Mystique: Återkomsten

Referat av Mystiques höstpremiärsföreställning Återkomsten.

Mystique har kommit hem. Inte bara från ett gästspel på anrika Magic Castle i Hollywood. I och med bytet till Olympiateatern på Västmannagatan 56 i Stockholm har de även hittat ett hem. Källarlokalen är mystisk, känns som en förlorad plats – brokig, dammig och fylld med möbler av olika sort och färg. Precis som kvällens föreställning. Allmän-magins fyra ryttare uppenbarar sig på scen och startar ett medley; fågelbur förvandlas till grön boll som förvandlas till stort mynt, sen till röd solfjäder, sen vit boll, vit penna, svart bok, vit boll igen och slutligen röd boll. Karaktärerna och objekten är därmed presenterade. Nu börjar showen.

Den röda bollen blir en röd tråd i Martin Hanssons Cups & Balls som görs sittande vid ett bord. Försvinnande bägare som dyker upp under hatt, chink-a-chink med bollar och förväxling av clownnäsa och röd ros. Därefter en fin rutin med röda bollar, en åskådare och alla fyra karaktärer tillsammans. Numret slutar med att John-Henry Larsson får ett brev. Men innehållet är så starkt att det är svårt att läsa. Leif Olberius trollar fram några gulbleka läsglasögon och startar en rutin med dessa som avslutas med brevets budskap: en presentation av månadens gästartist Håkan Berg.

Efter gruppens tidigare rutiner blir Håkan Berg nästan en straight-man i sammanhanget, vilket är en ovanlig roll att se honom i. Dock drabbas han, eller publiken, eller ljudteknikern, för upprepad déjà  vu och reptricket han gör saknar plötsligt både mitten och slut. Måndag hela veckan blir det också i nästa scen där John-Henry och Martin gör en upprepande och monoton koreografi med bägare och bollar som jag antar ska illustrera det långtråkiga jobbet på en fabrik och rädslan över att inspektören kommer.

Föregående nummer slutar med att John-Henry får ett nytt brev. Denna gång med ett mörkare innehåll, för i det gulbleka kuvertet finns även en hängsnara. Det skrämmande brevet rivs i småbitar upprepade gånger, men återuppstår helt igen. Därefter gör Tom Stone sin Ball & Cone och i bakgrunden sjunger Viola Martinsson passande nog ”No one can control me, ‘Cause this is what I’m made of” ur låten ”Made Of”. Leif och Martin gör därefter Torn and Restored Newspaper medan jag hör Tom Waits sjunga ”He was hard to impress. He knew everyone’s secrets” ur låten ”Dead And Lovely” i bakgrunden.

Sedan följer ett mysterium med alla fyra trollkarlar och ett glas med mjölk. Detta sker utan musik, vilket gör att skumma ljud från apparaturen måste döljas med hostningar och harklingar. Väldigt roligt! John-Henry valsar sen in och bränner av ett välkoreograferat Cups & Balls med tennisbollar och produktion av cognacsglas och en flaska med cognac.

Mer vätska blir det i nästa scen där Leif likt en förvirrad Jacques Tati sketch försöker få beställa ett glas, men istället blir bortkollrad av bartendern Tom. Resan bort till vansinne illustreras förträffligt av Leif. Sista rycket innan paus är också den i flytande form – Alan Wakelings ”Liquid Sands” passar utmärkt på fyra personer. De kokar tillsammans en häxbrygd med fyra olikfärgade vätskor från olika sorters flaskor och separerar sedan vätskorna. Är det kemi? Nej, magi!

Efter pausen börjar ett tyst och rytmiskt nummer med Stones spelkort. Alla artister blandar och kuperar leken på olika sätt, men likt drinkarna i Liquid Sands blir sviterna separerade och i ordning på slutet. Detta var nog mitt favoritnummer i hela showen! Leif förför Tom med ett reptrick till låten ”The Man I Love” med Lester Young.

Håkan gjorde därefter sitt senaste nummer, en variant av ”Paperballs Over The Head” – fast med en papperspåse och ett bowlingklot. En rutin som är svår att beskriva i ord, men som lämnade ett sorl efter sig.

Leif och Tom fortsatte sina romantiska eskapader med Knots Off Silks, där knutarna i en duk faller av. Martin blir avundsjuk och gör Paul Harris Fizz Master på Tom, som inte märker ett skvatt utan fortsätter med Max Mavens Final Fred – där åskådaren lyckas tänka på Arne av någon outgrundlig anledning. Sen är det John-Henrys tur att charma en åskådare till den milda grad att dennes kort dyker upp i en tårta. Bakverk spelar även en central roll i nästa sketch där tuggor på kakor byter plats. Olberius bryter tramset med lite vackra såpbubblor som blir till glaskulor. Föreställningen avslutas med Håkan Bergs internationella akt som han (med framgång) har tävlat i FISM med. Framtrollning av mekaniska duvor, champagne, Torn & Restored Newspaper och produktion av enorm uggla som vinkar godnatt till åskådarna på slutet.

Ljudsystemet i lokalen känns otillräckligt, det låter ibland som att stället bara har en fungerande högtalare. Vid sidan av scenen står en vacker flygel och jag tror att föreställningen skulle höjas av att ha en pianist, som likt livemusiken till stumfilm skulle accentuera de olika rutinerna. Reklamtexten ”varje månad skapar ensemblen en splitter ny magishow” är i höstpremiärens föreställning en sanning med modifikation – de flesta av nummerna har varit med tidigare. Men nu när höstsäsongen är igång får vi säkert så småningom se fler nya mystiqua kreationer!

Refererat av: Johannes Evansson. Foto: Olav Holten