Ottar Kraemer, författare på Sveriges Magi-Arkiv

Mystique – Trollglans, 25 Oktober

Ottar Kraemer tog sig ut i höstmörkret för att se Mystiques första höstshow. Detta är vad han såg.

Medverkade: Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson, Martin Hansson
Gästartist: Hanna Günther
Mystique 25/10, 2022
Teater Tre, Stockholm

Lite passande är det årets första frostnatt som nalkas när teaterfoajén på Rosenlundsgatan fylls med magisugna besökare. På sedvanligt manér kommer de medverkande ut i foajén innan föreställningen och hälsar på publiken, kramar om vänner och får alla att känna sig välkomna. Kylan ute på gatan lämnas utanför och när ridån går är stämningen varm, både av förväntan och trevnad.

Vad vi bjuds på under kvällen är en trivsam mix av en del helt nytt material blandat med äldre nummer från tidigare Mystique-årgångar; en del som kära återseenden, en del som det uppenbarligen har slipats vidare på och som nu nått nya höjder.
Tom spatserar in och börjar utan vidare ett av de bekanta tricken; truppens komiska hantering av Försvinnande Mjölkglaset, där publiken tycks få veta hur tricket går till fram till att man inser att – nej, så var det inte! En perfekt inledning som tematiskt banar väg för Toms hantering av silkesnäsduk till ägg tillsammans med en åskådare. Rutinen har setts flera gånger på Mystique, men den hör definitivt till de “kära återseendena” och versionen av effekten – signerad Tom Stone själv – är den definitiva tolkningen av tricket.

Om öppningen av showen var lite abrupt utan de sedvanliga öppningskoreografierna till musik med hela gänget så kompenseras det för när kvällens gästartist, Hanna Günther, gör entre till glammig musik och med paljetter och gulddetaljer som ger en Las Vegas-känsla på nolltid.

Under kvällens gång visar Hanna upp ett brett spektrum av rutiner, däribland en elegant bollmanipulation och ett väl framfört konststycke där en lånad ring försvinner och sedan dyker upp innerst i ett gytter av trälådor – trolleri presenterat på klassiskt vis i klassisk tappning men som har samma glans och lyster som det hade vid sekelskiftet, dessutom lyft av Hannas strålande glädje på scen!

Mystique-showen rullar på som en ångvält med ständigt nya odditeter och märkliga påfund. Vi får se den mest otänkbara varianten någonsin av kinesiska ringspelet när John-Henry, Martin och Leif alla blir handfängslade på olika vis men ändå lyckas trassla ihop sig med varandra; en vanvettig tolkning av tumbindning och utbrytarkonst i kombination. Vid flera tillfällen får ensemblen vänta in publiken för att ge folk en chans att skratta färdigt innan de går vidare med nästa galenskap i ett pärlband av tokigheter.

Bland all humor hittas också riktigt, riktigt bra trolleri i en del av de nya rutinerna som har publikpremiär under aftonen; efter att Tom framfört den senaste versionen av sitt konststycke med postlådor på scenen (som – i teorin – ett signerat vykort skall teleporteras mellan) tar han och Martin idén med vykortshälsningar vidare i en märklig och mycket magisk rutin där ett signerat vykort rivs i småbitar medan herrarna filosoferar kring hur mycket som kan bytas ut av något innan man inte kan säga att det är något kvar av ursprunget. I slutändan har alla bitarna av det sönderrivna vykortet bytts ut men trots detta återfinns åskådarens signatur på baksidan av det nyskapade kortet när de vänder på ramen. Till tonerna av publikens bifall ger de dessutom bort hela ramen med det nyskapade kortet i till åskådaren – en mycket snygg gest i kontrast till hur många trollkonstnärer “ger bort” signerade kort till åskådarna “som minne” för att slippa ta med sig sitt skräp från ett bord till nästa.

Ensemblen röner också stor uppskattning för ett sprillans nytt skådenummer där skedar och koppar till synes gör en märklig teleportationsdans på ett bord herrarna sitter runt. I samma anda som boll-och-papperskopp-numret i den tidigare föreställningen “Inspektören kommer” för tre år sedan är det här en sinnrik koreografi liknande den man ibland ser flinka magiker göra med mynt som flyttar sig runt i en “matris” på bordet. En uppsjö av sinnrika tekniker och tight koreografi måste ha använts för att förvirra och grundlura även oss på första bänk så redigt som sker.

Kvällens största skratt och applåder landar dock hos en vidareutvecklad version av Leif och John-Henrys “Spela schack med döden”, här framfört med ett hysteriskt öppningsdrama och ett rappt manus under det att schackpjäser dyker upp, försvinner, förvandlas och misshandlas – allt medan Bergmancitaten haglar och publiken tar sig för pannan mellan de snabba skeendena och försöken att hinna klappa i händerna mellan alla konststycken.

Leif hinner även med att läxa upp Tom, som ideligen försöker komma undan med att göra alltför gammalmodigt trolleri och som reprimand får göra ett korttrick med grytvantar på händerna. Här hörs det åtskilliga förvånade flämtningar bland den trollerikunniga publiken när Tom i slutändan drar av sig grytvantarna och de valda korten återfinns i hans händer!

Truppen avslutar med en “glimt från forntiden” där de som avslutningsnummer framför sin öppningsrutin från de tidigaste Mystique-föreställningarna där trollkarlarna kastar saker mellan sig och det kastade objektet ideligen förvandlas. En trevlig och uppskattad avslutning på en föreställning med något nytt, något nött och något helt oförklarligt.

I myllret på väg ut ur teatern hörs flera röster som alla säger samma sak; vad bortskämda vi var när Mystique körde varje månad!

Jag skriver under på det.

Text: Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

Mystique – En Cirkel i Sanden, 10 Maj

Mystique 10/5 2022
Teater Tre, Stockholm

”You don’t know how spoiled you are, having this show put on every month!”, sa Fay Presto från scenen efter sista applåden vid sitt gästspel hos Mystique för ett par år sedan.
Föga anade vi HUR lite vi visste om hur bortskämda vi blivit, vi som satt där varenda gång.
En pandemi senare finns det något hungrigt – nästan svältfött – i blicken hos oss i publiken när vi samlas i foajén på Teater Tre och kan krama om varandra igen inför säsongens enda Mystique under första halvåret 2022.
Det blir därför extra hjärtliga applåder när ensemblen äntrar scenen och låter sitt öppningsnummer med klädrollers och hurtig musik göra comeback, kvällen till ära. Man ser även på gubbarna själva att det lyser lite extra i blicken, och några av dem släpper spontant lite på ”karaktären” och avfyrar ett stort leende mot publiken när taktklappningarna börjar komma igång.

Kvällens gästartist, Nikola Arkane, sällar sig till den mycket lilla skara som fått gästa Mystique mer än en gång (de tidigare varande Arkadia, Gaston och Håkan Berg) – och hennes gästspel denna gång är utan tvekan det mest integrerade med den övriga ensemblen vi sett hittills.

Det är tydligt att Nikola haft tillfälle att studera Mystique’s sceniska uttryck väldigt väl under lång tid, för när hon börjar dyka upp i allt fler nummer under kvällens gång är det inte utan att man får intrycket av att hennes figur skulle kunna vara en del av Mystiques universum; stirrandet, hälsandet, blickarna och tempot är mitt i prick. Trots att flera av herrarna i ensemblen tornar över henne rent fysiskt har hennes karaktär något ”storasysterligt” över sig som gjuter in energi i interaktionen med – i synnerhet – Leif Olberius och Martin Hansson.
Först bjuds vi dock på hennes ambitiösa variant på klassikern Bägarspelet – väl bekant från TV4 och Talang ett par månader tidigare. I en mycket väl koreograferad och stundtals mycket teatralisk rutin gör Nikola ett bägarspel som få andra. Hennes sätt att närmast jonglera runt kopparna över de handknutna bollarna är en teknik som få eller ingen annan drar så till sin spets som här. Applåderna indikerar att den mycket insatta publiken förstår och uppskattar svårighetsgraden i det som framförts.

Hela kvällens föreställning präglas av en känsla av lekfullhet och cirklar som sluts (namnet till ära). John-Henry Larsson – som under pandemin gjort ett bejublat uppdykande på Fool Us i amerikansk TV – ger oss dels en välkommen repris på sin dockteater med handdockor, dels hamnar i ett kreativt ”peka-långfinger-krig” med Martin. Det senare blir en ständigt skrattframkallande running gag under kvällen, då allt mer ambitiösa och underliga rutiner ständigt utmynnar i ett fulfinger. Skämtet andas Umbilical Brothers, men har här fått en magisk inramning och helt originell gestaltning.

Lekfullt blir det också när Martin tar upp en åskådare på scen och gör ett komiskt boktest där han och åskådaren står rygg mot rygg och publiken kan se att han plockar fram en extra bok och ”fuskar” – fram tills boken visas vara blank och mysteriet tätnar. Shawn Farquhar populariserade detta nummer för ett par år sedan, men Martins tolkning av det – där rutinen inte dränks i en flod av mer eller mindre krystade one-liners – sätter trolleriet mer i fokus och förhöjer numret.
Vi får också återse Mystiques inofficiella maskot, den finlandssvenske samurajen, mediet och pizzabudet Börje Kawazaki (Martin), denna gång hårt prövad av Tom Stone som gjort en voodoo-docka av Börje. Tom rör sig runt i publiken och låter åskådare sticka dockan med en elak nål, och på till synes övernaturligt vis reagerar mediet på scenen på vartenda nålstick, inklusive kramper på ställen som överensstämmer med var dockan blev plågad. Originellt och väldigt välspelat – ett nummer av en typ som väldigt sällan ses men som lockar både till gapskratt och förvirring.

Tom ser vi även i flera andra av kvällens höjdpunkter, bland annat ett nummer där två åskådare gemensamt får göra ett korttrick utifrån en liten instruktionsbok som ligger på bordet. ”Kort till omöjligt ställe” är en klassiker inom trolleriet, och när i slutändan det signerade kortet visar sig vara inbundet som instruktionsbokens sista sida gapar de allra flesta i publiken av överraskning!
Klassiskt trolleri av Tom blir det även i samverkan med Leif när de båda herrarna på fumligt vis skall baka en kaka i Leifs hatt. Skratten blir många under resans gång när känslan av hemkunskapslektion på mellanstadiet blandas med försök till klassisk trollerielegans – och jublet blir stort när det till sist lyckas och en fin kaka dyker upp ur hatten!

Mer komik med Leif blir det när han och Nikola gör en väl koreograferad version av det klassiska paddeltricket – dock ”fyrhändigt” och med flera roliga infall som troligen inte har setts tidigare.

Cirkeltemat understryks återigen när Nikola också visar upp sin semifinalakt från Talang och gör en bländande vacker rutin med en mässingsring som byter storlek, går tvärs genom ett tygstycke och till synes svävar längs tyget. Elegansen i numret är bländande, och den kreativa kollaborationen mellan Nikola, Tom och Tim Star lyser i en akt som med heder skulle kunna framföras på vilken stor scen som helst.

Någon gång under kvällen blir det för många kockar kring samma soppa, som till exempel när samtliga medverkande skall blanda en kortlek som Tom försöker trolla med. Trots ”förvirringskomiken” som uppstår myllras den magiska effekten bort och numret faller lite platt. Betydligt bättre blir det när andra akten inleds med en komisk och aningen surrealistisk rutin med en tavla och ett bord. Även här medverkar samtliga, men där tjänar numret på upprepningen och de individuella insatserna hos samtliga medlemmar i gruppen – plus Nikola, som i slutklämmen av numret överraskande plötsligt dyker upp från att ha varit gömd under bordet sedan ridån gick upp!

Listan över guldkorn kan göras lång – i slutändan kan jag bara agera eko åt Fay Presto:
Vi visste inte hur bra vi hade det när Mystique körde en gång i månaden!

Text & foto: Ottar Kraemer

Recension – Mystique: Bland fåglar och fä – 27 Oktober 2020

Mystique: “Bland fåglar och fä”
Gästartist: Håkan Berg (Sverige)
Teater 3, Stockholm, 2020-10-27
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

Att Mystique har blivit ett kärt inslag – rent av en institution – i Kultursverige kan man näppeligen säga emot. Dess unika koncept och den genuina skaparglädje som speglas i de magiska experiment som ensemblen varje månad samlat mod att visa upp inspirerar oss andra i trollerikretsen och för på ett positivt och utmärkande sätt ut svenskt trolleri i världen.

I och utanför foajén till Teater 3 samlas en namnkunnig publik i spänd förväntan på vad som komma skall. I pandemins tider är många av oss försedda med munskydd och har höstmössorna nerdragna över öronen i et försök att fly den isande höstvinden. Ändå känner man omedelbart igen varandra – en stor del av publiken har nästan bildat en egen “ensemble” – eller är det kanske en fanclub?

Att det är många trollerientusiaster i publiken märks också på att Tom Stone i kvällens öppningsnummer ganska öppet förklarar för en slumpvis vald publikmedlem att den av de två stora papplådor som står på scenen som åskådaren pekar ut kommer att vara den som används och att han inte avser att göra någon “trollerivändning” á la equivoque-principen och plötsligt eliminera den låda som pekas ut. Fnitter och nickningar duggar tätt i teatern medan åskådaren pekar ut den ena kartongen… “Ok, den kartongen blir det, då…” säger Tom och kallar in Martin Hansson och Leif Olberius på sen – båda beväpnade med knölpåkar och basebollträn – varpå de tre med stor entusiasm börjar slå kartongen i småbitar med vilda svingar och mord i blick. Medan publiken med uppspärrade ögon får ducka för en och annan flygande kartongbit tittar plötsligt John-Henry Larsson upp ur den andra kartongen och sällar sig till de övriga för att göra slut på de sista resterna av den utpekade lådan!
Mystique har alltid utmärkt sig med udda öppningsnummer i Halloween-tider, och detta år är inget undantag. Öppningstablån är oväntad, häpnande i sin enkelhet men ändå hisnande och “uppfriskande våldsam”, som en närsittande bekant uttryckte saken. Det enda man saknar är öppningsmusiken och att publiken får applådera igång sig – sådant skall inte underskattas!

Kvällen bjuder på en eklektisk blandning av helt nya nummer och en del gamla nummer i ny tappning där det är tydligt att ensemblen låtit en idé som provats tidigare gro och utvecklas till något nytt.

Ett sådant nummer är John-Henrys schackparti med Döden (mästerligt gestaltad av Leif) som senast sågs för ett par år sedan när Mystique huserade på Olympiateatern. Medan filmcitaten haglar och Ingemar Bergmans salig ande troligen får oförklarlig magknip förvandlas både spelpjäser och spelregler om vartannat i en surrealistisk kavalkad av finurliga trick.

Det finns något genialiskt i att göra lätt absurda trollerirutiner; publiken har noll och ingen möjlighet att förutsäga vad som skall komma härnäst, i synnerhet inte när Döden plötsligt bygger hotell bredvid en av John-Henrys löpare efter att ha slagit en dubbelsexa och plockat fram en “kåk” ur tomma luften. Upplägget med John-Henry som någon som står inför döden och Leif som en inkarnation av det oundvikliga har vi även sett tidigare i en rutin med en hängsnara och ett olycksbådande brev – men medan den rutinen är ödesmättad och dramatisk är detta en trollerifars blandat med Sjunde Inseglet.

Herrarna Hansson och Olberius är i högform och gör flera roliga insatser under kvällen, bl.a. en manipulationsduett med rosor som bara blir fler och fler innan herrarna – med händerna fulla av blommor och efter att ha utbytt allt mer intensiva blickar – omfamnar varandra och börjar dansa sig runt på scenen i en het tango. Det säger mycket om en ensembles gemensamma uttryck när enbart tysta blickar kan kommunicera så mycket att akten skulle blivit platt och nästan obegriplig utan dem – men MED dem förvandlas ett trick som senast populariserades av Bond Lee i en ganska stroppig akt till en minnesvärd storm av blickar, känslor och – förstås – varma skratt.

Martin återkommer också tillsammans med Tom i två komiska nummer – ett i sin bejublade inkarnation som “Börje Kawazaki – pizzabud, samuraj och medium” och ett där han får göra en repris på sin rostuggande tangokavaljer som payoff till ett mycket underhållande korttrick där Tom låter en åskådare (undertecknad, i detta fall) slumpvis flytta en spelpjäs längs med en “spelplan” av nedvända bokstavskort där de kort som spelpjäsen inte hamnar på elimineras. Till sist – när spelpjäsen gått “i mål” – vänds de kort man valt bort upp och visar sig stava “H-O-N-U-N-G” och Tom visar snopet en burk med honung som tydligen var avsedd som pris. De kort som blivit kvar på bordet efter spelpjäsens framfart stavar “M-A-R-T-I-N”, och undertecknad blir prompt jagad från scenen av en amorös tangokavaljer på pusshumör.

Ett briljant korttrick som känns innovativt och bär Tom Stones omisskännliga signatur, kombinerat med en final som bara kan vara upptänklig på Mystique och ingen annan stans.

Håkan Berg gästar Mystique efter sina framgångar i Britain’s Got Talent och visar upp en nedskalad men väl mottagen version av sin akt från semifinalen i TV. det är sannerligen inte en lätt uppgift att på en liten teaterscen på Söder återskapa en akt som hela trollerivärlden sett i fullfjädrad (haha) TV-produktion, men Håkans attityd och förmåga att fnissa åt sig själv tillsammans med publiken när något skaver lite eller går på sniskan räddar upp det hela och i slutändan flyger “The King of Birds” även på Rosenlundsgatan.

Måhända hade man kunnat önska att programmet lagts så att Håkan fått avsluta med fågelakten istället för att köra den som första inhopp av de tre gånger vi träffar honom under kvällen. De två repakter han visar upp är nämligen trollerimässigt mer intrikata och kniper välförtjänta applåder, inte minst från den magikunniga publiken, men är mindre bombastiska och för den som endast känner till “The King of Birds” blir skillnaden abrupt. ?Reprutinerna är dock även de av mycket hög klass; dels den vanvettiga sjungande repakten som Håkan visade i Penn & Teller’s Fool Us och sist men inte minst hans “Two rope trick” – en repakt som i recensentens ödmjuka tycke platsar på topplistan över världens bästa skådeverk med rep. De till synes ändlösa omstarterna när repen envist vägrar förbli delade i tu och trollkarlens frustrerade men envetna försök att ändå få fason på showen till sist är ren komisk poesi.

Så slutar ännu en trivsam, förundrande, förvillande och smått galen föreställning till publikens överväldigande applåder och hejarop. Mystiques kombination av att kunna driva med och skruva till klassikerna och våghalsighet att djärvt prova det som ingen gjort tidigare har vunnit våra hjärtan än en gång.

Japp, vi har nog blivit en fanclub. Välkommen i klubben!
-Ottar Kraemer

Notis: Pga Covid-pandemins andra våg, så ställer Mystique in Novemberföreställningen, men hoppas att kunna ge en föreställning i December.

Recension av Mystique:Visar Finger – 25 augusti 2020

Mystique: ”Visar Finger”
av Mystique (Tom Stone, John-Henry Larsson, Leif Olberius, Martin Hansson)
Gästartist: Arkadia (Sverige)
Teater3, Stockholm, 2020-08-25
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

Det har gått 183 dagar sedan vi sist såg Mystique på scen. 183 dagar under vilka mycket av det vi brukar ta för givet i världen ställts på ända. Därför är det med en förlösande känsla av normalitet som publiken brister ut i applåder så fort herrarna i Mystique stiger ut i rampljuset och visar att deras kreativitet inte legat på latsidan.

Vi bjuds på en helt ny öppningskoreografi där trollkonstnärerna i ett myller av magisk förvirring till sist lyckas stava fram M-y-s-t-i-q-u-e på tokroligt vis och möts av glada skratt från den halvfulla salongen (föreställningen spelas under pandemin för halv salong så att åskådarna kan sitta glest vid behov – i gengäld ges en tidig och en sen föreställning).

I likhet med många andra konstnärliga värv hittar man de mest kreativa lösningarna när konstnärerna begränsats av ett givet tema – och kvällen till ära presenterar Mystique sin kanske mest tematiska föreställning någonsin. Hela showen genomsyras av herrarnas kamp med efterhängsna fingerborgar som dyker upp när man minst anar det – samt en stor, röd, lockande knapp med texten “RÖR EJ!” som står på ett litet bord i proscenium. Knappen får stå orörd i hela tre minuter innan Leif Olberius, efter en fingerborgsmanipulation i klassisk stil som andas både Salvano och Shimada, förförs av längtan att se vad som händer när man trycker på knappen.
“Klick.”
…
…
…Ibland vet man som recensent inte hur man skall framställa något i skrift som man sett på scen. Sällan eller aldrig har detta varit så påtagligt för mig som denna gång.

Efter ett olycksbådande musikaliskt crescendo, där Leif står och verkar vara beredd på ragnarök, dansar plötsligt resten av ensemblen in till en koreografi som endast kan beskrivas som en gorillaversion av småsvanarnas dans ur Svansjön. Medan jag föreställer mig att Tchaikovsky snurrar som en generatorturbin i sin grav ges Leif en örfil över skallen och vansinnesbaletten lämnar åter scenen. Ett fullkomligt sanslöst nummer som inte har något med trolleri att göra men som ändå sätter en minst sagt distinkt prägel på kvällen. Och nej, knappen får inte vara ifred efter denna initiala tryckning, heller…

Mer dans (well…) och fingerborgar bjuds vi även på i ett nummer där Tom Stone ystert skuttar runt den molokne Martin Hansson och på komiskt vis får Martins långfinger att “hoppa” mellan händerna (ja, Mystique visar publiken fingret på ett karaktäristiskt bokstavligt sätt…) innan det till sist dyker upp massor av fingerborgar även där. Ensemblen gör ovanligt många nummer där trolleriet inte nödvändigtvis står i centrum utan ger plats för mer allmän komik och skådespeleri.

Ett sådant nummer är en surrealistisk fortsättning på den informella följetongen om John-Henry Larssons buttre kypare och hans arme kund (Leif). Vi bjuds visserligen på en välkomnad repris av “Ägg ur skägg”, men härefter byter plötsligt herrarna personlighet och yrken med varandra och deras universum vänds upp-och-ner när Larsson plötsligt skall beställa från menyn som Olberius förtretligt håller upp. Magin finns där när det börjar dyka upp väldiga mängder tagliatelle ur en till synes tom påse, men dramat och karaktärsspelet tar fokus. Det är påtagligt hur villigt publiken accepterar dessa inslag – de udda karaktärerna har blivit publikkära och existerar för något mer än att bara vara övergångar mellan trick.

En annan populär figur vi får återse under säsongspremiären är “Börje Kawasaki – samuraj, medium och pizzabud” (Hansson). I kvällens tappning utför han och Tom ett underhållande korttrick där ett valt kort blandas in i kortleken av åskådaren själv, varefter “Börje” drar sitt svärd och börjar fäkta runt över kortleken med det – och sånär skalperar Tom i förbifarten! Metoden bakom tricket, som slutar med att kortleken visar sig ha blivit skuren i småbitar så när som på det valda kortet, går recensenten och närsittande helt förbi. Att ha en sjövild samuraj på scenen är bra misdirection.

Bland ensemblerutinerna smyger sig även solonummer in; vi får t.ex. se en uppdaterad variant på John-Henrys Kaffeakt och Leifs nåltrick som senast sågs i hans pjäs “Resan bort” 2017.

Kvällens absoluta höjdpunkt står dock Arkadia för. Som den förste att göra ett andra gästspel i Mystiques föreställningar i Stockholm äntrar han scenen och bjuder på flertalet konststycken som allihop får välförtjänta applådåskor. Vi får bl.a. se ett utsnitt ur hans nya föreställning kretsandes kring konceptet “LaPlace Demon” där åskådarnas fria val ständigt landar precis där konststycket kräver – från en “card at any number”-liknande effekt till slutet, där en åskådare får sticka en omsorgsfullt spritad kniv genom kortleken och på förunderligt sätt träffar precis det rätta kortet.

Toppen nås dock när Arkadia drar fram ett enormt kulsprutegevär för skumgummibollar och utför vad som kan vara den mest underhållande versionen av “Kulfångsten” någonsin. Hundratals bollar studsar runt i teatern och publiken slits mellan att gapskratta, ta skydd eller applådera som aldrig förr. Ett makalöst bra skådenummer som inramas av Anders “Arkadia” Sebrings kännetecknande humor och showmannaskap.

När vi efter ett flertal knapptryckningar, fuldanser och oräkneliga fingerborgar till sist tackar för en väl utförd föreställning är det med en särskild värme. Hur många av oss har suttit hemma på våra isolerade kammare, jobbat hemifrån eller helt enkelt inte kunnat jobba alls? Allas vår längtan efter att komma ihop tillsammans och njuta av en föreställning av den här kalibern kanaliseras genom bifallet, och för första gången sedan Fay Presto’s bejublade gästspel hos Mystique blir det flera inrop.
Mystique är tillbaka på banan.
Det kanske finns hopp om ett (kultur)liv efter pandemin.

-Ottar Kraemer

Den 29 September kommer nästa föreställning. Mystique: En trevlig ung man, med Isidor Olsbjörk som gästartist.

Recension av Mystique: ”Sargasso”

Mystique: ”Sargasso”
Teater3, Stockholm, 28/1 2020
Gästartist: Galina (Ukraina/Tyskland)
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Arto Airaksinen

Mystique är ofta som bäst när de begränsar sig genom ett forcerat tema. Tidigare hårt tematiska föreställningar som ”Inspektören kommer” och ”Vid Korsvägen” har varit bland de mest nyskapande som ensemblen har producerat, och januarishowen ”Sargasso” är inget undantag.
Kreativiteten flödar uppenbarligen kring temat ”vatten”, och vi bjuds på några av de märkligaste kreationer som gruppen skapat, förebådat genom att tre av herrarna innan insläpp spontant tittar ut i foajén och i olika grad av nervöst fnitter medger att ”det här är konstigt på riktigt””¦
Stora ord, om man har Mystiques tidigare alster i gott minne!

Vätsketemat gör sig påmint redan i början av föreställningen när herrarna Tom Stone och Martin Hansson gör en repris på ett tidigare nummer där mjölk från ett litet glas plötsligt fyller ut allt större glas och till sist en hel tillbringare, allt medan Stone och Hansson avundsjukt blänger på varandra medan de turas om att hälla upp. I numrets final, när mjölkkannan visar sig innehålla tillräckligt med mjölk för att fylla samtliga tidigare glas och bägare i kedjan, blandas applåderna med förtjusta skratt när John-Henry Larssons bejublade återkommande karaktär som totalt oengagerad kypare ”assisterar” herrarna.

På temat återkommande figurer tillåts vi även åter stifta bekantskap med Hanssons pizzabud/medium/samuraj, ”Börje Kawazaki”, i en hysteriskt betonad slagruterutin där en mer eller mindre frivillig ur publiken får använda samurajsvärdet som slagruta i syfte att utröna i vilken bägare som en halvliter vatten döljer sig. Numrets spexande mellan samurajen, åskådaren och ”trollkarlen” (Stone) tar nästan överhanden och trolleriet hamnar lite vid sidan av, men till sist lyckas experimentet i alla fall och till främsta radens lättnad stoppas svärdet undan och ”Börje Kawazaki” tackar för applåderna och lämnar scenen medan publiken, som fått hålla i pizzan som han tydligen aldrig levererade, häpet applåderar och småäter om vartannat.

Leif Olberius brottas i ett nummer med att få livet på ett kontor att gå ihop när han har både en bångstyrig arm (som spelas av John-Henry) och en skrivbordslampa på bushumör (även denna dockspelad av John-Henry) som distraherar. Även om numret faktiskt innehåller originellt trolleri (försvinnande glödlampa, bl.a.) är numret en ”piece d’absurdité” där allt smälter samman till en bisarr, komisk helhet som får vanebesökarna i publiken att skaka på huvudet och säga att ”Ja, det här var det konstigaste de någonsin gjort.”¦

”¦tills vi ser vad nästa nummer i showen bjuder på”¦
In på scen störtar Larsson, Olberius och Hansson och bildar med sammanbitna miner och stressade ansiktsuttryck en toalettkö framför en ”dörr” som visar att toaletten är upptagen.
Med alltmer ”nödiga” miner börjar sedan en fantastisk sekvens där herrarna på magiskt vis bråkar om vem som skall få lägga ett mynt i toalettdörre, för att sedan bli ännu snurrigare när toalettskylten byter ”kön” och Leif och John-Henry kvickt fattar galoppen och byter om till klänning (John-Henry med en imponerande quick change från mörk kostym till turkos balklänning.)!
Surrealismen går ikapp med publikens skrattsalvor när till sist skylten ändras ännu en gång och det visar sig att herrarna plötsligt köar på en busshållplats, något som endast Martin verkar helt cool med och raskt stiger på en buss i sin sorti. Magi på gränsen till absurdism ”“ likväl det nummer som får den allra största applåden för kvällen.

Efter paus fortsätter det nautiska temat när Stone och Hansson gör entré i cyklopögon och snorkel. En underlig silkesduksrutin tar vid där herrarna stoppar ner näsdukar i snorklarna för att trolla bort dem och sedan t.ex. drar fram de försvunna dukarna ur cyklopen. Påhitten röner stor glädje från publiken redan innan Larsson och Olberius plötsligt gör entré i sjögräsdräkter (gröna helkroppstrikåer) som ”bakgrundsdansare”. Det blir sannerligen trångt om förstaplatsen till titeln ”mest underliga nummer”, men publikresponsen är otvetydigt på ensemblens sida och gapskratten ekar i lokalen.

Kvällens internationella gästartist, Galina, visar upp en storbredd i sina akter (och interagerar mer med övriga ensemblen än de flesta gästartister ”“ mycket trevligt!), men hennes två inhopp i första akt överskuggar allt annat, både hennes akt med kinesiska masker i kombination med scenmanipulation och hennes legendariska ”dansakt” där hon smidigt rör sig i en klockren koreografi samtidigt som hon utför en ormmännisko-variant av kinesiska ringspelet och till sist låter en ballongstor ”pärla” sväva runt sig är fortfarande lika bra som man någonsin kunnat önska sig. Galinas förmåga att göra en dygd av nödvändigheten när hon i dansen inkorporerar alla de rörelser som är nödvändiga för att styra det svävande klotet i slutakten är genialiskt och förtjänar de applådåskor som följer.

Kvällen avrundas med bl.a. Leifs flyhänta tolkning av Sand från Nilens Strand (Sands of the Desert), en perfekt hantering av ett klassiskt nummer och ett stort magiskt mysterium som ger en extremt kreativ och roande föreställning en värdig final. Olberius sätt att med nästan smekande rörelser hantera både sand och vatten ger respektabla vibbar från t.ex. Doug Hennings mästerliga variant av tricket. Det är klokt att avsluta en så hysterisk föreställning som ”Sargasso” med ett så starkt magiskt nummer.

Mystique går från klarhet till klarhet. Måhända laddar de för en ny världsturné?

/Ottar Kraemer

Fler kommentarer:
Manne Af Klintberg skrev följande på sin facebooksida.
Mystique är inte bara magi på en massa nivåer, ibland vansinnnigt hög ibland något annat, utan också massor av komiska utvikningar som när John-Henry Larsson blir en “robot-arm” åt Leif Olberius skrivbordssnubbe. Vansinnigt roligt! Och när Martin Hanssons clown försöker göra sig kvitt den röda näsan och göra “riktigt” trolleri så misslyckas han på ett alldeles underbart sätt. Musiken denna gång var flera gånger hämtad från filmen “Funny Bones” och nog finns det funny bones i detta gäng!
Själv blir jag lycklig av att se an parafras på Topper Martyns: “Jag har ingenting i mina händer!” Varpå tusen föremål rasade ur hans kostym. John-Henry Larsson var smart och stod i en liten simbassäng.
Tom Stone gjorde en minimalistisk haktappare genom att förflytta några snäckskal utan att man har en chans att fatta hur… Och apropos ben så visade sig gästartisten Galina ha både det och annat tjusigt och en god portion utstrålning och en väldig glimt i ögonen. Killen som blev upplockad att bistå hade en väldig tur verkade han tycka medan mynten rann ur hans fickor.
En härlig kväll med andra ord. Nästa gång är den 25 februari. Ses på Teater 3 då!

Mystiques nästa föreställning, “Ögats Förräderi“, spelas den 25 Februari.

Recension av Mystique : Tomtar på loftet – 18 December 2019

Mystique “Tomtar på loftet”
(Martin Hansson, Tom Stone, Leif Olberius, John-Henry Larsson)
Gästartist: Caroline Ravn
Teater Tre (Stockholm), 18 dec 2019

Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

”Ta med en kompis som inte sett oss förr!” stod det i Facebook-annonserna inför ’Tomtar på loftet’; Mystiques säsongsavslutning på jultema ”“ och minsann om det inte faktiskt var en hel del nya ansikten i den annars ganska välbekanta publiken som samlas på Teater Tre! För en gångs skull skönjes några tomma platser längst bak i salongen, men att i konkurrens med allt annat som försiggår i Stockholm ett par dagar före julafton ändå nästan kunna fylla en salong för en experimentell trolleriföreställning ”“ dessutom bara tre veckor efter den förra – är aktningsvärt.
Än mer överraskande är det att det korta intervallet som förflutit sedan novemberföreställningen (med ett utmärkt gästspel av Reggie Simon) inte verkar ha hämmat ensemblens kreativitet. Den show som Mystique presenterar medan minusgraderna viner runt teaterns knutar sjuder av påhittighet och udda grepp ”“ samt på bekant manér ett eller annat nummer som får publiken att vika sig av skratt samtidigt som man frågar sig hur det egentligen står till innanför pannbenet på upphovsmännen. Kort sagt; en show som är helt ”on brand” för Mystique.

Öppningsnumret är modifierat på temat jul och herrarna gör en pastisch på sin egen julkalender från youtube när de kommer in och hittar sina välbekanta klädrollers i varsitt paket varefter den vanliga öppningskoreografin tar vid och man hör överraskade skratt från ”nykomlingarna” runt om i publiken.

Varma i kläderna efter hjärtliga applåder gör sedan Leif Olberius entré i rollen som stor scenmagiker som med överlägsen min otåligt låter sin hunsade medhjälpare (Tom Stone) göra allt egentligt trollerijobb med en kortlek innan han själv med ett självgott leende (vilket alltid ser märkligt ut på den annars så ödmjuke Olberius) vänder upp de fyra ess som ”“ trots vidlyftigt kuperande och blandande av kortleken ”“ återfinns på toppen av fyra högar av kort. Duon återkommer även senare under showen och gör då en snabbversion av en bägarspelsfinal på liknande manér; en perfekt karatespark mot de illusionister som i alla tider låtit sina medhjälpare göra allt väsentligt jobb på scen och sedan slickar i sig applåderna efter att ha gjort ett par magiska rörelser. I Mystiques tappning blir sekvensen närmast en hyllning till dem som i lågstatusroller hållit liv i en trollerigenre i många, många år. När får vi se större illusionsnummer i Mystique-tappning, måntro?

Tom är kvällen till ära i högform och dammar av en nygammal pärla i form av Jonas Ljungs ”Forced will” där en frivillig från publiken får hjälpa trollkonstnären att positionera ut tre objekt som lånats ur publiken. När åskådaren flyttat runt objekten på bordet och Tom sedan öppnar och läser upp en förutsägelse som hela tiden funnits synlig på bordet stämmer det precis ”“ förutsägelsen är till och med så stor att publiken kan läsa med och verifiera att allt är korrekt. Snyggt utfört och upplevs väldigt ”ärligt”.

När bifallet lugnat sig och Tom skall till att påbörja processen att ge tillbaka de lånade klockorna etc. till publiken kommer dock plötsligt Leif in på scen och börjar helt oprovocerat göra en komisk koreografi inför Toms och publikmedlemmens förvånade ansikten. När Leif rivit en papperslapp till en gullig hatt och dansat ut igen står båda lika förstummade i ett par sekunder innan det långsamt blir uppenbart att de objekt som skulle lämnas tillbaka till publiken har försvunnit.
Julmysteriet tätnar när jultomtens säck, som hela tiden legat utom trollkonstnärens räckhåll på scen, visar sig innehålla vacker inslagna paket vars innehåll ser väldigt bekant ut för de som lånade ut sina tillhörigheter! Roligt inramat och med en tematisk twist på ”objekt till omöjlig plats” ”“ dessutom välkryddat med Stones förnumstiga småprat med sin medhjälpare.

De originella inslagen fortsätter radas på ett pärlband när John-Henry äntrar scenen och med nostalgisk blick börjar prata om sina favoritserietidningar. Säg dock den lycka som någonsin vara för evigt när någon har en fin stund på Mystique ”“ plötsligt gör Tom entré igen och börjar trolla med stackars John-Henrys tidningar. Han låter en åskådare välja en tidning på måfå och presenterar därefter in en i raden av bisarra karaktärer som den trogna Mystique-publiken stiftat bekantskap med ett flertal gånger: Martin Hanssons figur Börje Kawazaki – samuraj, pizzabud och medium!

Efter en kort stunds medialt mummel och uppbyggnad visar det sig att herrarna förutsagt vilken tidning som skulle väljas genom att pizzan som levererades av mediet har en bit bortskuren i form av en Batman-symbol. Denna upplösning hamnar nästan i bakvattnet i jämförelse med Larsson och Hanssons skådespeleri, men numret har flera vändningar som både känns nyskapande och väldigt, väldigt roliga. Den arme John-Henry blir snuvad på sina älskade tidningar och går snopen av scen.

Galna påfund avlöser varandra och bland annat presenteras ett nummer som recensentens medföljare enhälligt utsåg till det roligaste de någonsin sett herrarna göra; ett nummer där John- Henry i rollen som frisör får ett något märkligt besök i sin salong: den flintskallige Leif kommer in och vill ha en snygg frisyr. Tack och lov har den (på hysteriskt vis perukförsedde) långhårige Martin precis kommit in och frisören får idén att låta håret flyga från den ene till den andre kunden. Numret urartar mycket snabbt i ett komiskt kaos där peruken får liv och flyger runt på scen mellan herrarna och skrattsalvorna från salongen kvickt överröstar musiken.

Innan första halvlek är till ända ger Leif och Tom oss en snabb lektion i bakning när det blir julbak och herrarna skall baka en kaka i Leifs hatt; ett nummer som i olika former beskrivits i trolleriböcker åtminstone hundra år tillbaka i tiden men som i Olberius och Stones händer fortfarande roar och förbluffar. Publiken låts ana att trollkonstnärernas planer har gått i stöpet när en ”extra” kakform förefaller bli kvar på bordet medan Tom självsäkert häller kaksmet i hatten ”“ men tji fick vi för plötsligt finns där en vacker sockerkaka!

Efter pausen får Martin agera straight-man i ett nummer där Leif demonstrerar en fin version av klassikern ”Tärningsboxen”, där en stor tärning verkar ”trollas bort” genom att en låda med två luckor lutas fram och tillbaka och man hör tärningen glida än hit och en dit. Efter Hanssons protester försvinner dock tärningen till sist helt och hållet och återfinns i en hatt på bordet.

Många trick passerar revy under de nästan två timmarna som föreställningen pågår och det går inte att recensera allt även om man skulle vilja. Ett nummer som står ut i andra akt är dock ett oväntat återseende av John-Henrys bisarra rutin från säsong två av Mystique där han, utklädd till duva, trollar fram små trollkarlar. I julversionen är det dock John-Henry själv som trollar och det som dyker upp är en till synes aldrig sinande ström av små tomtefigurer! Larssons imponerande fingerfärdighet och påhittigheten att hantera tomtefigurer än som champagneglas, än som biljardbollar är medryckande och aldrig har väl Larssons ikoniska jultomteskägg varit mer passande än när han med hela famnen full av småtomtar tackar för applåderna.

Caroline Ravn gästar Mystique och tas emot väl av publiken. Vi får se relativt lite av henne i första akt, men hon hinner med en väl utförd kortkonst där en kortlek som låts vandra runt i publiken får kuperas av olika publikmedlemmar som också får memorisera det kort de kuperar fram, allt under det att Ravn charmar salongen med trevligt småprat medan detta försiggår. Alla som fått plocka kort får ställa sig upp och i rask takt läser Caroline deras tankar och de får sätta sig ner när de hört namnet på sina kort, och när siste man sätter sig ner låter applåderna inte vänta på sig.

I andra akt får vi bland annat se Ravn hantera mynt och kort i close-up. Att göra trick baserade på så små ting för en hel teatersalong ställer stora krav på konstnären, men hennes välslipade föredrag till rutinerna låter alla följa med utan att någon tappar fokus.

Ravn får även gästspela i tomteskägg tillsammans med hela övriga ensemblen i en ytterst förtjänstfull finalfinal där de allihop, utklädda till tomtar, gör slutmomentet i ”snowstorm in China” och låter luften fyllas av tusentals vita konfettiflingor som höjer stämningen och kompenserar för den snöfattiga verkligheten utanför Teater Tre.

Tilläggas bör att föreställningen kvällen till ära är fantastiskt väl ljussatt med en belysning som både fungerar tematiskt från nummer till nummer och vackert ramar in och komplimenterar trolleriet.

***

Bland det mest mysteriösa med ensemblen bakom Mystique är att de fortfarande efter fem säsonger inte verkar våga lita på att publiken älskar just det som gör Mystique till Mystique; att det som visas är experiment ”“ koncepttester och vanvettiga idéer som en kort stund fått fotfäste i verkligheten ”“ förevisade med samma inlevelse och inramning som vilken annan seriös scenframställning som helst i de kringliggande teatrarna i huvudstaden.

”Showen ikväll var bland det bästa ni gjort!”
”Va!? Är det sant!?”

”Det här var det roligaste sedan i februari!”
”Åh, vad skönt att ni gillade det ”“ vi var så nervösa…”

Det får vara lite skakigt.
Det får vara osäkra manus.
Det får ”“ nästan ska ”“ vara konstigt. Helst väldigt konstigt.

Å andra sidan kanske en del av framgångskonceptet är att de inte blir bekväma i denna sits. Proffs eller hobbyentusiast ”“ första gången man visar ett trick för en publik är man nervös. Att man som professionell artist fortfarande tänker och reagerar så efter mer än femtio föreställningar säger något om hur mycket man bryr sig även om det som visas.

Mystique är fortfarande ett passionsverk.