Mystique 10/5 2022
Teater Tre, Stockholm
”You don’t know how spoiled you are, having this show put on every month!”, sa Fay Presto från scenen efter sista applåden vid sitt gästspel hos Mystique för ett par år sedan.
Föga anade vi HUR lite vi visste om hur bortskämda vi blivit, vi som satt där varenda gång.
En pandemi senare finns det något hungrigt – nästan svältfött – i blicken hos oss i publiken när vi samlas i foajén på Teater Tre och kan krama om varandra igen inför säsongens enda Mystique under första halvåret 2022.
Det blir därför extra hjärtliga applåder när ensemblen äntrar scenen och låter sitt öppningsnummer med klädrollers och hurtig musik göra comeback, kvällen till ära. Man ser även på gubbarna själva att det lyser lite extra i blicken, och några av dem släpper spontant lite på ”karaktären” och avfyrar ett stort leende mot publiken när taktklappningarna börjar komma igång.
Kvällens gästartist, Nikola Arkane, sällar sig till den mycket lilla skara som fått gästa Mystique mer än en gång (de tidigare varande Arkadia, Gaston och Håkan Berg) – och hennes gästspel denna gång är utan tvekan det mest integrerade med den övriga ensemblen vi sett hittills.
Det är tydligt att Nikola haft tillfälle att studera Mystique’s sceniska uttryck väldigt väl under lång tid, för när hon börjar dyka upp i allt fler nummer under kvällens gång är det inte utan att man får intrycket av att hennes figur skulle kunna vara en del av Mystiques universum; stirrandet, hälsandet, blickarna och tempot är mitt i prick. Trots att flera av herrarna i ensemblen tornar över henne rent fysiskt har hennes karaktär något ”storasysterligt” över sig som gjuter in energi i interaktionen med – i synnerhet – Leif Olberius och Martin Hansson.
Först bjuds vi dock på hennes ambitiösa variant på klassikern Bägarspelet – väl bekant från TV4 och Talang ett par månader tidigare. I en mycket väl koreograferad och stundtals mycket teatralisk rutin gör Nikola ett bägarspel som få andra. Hennes sätt att närmast jonglera runt kopparna över de handknutna bollarna är en teknik som få eller ingen annan drar så till sin spets som här. Applåderna indikerar att den mycket insatta publiken förstår och uppskattar svårighetsgraden i det som framförts.
Hela kvällens föreställning präglas av en känsla av lekfullhet och cirklar som sluts (namnet till ära). John-Henry Larsson – som under pandemin gjort ett bejublat uppdykande på Fool Us i amerikansk TV – ger oss dels en välkommen repris på sin dockteater med handdockor, dels hamnar i ett kreativt ”peka-långfinger-krig” med Martin. Det senare blir en ständigt skrattframkallande running gag under kvällen, då allt mer ambitiösa och underliga rutiner ständigt utmynnar i ett fulfinger. Skämtet andas Umbilical Brothers, men har här fått en magisk inramning och helt originell gestaltning.
Lekfullt blir det också när Martin tar upp en åskådare på scen och gör ett komiskt boktest där han och åskådaren står rygg mot rygg och publiken kan se att han plockar fram en extra bok och ”fuskar” – fram tills boken visas vara blank och mysteriet tätnar. Shawn Farquhar populariserade detta nummer för ett par år sedan, men Martins tolkning av det – där rutinen inte dränks i en flod av mer eller mindre krystade one-liners – sätter trolleriet mer i fokus och förhöjer numret.
Vi får också återse Mystiques inofficiella maskot, den finlandssvenske samurajen, mediet och pizzabudet Börje Kawazaki (Martin), denna gång hårt prövad av Tom Stone som gjort en voodoo-docka av Börje. Tom rör sig runt i publiken och låter åskådare sticka dockan med en elak nål, och på till synes övernaturligt vis reagerar mediet på scenen på vartenda nålstick, inklusive kramper på ställen som överensstämmer med var dockan blev plågad. Originellt och väldigt välspelat – ett nummer av en typ som väldigt sällan ses men som lockar både till gapskratt och förvirring.
Tom ser vi även i flera andra av kvällens höjdpunkter, bland annat ett nummer där två åskådare gemensamt får göra ett korttrick utifrån en liten instruktionsbok som ligger på bordet. ”Kort till omöjligt ställe” är en klassiker inom trolleriet, och när i slutändan det signerade kortet visar sig vara inbundet som instruktionsbokens sista sida gapar de allra flesta i publiken av överraskning!
Klassiskt trolleri av Tom blir det även i samverkan med Leif när de båda herrarna på fumligt vis skall baka en kaka i Leifs hatt. Skratten blir många under resans gång när känslan av hemkunskapslektion på mellanstadiet blandas med försök till klassisk trollerielegans – och jublet blir stort när det till sist lyckas och en fin kaka dyker upp ur hatten!
Mer komik med Leif blir det när han och Nikola gör en väl koreograferad version av det klassiska paddeltricket – dock ”fyrhändigt” och med flera roliga infall som troligen inte har setts tidigare.
Cirkeltemat understryks återigen när Nikola också visar upp sin semifinalakt från Talang och gör en bländande vacker rutin med en mässingsring som byter storlek, går tvärs genom ett tygstycke och till synes svävar längs tyget. Elegansen i numret är bländande, och den kreativa kollaborationen mellan Nikola, Tom och Tim Star lyser i en akt som med heder skulle kunna framföras på vilken stor scen som helst.
Någon gång under kvällen blir det för många kockar kring samma soppa, som till exempel när samtliga medverkande skall blanda en kortlek som Tom försöker trolla med. Trots ”förvirringskomiken” som uppstår myllras den magiska effekten bort och numret faller lite platt. Betydligt bättre blir det när andra akten inleds med en komisk och aningen surrealistisk rutin med en tavla och ett bord. Även här medverkar samtliga, men där tjänar numret på upprepningen och de individuella insatserna hos samtliga medlemmar i gruppen – plus Nikola, som i slutklämmen av numret överraskande plötsligt dyker upp från att ha varit gömd under bordet sedan ridån gick upp!
Listan över guldkorn kan göras lång – i slutändan kan jag bara agera eko åt Fay Presto:
Vi visste inte hur bra vi hade det när Mystique körde en gång i månaden!
Text & foto: Ottar Kraemer
