Ett gästspel med föreställningen “Overklighetens Vardagsbestyr” Stockholms Stadsteater.
Nästa vecka, den 7-10 December, har gruppen Mystique bjudits in till ett gästspel på Stockholms Stadsteaters fria scen. Så vitt vi vet, så är det första gången som trollkonstnärer bjudits in där.
Ottar Kraemer tog sig ut i höstmörkret för att se Mystiques första höstshow. Detta är vad han såg.
Medverkade: Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson, Martin Hansson
Gästartist: Hanna Günther
Mystique 25/10, 2022
Teater Tre, Stockholm
Lite passande är det årets första frostnatt som nalkas när teaterfoajén på Rosenlundsgatan fylls med magisugna besökare. På sedvanligt manér kommer de medverkande ut i foajén innan föreställningen och hälsar på publiken, kramar om vänner och får alla att känna sig välkomna. Kylan ute på gatan lämnas utanför och när ridån går är stämningen varm, både av förväntan och trevnad.
Vad vi bjuds på under kvällen är en trivsam mix av en del helt nytt material blandat med äldre nummer från tidigare Mystique-årgångar; en del som kära återseenden, en del som det uppenbarligen har slipats vidare på och som nu nått nya höjder.
Tom spatserar in och börjar utan vidare ett av de bekanta tricken; truppens komiska hantering av Försvinnande Mjölkglaset, där publiken tycks få veta hur tricket går till fram till att man inser att – nej, så var det inte! En perfekt inledning som tematiskt banar väg för Toms hantering av silkesnäsduk till ägg tillsammans med en åskådare. Rutinen har setts flera gånger på Mystique, men den hör definitivt till de “kära återseendena” och versionen av effekten – signerad Tom Stone själv – är den definitiva tolkningen av tricket.
Om öppningen av showen var lite abrupt utan de sedvanliga öppningskoreografierna till musik med hela gänget så kompenseras det för när kvällens gästartist, Hanna Günther, gör entre till glammig musik och med paljetter och gulddetaljer som ger en Las Vegas-känsla på nolltid.
Under kvällens gång visar Hanna upp ett brett spektrum av rutiner, däribland en elegant bollmanipulation och ett väl framfört konststycke där en lånad ring försvinner och sedan dyker upp innerst i ett gytter av trälådor – trolleri presenterat på klassiskt vis i klassisk tappning men som har samma glans och lyster som det hade vid sekelskiftet, dessutom lyft av Hannas strålande glädje på scen!
Mystique-showen rullar på som en ångvält med ständigt nya odditeter och märkliga påfund. Vi får se den mest otänkbara varianten någonsin av kinesiska ringspelet när John-Henry, Martin och Leif alla blir handfängslade på olika vis men ändå lyckas trassla ihop sig med varandra; en vanvettig tolkning av tumbindning och utbrytarkonst i kombination. Vid flera tillfällen får ensemblen vänta in publiken för att ge folk en chans att skratta färdigt innan de går vidare med nästa galenskap i ett pärlband av tokigheter.
Bland all humor hittas också riktigt, riktigt bra trolleri i en del av de nya rutinerna som har publikpremiär under aftonen; efter att Tom framfört den senaste versionen av sitt konststycke med postlådor på scenen (som – i teorin – ett signerat vykort skall teleporteras mellan) tar han och Martin idén med vykortshälsningar vidare i en märklig och mycket magisk rutin där ett signerat vykort rivs i småbitar medan herrarna filosoferar kring hur mycket som kan bytas ut av något innan man inte kan säga att det är något kvar av ursprunget. I slutändan har alla bitarna av det sönderrivna vykortet bytts ut men trots detta återfinns åskådarens signatur på baksidan av det nyskapade kortet när de vänder på ramen. Till tonerna av publikens bifall ger de dessutom bort hela ramen med det nyskapade kortet i till åskådaren – en mycket snygg gest i kontrast till hur många trollkonstnärer “ger bort” signerade kort till åskådarna “som minne” för att slippa ta med sig sitt skräp från ett bord till nästa.
Ensemblen röner också stor uppskattning för ett sprillans nytt skådenummer där skedar och koppar till synes gör en märklig teleportationsdans på ett bord herrarna sitter runt. I samma anda som boll-och-papperskopp-numret i den tidigare föreställningen “Inspektören kommer” för tre år sedan är det här en sinnrik koreografi liknande den man ibland ser flinka magiker göra med mynt som flyttar sig runt i en “matris” på bordet. En uppsjö av sinnrika tekniker och tight koreografi måste ha använts för att förvirra och grundlura även oss på första bänk så redigt som sker.
Kvällens största skratt och applåder landar dock hos en vidareutvecklad version av Leif och John-Henrys “Spela schack med döden”, här framfört med ett hysteriskt öppningsdrama och ett rappt manus under det att schackpjäser dyker upp, försvinner, förvandlas och misshandlas – allt medan Bergmancitaten haglar och publiken tar sig för pannan mellan de snabba skeendena och försöken att hinna klappa i händerna mellan alla konststycken.
Leif hinner även med att läxa upp Tom, som ideligen försöker komma undan med att göra alltför gammalmodigt trolleri och som reprimand får göra ett korttrick med grytvantar på händerna. Här hörs det åtskilliga förvånade flämtningar bland den trollerikunniga publiken när Tom i slutändan drar av sig grytvantarna och de valda korten återfinns i hans händer!
Truppen avslutar med en “glimt från forntiden” där de som avslutningsnummer framför sin öppningsrutin från de tidigaste Mystique-föreställningarna där trollkarlarna kastar saker mellan sig och det kastade objektet ideligen förvandlas. En trevlig och uppskattad avslutning på en föreställning med något nytt, något nött och något helt oförklarligt.
I myllret på väg ut ur teatern hörs flera röster som alla säger samma sak; vad bortskämda vi var när Mystique körde varje månad!
”You don’t know how spoiled you are, having this show put on every month!”, sa Fay Presto från scenen efter sista applåden vid sitt gästspel hos Mystique för ett par år sedan.
Föga anade vi HUR lite vi visste om hur bortskämda vi blivit, vi som satt där varenda gång.
En pandemi senare finns det något hungrigt – nästan svältfött – i blicken hos oss i publiken när vi samlas i foajén på Teater Tre och kan krama om varandra igen inför säsongens enda Mystique under första halvåret 2022.
Det blir därför extra hjärtliga applåder när ensemblen äntrar scenen och låter sitt öppningsnummer med klädrollers och hurtig musik göra comeback, kvällen till ära. Man ser även på gubbarna själva att det lyser lite extra i blicken, och några av dem släpper spontant lite på ”karaktären” och avfyrar ett stort leende mot publiken när taktklappningarna börjar komma igång.
Kvällens gästartist, Nikola Arkane, sällar sig till den mycket lilla skara som fått gästa Mystique mer än en gång (de tidigare varande Arkadia, Gaston och Håkan Berg) – och hennes gästspel denna gång är utan tvekan det mest integrerade med den övriga ensemblen vi sett hittills.
Det är tydligt att Nikola haft tillfälle att studera Mystique’s sceniska uttryck väldigt väl under lång tid, för när hon börjar dyka upp i allt fler nummer under kvällens gång är det inte utan att man får intrycket av att hennes figur skulle kunna vara en del av Mystiques universum; stirrandet, hälsandet, blickarna och tempot är mitt i prick. Trots att flera av herrarna i ensemblen tornar över henne rent fysiskt har hennes karaktär något ”storasysterligt” över sig som gjuter in energi i interaktionen med – i synnerhet – Leif Olberius och Martin Hansson.
Först bjuds vi dock på hennes ambitiösa variant på klassikern Bägarspelet – väl bekant från TV4 och Talang ett par månader tidigare. I en mycket väl koreograferad och stundtals mycket teatralisk rutin gör Nikola ett bägarspel som få andra. Hennes sätt att närmast jonglera runt kopparna över de handknutna bollarna är en teknik som få eller ingen annan drar så till sin spets som här. Applåderna indikerar att den mycket insatta publiken förstår och uppskattar svårighetsgraden i det som framförts.
Hela kvällens föreställning präglas av en känsla av lekfullhet och cirklar som sluts (namnet till ära). John-Henry Larsson – som under pandemin gjort ett bejublat uppdykande på Fool Us i amerikansk TV – ger oss dels en välkommen repris på sin dockteater med handdockor, dels hamnar i ett kreativt ”peka-långfinger-krig” med Martin. Det senare blir en ständigt skrattframkallande running gag under kvällen, då allt mer ambitiösa och underliga rutiner ständigt utmynnar i ett fulfinger. Skämtet andas Umbilical Brothers, men har här fått en magisk inramning och helt originell gestaltning.
Lekfullt blir det också när Martin tar upp en åskådare på scen och gör ett komiskt boktest där han och åskådaren står rygg mot rygg och publiken kan se att han plockar fram en extra bok och ”fuskar” – fram tills boken visas vara blank och mysteriet tätnar. Shawn Farquhar populariserade detta nummer för ett par år sedan, men Martins tolkning av det – där rutinen inte dränks i en flod av mer eller mindre krystade one-liners – sätter trolleriet mer i fokus och förhöjer numret.
Vi får också återse Mystiques inofficiella maskot, den finlandssvenske samurajen, mediet och pizzabudet Börje Kawazaki (Martin), denna gång hårt prövad av Tom Stone som gjort en voodoo-docka av Börje. Tom rör sig runt i publiken och låter åskådare sticka dockan med en elak nål, och på till synes övernaturligt vis reagerar mediet på scenen på vartenda nålstick, inklusive kramper på ställen som överensstämmer med var dockan blev plågad. Originellt och väldigt välspelat – ett nummer av en typ som väldigt sällan ses men som lockar både till gapskratt och förvirring.
Tom ser vi även i flera andra av kvällens höjdpunkter, bland annat ett nummer där två åskådare gemensamt får göra ett korttrick utifrån en liten instruktionsbok som ligger på bordet. ”Kort till omöjligt ställe” är en klassiker inom trolleriet, och när i slutändan det signerade kortet visar sig vara inbundet som instruktionsbokens sista sida gapar de allra flesta i publiken av överraskning!
Klassiskt trolleri av Tom blir det även i samverkan med Leif när de båda herrarna på fumligt vis skall baka en kaka i Leifs hatt. Skratten blir många under resans gång när känslan av hemkunskapslektion på mellanstadiet blandas med försök till klassisk trollerielegans – och jublet blir stort när det till sist lyckas och en fin kaka dyker upp ur hatten!
Mer komik med Leif blir det när han och Nikola gör en väl koreograferad version av det klassiska paddeltricket – dock ”fyrhändigt” och med flera roliga infall som troligen inte har setts tidigare.
Cirkeltemat understryks återigen när Nikola också visar upp sin semifinalakt från Talang och gör en bländande vacker rutin med en mässingsring som byter storlek, går tvärs genom ett tygstycke och till synes svävar längs tyget. Elegansen i numret är bländande, och den kreativa kollaborationen mellan Nikola, Tom och Tim Star lyser i en akt som med heder skulle kunna framföras på vilken stor scen som helst.
Någon gång under kvällen blir det för många kockar kring samma soppa, som till exempel när samtliga medverkande skall blanda en kortlek som Tom försöker trolla med. Trots ”förvirringskomiken” som uppstår myllras den magiska effekten bort och numret faller lite platt. Betydligt bättre blir det när andra akten inleds med en komisk och aningen surrealistisk rutin med en tavla och ett bord. Även här medverkar samtliga, men där tjänar numret på upprepningen och de individuella insatserna hos samtliga medlemmar i gruppen – plus Nikola, som i slutklämmen av numret överraskande plötsligt dyker upp från att ha varit gömd under bordet sedan ridån gick upp!
Listan över guldkorn kan göras lång – i slutändan kan jag bara agera eko åt Fay Presto:
Vi visste inte hur bra vi hade det när Mystique körde en gång i månaden!
Pandemin satte ett rejält krokben för Mystique, men glädjande nog har de bestämt sig för att ändå ge en Mystique-föreställning i år – den 15-16 December.
Ensemblen (Martin Hansson, John-Henry Larsson, Tom Stone & Leif Olberius) har knåpat ihop helt nya kreationer med favoritnummer från Mystiques historia, och som gästartist har de bjudit in Sylvia Sceptre (England) – en viktoriansk utforskare av det besynnerliga, i bästa Van Helsing-stil.
Föreställningen spelas på Teater Tre i Stockholm, och biljetter skaffas här: Mystique biljettbokning.
Mystique: “Bland fåglar och fä”
Gästartist: Håkan Berg (Sverige)
Teater 3, Stockholm, 2020-10-27 Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten
Att Mystique har blivit ett kärt inslag – rent av en institution – i Kultursverige kan man näppeligen säga emot. Dess unika koncept och den genuina skaparglädje som speglas i de magiska experiment som ensemblen varje månad samlat mod att visa upp inspirerar oss andra i trollerikretsen och för på ett positivt och utmärkande sätt ut svenskt trolleri i världen.
I och utanför foajén till Teater 3 samlas en namnkunnig publik i spänd förväntan på vad som komma skall. I pandemins tider är många av oss försedda med munskydd och har höstmössorna nerdragna över öronen i et försök att fly den isande höstvinden. Ändå känner man omedelbart igen varandra – en stor del av publiken har nästan bildat en egen “ensemble” – eller är det kanske en fanclub?
Att det är många trollerientusiaster i publiken märks också på att Tom Stone i kvällens öppningsnummer ganska öppet förklarar för en slumpvis vald publikmedlem att den av de två stora papplådor som står på scenen som åskådaren pekar ut kommer att vara den som används och att han inte avser att göra någon “trollerivändning” á la equivoque-principen och plötsligt eliminera den låda som pekas ut. Fnitter och nickningar duggar tätt i teatern medan åskådaren pekar ut den ena kartongen… “Ok, den kartongen blir det, då…” säger Tom och kallar in Martin Hansson och Leif Olberius på sen – båda beväpnade med knölpåkar och basebollträn – varpå de tre med stor entusiasm börjar slå kartongen i småbitar med vilda svingar och mord i blick. Medan publiken med uppspärrade ögon får ducka för en och annan flygande kartongbit tittar plötsligt John-Henry Larsson upp ur den andra kartongen och sällar sig till de övriga för att göra slut på de sista resterna av den utpekade lådan!
Mystique har alltid utmärkt sig med udda öppningsnummer i Halloween-tider, och detta år är inget undantag. Öppningstablån är oväntad, häpnande i sin enkelhet men ändå hisnande och “uppfriskande våldsam”, som en närsittande bekant uttryckte saken. Det enda man saknar är öppningsmusiken och att publiken får applådera igång sig – sådant skall inte underskattas!
Kvällen bjuder på en eklektisk blandning av helt nya nummer och en del gamla nummer i ny tappning där det är tydligt att ensemblen låtit en idé som provats tidigare gro och utvecklas till något nytt.
Ett sådant nummer är John-Henrys schackparti med Döden (mästerligt gestaltad av Leif) som senast sågs för ett par år sedan när Mystique huserade på Olympiateatern. Medan filmcitaten haglar och Ingemar Bergmans salig ande troligen får oförklarlig magknip förvandlas både spelpjäser och spelregler om vartannat i en surrealistisk kavalkad av finurliga trick.
Det finns något genialiskt i att göra lätt absurda trollerirutiner; publiken har noll och ingen möjlighet att förutsäga vad som skall komma härnäst, i synnerhet inte när Döden plötsligt bygger hotell bredvid en av John-Henrys löpare efter att ha slagit en dubbelsexa och plockat fram en “kåk” ur tomma luften. Upplägget med John-Henry som någon som står inför döden och Leif som en inkarnation av det oundvikliga har vi även sett tidigare i en rutin med en hängsnara och ett olycksbådande brev – men medan den rutinen är ödesmättad och dramatisk är detta en trollerifars blandat med Sjunde Inseglet.
Herrarna Hansson och Olberius är i högform och gör flera roliga insatser under kvällen, bl.a. en manipulationsduett med rosor som bara blir fler och fler innan herrarna – med händerna fulla av blommor och efter att ha utbytt allt mer intensiva blickar – omfamnar varandra och börjar dansa sig runt på scenen i en het tango. Det säger mycket om en ensembles gemensamma uttryck när enbart tysta blickar kan kommunicera så mycket att akten skulle blivit platt och nästan obegriplig utan dem – men MED dem förvandlas ett trick som senast populariserades av Bond Lee i en ganska stroppig akt till en minnesvärd storm av blickar, känslor och – förstås – varma skratt.
Martin återkommer också tillsammans med Tom i två komiska nummer – ett i sin bejublade inkarnation som “Börje Kawazaki – pizzabud, samuraj och medium” och ett där han får göra en repris på sin rostuggande tangokavaljer som payoff till ett mycket underhållande korttrick där Tom låter en åskådare (undertecknad, i detta fall) slumpvis flytta en spelpjäs längs med en “spelplan” av nedvända bokstavskort där de kort som spelpjäsen inte hamnar på elimineras. Till sist – när spelpjäsen gått “i mål” – vänds de kort man valt bort upp och visar sig stava “H-O-N-U-N-G” och Tom visar snopet en burk med honung som tydligen var avsedd som pris. De kort som blivit kvar på bordet efter spelpjäsens framfart stavar “M-A-R-T-I-N”, och undertecknad blir prompt jagad från scenen av en amorös tangokavaljer på pusshumör.
Ett briljant korttrick som känns innovativt och bär Tom Stones omisskännliga signatur, kombinerat med en final som bara kan vara upptänklig på Mystique och ingen annan stans.
Håkan Berg gästar Mystique efter sina framgångar i Britain’s Got Talent och visar upp en nedskalad men väl mottagen version av sin akt från semifinalen i TV. det är sannerligen inte en lätt uppgift att på en liten teaterscen på Söder återskapa en akt som hela trollerivärlden sett i fullfjädrad (haha) TV-produktion, men Håkans attityd och förmåga att fnissa åt sig själv tillsammans med publiken när något skaver lite eller går på sniskan räddar upp det hela och i slutändan flyger “The King of Birds” även på Rosenlundsgatan.
Måhända hade man kunnat önska att programmet lagts så att Håkan fått avsluta med fågelakten istället för att köra den som första inhopp av de tre gånger vi träffar honom under kvällen. De två repakter han visar upp är nämligen trollerimässigt mer intrikata och kniper välförtjänta applåder, inte minst från den magikunniga publiken, men är mindre bombastiska och för den som endast känner till “The King of Birds” blir skillnaden abrupt. ?Reprutinerna är dock även de av mycket hög klass; dels den vanvettiga sjungande repakten som Håkan visade i Penn & Teller’s Fool Us och sist men inte minst hans “Two rope trick” – en repakt som i recensentens ödmjuka tycke platsar på topplistan över världens bästa skådeverk med rep. De till synes ändlösa omstarterna när repen envist vägrar förbli delade i tu och trollkarlens frustrerade men envetna försök att ändå få fason på showen till sist är ren komisk poesi.
Så slutar ännu en trivsam, förundrande, förvillande och smått galen föreställning till publikens överväldigande applåder och hejarop. Mystiques kombination av att kunna driva med och skruva till klassikerna och våghalsighet att djärvt prova det som ingen gjort tidigare har vunnit våra hjärtan än en gång.
Japp, vi har nog blivit en fanclub. Välkommen i klubben! -Ottar Kraemer
Notis: Pga Covid-pandemins andra våg, så ställer Mystique in Novemberföreställningen, men hoppas att kunna ge en föreställning i December.
Sista tisdagen i September. På Teater Tre.
Ett antal av Sveriges märkligaste trollkonstnärer träffas och försöker vara trevliga.I Septemberupplagan av Mystique upptäcker våra trollkonstnärer att de fått en ny granne. Isidor Olsbjörk – någon som sannolikt kommer beskrivas som en ”trevlig ung man” i de framtida nyhetssändningarna.
Isidor har fått priser för sin magiskicklighet, och han har deltagit både radio- och TV-program såsom Morgonpasset i P3 och på P3 Guld-galan… och alla priserna har kommit från personer som inte varit hans granne.
Tipsa gärna alla vänner och bekanta, men kom ihåg att låsa dörren!
OBS! Pga publikrestriktionerna ger vi 2 föreställningar samma kväll! Kl. 18:30 och 20:45, med max 42 personer per föreställning.
Preliminära gästartister för övriga datum i höst: 27 Oktober. Gästartist: Håkan Berg. 24 November. Gästartist: Sylvia Sceptre. 22 December. Gästartist: Hanna Günther