket med table hopping på restauranger så alla rutiner han visade var i princip väl beprövade och kommersiellt gångbara. Han visade bland annat två varianter av Chi Touch plus mycket, mycket annat.
Tyvärr var vi bara tre personer anmälda till workshopen och till seminariet kom endast sex personer, vilket var synd med tanke på att det var två mycket givande dagar. Vi får hoppas att fler kan ansluta om det blir fler seminarier.

Anders Svensson

Publicerat i MIC | Lämna en kommentar

Tumtippen nr 87

Det fjärde numret för året av Magiska Brödernas facktidskrift Tumtippen har just utkommit. De 20 rikt illustrerade sidorna inleds med Crillos comment, följt av text om den intressanta Stand up Magic-tävlingen, som MB anordnar (https://magiarkivet.se/2018/stand-up-magic-norra-brunn-stockholm-25-november-2018/). En hela 10 sidor lång artikel “Besök på Jeff McBrides Mystery School” skriven av Dag Lofalk, som gjorde detta besök när MB var i Las Vegas. Omnämnade av workshopen den 6 september vilken hade ett digert program. I artikeln “Gerhald Kosky – en amerikansk trollare” beskrivs bl.a. tre av hans mentaltrick. Tricket “Four Card Monte” i Sixten Bemes variant beskrivs. Så avslutas Tumtippen med en lista över kommande trolleriaktiviteter, som är så imponerande när man ser programpunkterna så här, så jag måste kopiera den!

Publicerat i Sett, hört och hänt | Lämna en kommentar

Höstprogrammet på Mystique

Mystique

Suveräna gästartister

Internationella stjärnor! Magikollegor kring världen börjar bli nyfikna på vad som händer i lilla Sverige, och allt fler säger att de gärna kommer till Mystique som gästartister. Så i höstprogrammet kan du se följande personer:

Se mer om höstens program: https://mystique.nu/event/

Mystique trolleri

En utmaning i kreativitet!

Varje månad skapar de besynnerliga herrarna i Mystique (Tom Stone, Martin Hansson, Leif Olberius & John-Henry Larsson) en splitter ny experimentell magishow i två akter och kryddar den med gästinslag av favoritartister som flygs in från Europa. Föreställningen spelas en gång, pensioneras direkt därefter, varpå skapandet av nästa föreställning påbörjas. Varje föreställning blir nära, lustfylld, full av nerv och innehåller trolleri som aldrig setts förr.

OBS! Ny lokal: Olympiateatern nära Odenplan i Stockholm.
Olympiateatern, Västmannagatan 56, 113 25 Stockholm

Publicerat i Sett, hört och hänt | Lämna en kommentar

Alexx Alexxander i Vanish

Tre helsidor ägnas åt Alexx Alexxander i senaste numret av gratis trollerimagasinet Vanish. En tidning som läses av över 100.000 trollkarlar världen runt.

Publicerat i Sett, hört och hänt | Lämna en kommentar

Rufus på Röda Korsets Barndag 

Vid en aktivitetsdag för barn i Lerums Kommun ville man ha en trollkarl för att roa barnen. Valet föll på Trollkarlen Rufus, som just nu bor och studerar i Göteborg. I den stora lokalen var det fullt med aktiviteter för barnen. Ansiktsmålning, sagohörna, fiskdamm, lotteristånd och servering. I ena hörnet fick Rufus plats med sin väska, och där trollade han med stora mynt som hoppade både upp och ner, han jonglerade med röda bollar i olika omgångar, tre, fyra och slutligen fem stycken. När han missade (medvetet) tyckte barnen det var speciellt roligt.

En pappa fick signera ett spelkort, som försvann och dök upp på de mest oväntade ställen. Med sin väska som bord presenterade han bägarspelet, och där fick han med barnen när de skulle hålla reda på vart bollarna tog vägen. Som avslutning jonglerade han skickligt med två bollar och ett äpple, och när han avslutade den rutinen stod han med två bollar och en äppelskrott.

  

En fundering jag har kring många från den nya generationen trollkarlar, är att de framträder i de kläder de kommer resande. För mig känns det främmande, att inte byta om och ta på sig ”trollkarlskläderna” innan man gör entré. Tack vare sin glada framtoning lyckades Rufus fånga den åldersmässigt blandade publiken, och efter en halvtimmes program, fick som avslutning en värmande applåd.

Text och bild Conny Ray

Publicerat i Sett, hört och hänt | Lämna en kommentar

Carl-Einar Häckner på Södra Teatern, Stockholm “En isbjörnssaga”

Det finns en air av att svära i kyrkan om man i trollerisverige säger att man inte gillar Carl-Einar Häckner. Eventuella göteborgare i närheten kan bli snudd på våldsamma om de hör en. Ändå finns det bara ett ärligt sätt att börja den här recensionen: Jag har aldrig gillat Carl-Einar Häckner. Likt en hel del musik man hör genom ens vänner kom jag för många år sedan av en händelse att se Häckner och reagerade som man gör med den mesta musik man hör: “Skicklig artist, men inte min grej alls.” Jag etiketterade hans artisteri som något som inte var tänkt att tilltala varenda människa, och definitivt inte mig. Han hade sin publik, jag var bara inte en del av den. En närstående trollerikamrat sammanfattade det hela med att “Om man skall tycka om Carl-Einar Häckner måste man gilla Carl-Einar Häckner.”, en truism som sammanfattar Häckner bra – han är sin egen kategori och ett särpräglat varumärke. Några år senare träffade jag Häckner personligen, sittandes ett par platser från honom på ett begravningskaffe en sommardag i Uppsala på tidiga 2000-talet. Legenden Topper Martyn hade gått ur tiden, och en tydligt berörd Häckner sade ett par personliga minnesord om sin bortgågne vän, hållandes en vinröd chapeau-claque han fått i gåva av honom en kort tid innan Topper gick bort. Jag slogs av tanken att en människa har fler sidor än man nödvändigtvis ser på scen eller i det artistiska uttrycket. I bakhuvudet bestämde jag mig för att någon gång i framtiden gå på en av Häckners förställningar igen.

Det tog nästan 15 år, men den 21 september 2018 stegade jag mot Södra Teatern på Mosebacke, fast besluten om att se föreställningen med ett öppet sinne. Det var ett bra beslut, skulle det visa sig. Scenbilden som möter oss dryper av kärlek till svunna tiders revy- och cirkuskultur; klassisk cirkusmusik skvalar och på scen står vevgramofon, en hemmansorgel och klassiskt glittrande trollerikrevisita, allt inramat av röd sammet. När Häckner själv gör entré likt en cirkusdirektör är applåderna redan öronbedövande – han har en del förväntningar att leva upp till! Välgörande nedtonat öppnar han föreställningen med elegant framtrollning av två duvor på klassiskt vis medan han avväpnande småpratar med publiken om hur pretentiöst det är att möta oss i frack innan han helt sonika går in bakom en skärm på scenens bakkant och byter om medan han förstulet skojar med publiken. Publiken skrattar och är redan med på noterna även om Häckner under föreställningen flera gånger får banna oss för att vi inte hänger med och reagerar kvickt nog på hans underfundigheter.

Föreställningen består huvudsakligen av tre komponenter; utöver trolleriet musicerar Häckner och berättar historier som ligger på gränsen mellan stand-up och speech art eller betraktelsepoesi. Någon röd tråd förefaller det först inte existera; vi kastas vildsint mellan tänkvärda berättelser om isbjörnar, naivistiska magiska sekvenser och lågmälda visor interpunkterade av anekdoter om ditt och datt. Tankarna går till andra multidisciplinära scenkonstnärer som Bill Bailey, Bo Burnham eller Robert Broberg – men med en helt egen prägel som är omisskännligt Häckners egen. Tempot varieras, liksom tonen som balanserar mellan komik och eftertänksamhet blandat med nostalgi. Trolleriet är alltigenom klassiskt – bollvaser, sidendukar, bägarspel, cigaretter, griffeltavlor och biljardbollsmanipulationer passerar – bokstavligt talat – revy och presenteras med stor skicklighet. Uttrycket är dock växlande; en mynt- eller kortmanipulation kan ges ett nästan ironiskt anslag och påfallande ofta känns trolleriet mer som ett alibi för Häckners scenpersona som manisk trollkarl. Det är effektivt; med mycket små medel skapar Häckner en magisk stämning som ger stort utrymme för hans eget karaktärsspel, vilket onekligen är en stor del styrkan i hans artisteri. De musikaliska inslagen är av varierande slag och kvalitet, men kvällens första sång (där publiken repas in som kör för refrängen) är briljant och ytterst tänkvärd – flera i publiken runt om undertecknad suckade spontant när det visade sig att sången bara var en vers och en refräng lång. När Häckners musik är som bäst är den sådan att man verkligen hade velat höra mer av den! Den är djup utan att bli otillgänglig och melodisk utan att alls bli slätstruken.

Ordlekarna är intelligenta och intressanta utan att hota den sfär av ungdomlig naivitet som snart 50-årige Carl-Einar tidlöst omger sig av som en del av den komplexa natur han ger uttryck för. Ett annat mycket lyckat och oortodoxt inslag är när han spelar ett pianostycke sittandes på en knarrig pianostol som han pinar så att knarrandet blir det bestående intrycket av numret – och naturligtvis källan till många skratt; ett nummer som få andra artister skulle kunna sätta på repertoiren. Hos Häckner passar det dock som en perfekt pusselbit i föreställningens tablå. Mänsklig observationshumor som emellanåt kontrasteras av ren absurdism skänker en intim och fnissig stämning åt föreställningen. Skratten avlöser varandra och det är bara när Häckner tydligt markerar att det är dags för ett poetiskt moment som tempot sänks och publiken får hämta andan en smula. Plötsligt dyker det också – till synes helt otippat – upp lösa röda trådar som på förtjänstfullt vis knyts ihop mot slutet av showen. Häckner låter tusentals pingpongbollar regna ut över scenen efter en vanvettig uppbyggnad av ett klassiskt bollnummer, och när publiken är som mest i gasen hamrar han in ett par slutpoänger som verkligen träffar rätt.

Här får jag till sist sammanfatta vad jag under föreställningens gång upptäcker att jag uppskattar: de infantila inslagen som jag ogillade för en massa år sedan har mognat till finurlig nostalgi och ett varmare anslag. Det överdrivna minspelet och fånigheterna som gjorde att jag tappade intresset har skärpts till och är nu en förfinad och väl avvägd mimik utan att han har tummat på humorn i allt han tar sig för. Självironin och pikarna åt samtiden blir aldrig ovärdiga eller överdrivet plumpa, vilket ger tyngd åt föreställningen. I slutminuterna står Häckner i läderfrack (!) längst fram på scenen, ömt kramandes den vinröta hatten från Topper Martyn. Den är ett arv han förvaltat väl. Jag gillar Carl-Einar Häckner.

Text och foto Ottar Kraemer

Publicerat i Sett, hört och hänt | Lämna en kommentar

Göran Klyve har avlidit

Klyve, Göran, 1944-2018, ingenjör, Norrköping, S, MIC (sekreterare m.m.) SMC 1978. Mångsidig trollkarl med stort intresse för den magiska konsten. Göran blev intresserad av trolleri när han som sexåring hittade några av sin fars gamla trolleritrick hemma på vinden. Det finns ingen gren inom magin som Göran inte provat på eller visat vid något av Moderna Illusionisters Cirkels möten. Men bäst är han absolut som trollkarl för barn. Så blev han också Svensk Mästare i barntrolleri 1997 – och då var det första gången han tävlade! Göran är också flitig uppfinnare och förbättrare av trollerieffekter. Trick som Åby-travet, Alpha Mind, Mental Vision är några Klyveeffekter, som Harries sålde och även exporterade med framgång. Göran sågs också ofta i denna firmas stånd vid olika trollerikongresser.

Inom Moderna Illusionisters Cirkel har Göran lagt ner mycket tid och arbete. Han sågs oftast vid månadsmötena utom de senaste åren. Vi kommer alla att sakna Göran!

Publicerat i Sett, hört och hänt | 1 kommentar

Lennart Elvin – Leonardi – har avlidit

Lennart Elvin med artistnamnet Leonardi avled den 21 september 2018 92 år gammal.

Leonardi (Lennart Elvin, 1926) Fellingsbro, Örebro, expeditionschef, S, ÖMC, SMC 1970 (förtjänsttecken). Trollkarlen Asardo invigde Lennart i trolleri 1946, och efter det tillkom Leonita (Valborg Elvin) i akten (Leonardi & Leonita) och hon blev itusågad och fått sväva i luften åtskilliga gånger. Ett litet rekord är väl att de uppträtt i över 35 år i rad vid Kävesta folkhögskola! Paret var en av det första i Sverige med Zig-Zag-Illusionen, och med denna tävlade de vid ett av sina trollerikongressbesök i Tjeckoslovakien och kom på andra plats. Leonardi var en mycket flitig besökare vid de nordiska kongresserna, och han satt som representant för Örebro Magiska Cirkel i Nordiska Magi-Unionen. 1989 utnämndes Lennart till ”Magiens trofaste riddare”. Barnbarnet Tommy/Mr Tom för trolleriet vidare.

Publicerat i Sett, hört och hänt | Lämna en kommentar