Etikett: Mystique

Mystique: “Bland fåglar och fä”
Gästartist: Håkan Berg (Sverige)
Teater 3, Stockholm, 2020-10-27
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

Att Mystique har blivit ett kärt inslag – rent av en institution – i Kultursverige kan man näppeligen säga emot. Dess unika koncept och den genuina skaparglädje som speglas i de magiska experiment som ensemblen varje månad samlat mod att visa upp inspirerar oss andra i trollerikretsen och för på ett positivt och utmärkande sätt ut svenskt trolleri i världen.

I och utanför foajén till Teater 3 samlas en namnkunnig publik i spänd förväntan på vad som komma skall. I pandemins tider är många av oss försedda med munskydd och har höstmössorna nerdragna över öronen i et försök att fly den isande höstvinden. Ändå känner man omedelbart igen varandra – en stor del av publiken har nästan bildat en egen “ensemble” – eller är det kanske en fanclub?

Att det är många trollerientusiaster i publiken märks också på att Tom Stone i kvällens öppningsnummer ganska öppet förklarar för en slumpvis vald publikmedlem att den av de två stora papplådor som står på scenen som åskådaren pekar ut kommer att vara den som används och att han inte avser att göra någon “trollerivändning” á la equivoque-principen och plötsligt eliminera den låda som pekas ut. Fnitter och nickningar duggar tätt i teatern medan åskådaren pekar ut den ena kartongen… “Ok, den kartongen blir det, då…” säger Tom och kallar in Martin Hansson och Leif Olberius på sen – båda beväpnade med knölpåkar och basebollträn – varpå de tre med stor entusiasm börjar slå kartongen i småbitar med vilda svingar och mord i blick. Medan publiken med uppspärrade ögon får ducka för en och annan flygande kartongbit tittar plötsligt John-Henry Larsson upp ur den andra kartongen och sällar sig till de övriga för att göra slut på de sista resterna av den utpekade lådan!
Mystique har alltid utmärkt sig med udda öppningsnummer i Halloween-tider, och detta år är inget undantag. Öppningstablån är oväntad, häpnande i sin enkelhet men ändå hisnande och “uppfriskande våldsam”, som en närsittande bekant uttryckte saken. Det enda man saknar är öppningsmusiken och att publiken får applådera igång sig – sådant skall inte underskattas!

Kvällen bjuder på en eklektisk blandning av helt nya nummer och en del gamla nummer i ny tappning där det är tydligt att ensemblen låtit en idé som provats tidigare gro och utvecklas till något nytt.

Ett sådant nummer är John-Henrys schackparti med Döden (mästerligt gestaltad av Leif) som senast sågs för ett par år sedan när Mystique huserade på Olympiateatern. Medan filmcitaten haglar och Ingemar Bergmans salig ande troligen får oförklarlig magknip förvandlas både spelpjäser och spelregler om vartannat i en surrealistisk kavalkad av finurliga trick.

Det finns något genialiskt i att göra lätt absurda trollerirutiner; publiken har noll och ingen möjlighet att förutsäga vad som skall komma härnäst, i synnerhet inte när Döden plötsligt bygger hotell bredvid en av John-Henrys löpare efter att ha slagit en dubbelsexa och plockat fram en “kåk” ur tomma luften. Upplägget med John-Henry som någon som står inför döden och Leif som en inkarnation av det oundvikliga har vi även sett tidigare i en rutin med en hängsnara och ett olycksbådande brev – men medan den rutinen är ödesmättad och dramatisk är detta en trollerifars blandat med Sjunde Inseglet.

Herrarna Hansson och Olberius är i högform och gör flera roliga insatser under kvällen, bl.a. en manipulationsduett med rosor som bara blir fler och fler innan herrarna – med händerna fulla av blommor och efter att ha utbytt allt mer intensiva blickar – omfamnar varandra och börjar dansa sig runt på scenen i en het tango. Det säger mycket om en ensembles gemensamma uttryck när enbart tysta blickar kan kommunicera så mycket att akten skulle blivit platt och nästan obegriplig utan dem – men MED dem förvandlas ett trick som senast populariserades av Bond Lee i en ganska stroppig akt till en minnesvärd storm av blickar, känslor och – förstås – varma skratt.

Martin återkommer också tillsammans med Tom i två komiska nummer – ett i sin bejublade inkarnation som “Börje Kawazaki – pizzabud, samuraj och medium” och ett där han får göra en repris på sin rostuggande tangokavaljer som payoff till ett mycket underhållande korttrick där Tom låter en åskådare (undertecknad, i detta fall) slumpvis flytta en spelpjäs längs med en “spelplan” av nedvända bokstavskort där de kort som spelpjäsen inte hamnar på elimineras. Till sist – när spelpjäsen gått “i mål” – vänds de kort man valt bort upp och visar sig stava “H-O-N-U-N-G” och Tom visar snopet en burk med honung som tydligen var avsedd som pris. De kort som blivit kvar på bordet efter spelpjäsens framfart stavar “M-A-R-T-I-N”, och undertecknad blir prompt jagad från scenen av en amorös tangokavaljer på pusshumör.

Ett briljant korttrick som känns innovativt och bär Tom Stones omisskännliga signatur, kombinerat med en final som bara kan vara upptänklig på Mystique och ingen annan stans.

Håkan Berg gästar Mystique efter sina framgångar i Britain’s Got Talent och visar upp en nedskalad men väl mottagen version av sin akt från semifinalen i TV. det är sannerligen inte en lätt uppgift att på en liten teaterscen på Söder återskapa en akt som hela trollerivärlden sett i fullfjädrad (haha) TV-produktion, men Håkans attityd och förmåga att fnissa åt sig själv tillsammans med publiken när något skaver lite eller går på sniskan räddar upp det hela och i slutändan flyger “The King of Birds” även på Rosenlundsgatan.

Måhända hade man kunnat önska att programmet lagts så att Håkan fått avsluta med fågelakten istället för att köra den som första inhopp av de tre gånger vi träffar honom under kvällen. De två repakter han visar upp är nämligen trollerimässigt mer intrikata och kniper välförtjänta applåder, inte minst från den magikunniga publiken, men är mindre bombastiska och för den som endast känner till “The King of Birds” blir skillnaden abrupt. ?Reprutinerna är dock även de av mycket hög klass; dels den vanvettiga sjungande repakten som Håkan visade i Penn & Teller’s Fool Us och sist men inte minst hans “Two rope trick” – en repakt som i recensentens ödmjuka tycke platsar på topplistan över världens bästa skådeverk med rep. De till synes ändlösa omstarterna när repen envist vägrar förbli delade i tu och trollkarlens frustrerade men envetna försök att ändå få fason på showen till sist är ren komisk poesi.

Så slutar ännu en trivsam, förundrande, förvillande och smått galen föreställning till publikens överväldigande applåder och hejarop. Mystiques kombination av att kunna driva med och skruva till klassikerna och våghalsighet att djärvt prova det som ingen gjort tidigare har vunnit våra hjärtan än en gång.

Japp, vi har nog blivit en fanclub. Välkommen i klubben!
-Ottar Kraemer

Notis: Pga Covid-pandemins andra våg, så ställer Mystique in Novemberföreställningen, men hoppas att kunna ge en föreställning i December.