Mystique – Tingens Anarki
Teater Tre, Stockholm. 30 Oktober 2019
Gästartist; Jacob Schenström

Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

När Mystique är som bäst bryter de helt med alla förutfattade meningar om vad trolleri är. Ingrodda vanemönster bryts och även de mest stereotypiska trick kan stöpas om i helt nya gjutformar.
Om herrarna själva tvingas bryta sina egna mönster och jobba utanför de – låt vara ytterst suddiga – ramar som de själva satt kring sig blir ofta resultatet ännu intressantare och går nästan utanpå trollerikonsten och blir ett slags metakonst; en betraktelse av processen i sig.

Öppningsnumret i “Tingens Anarki” gör det direkt uppenbart att Mystique tvingats till nya banor i och med att John-Henry Larsson inte medverkar denna kväll. Det vanliga öppningsnumret med klädrollers uteblir och istället utförs en bisarr slow motion-koreografi där Martin Hansson, Leif Olberius och Tom Stone kommer “inspringande” i ultrarapid och alla sliter efter samma röda skumgummiboll. På trollkonstnärers vis försvinner förstås bollen upprepade gånger och dyker upp där man minst anar det. När herrarna kämpat om att vara herre på täppan en stund och publiken fått skratta loss dyker det till sist upp tre bollar samtidigt; bollar som visar sig vara clownnäsor som får pryda herrarna när de till sist lämnar scenen och bara lämnar Martin Hansson ensam kvar.

Martin fortsätter med tyst trolleri till härlig musik – konceptet “signerat kort hittas på omöjligt ställe” dras till sin spets när han får kortet att dyka upp i sin ficka flera gånger i rad – men när publiken applåderar och Hansson går av scenen har denna rutin knappt börjat. Emellan övriga nummer i föreställningen återkommer han flera gånger till samma musik, tar upp samma åskådare och låter henne dra ett slumpvis valt kort som hela tiden visar sig vara samma signerade kort(!). Medan skratten haglar får åskådaren oförtrutet signera samma kort om och om igen innan kortet teleporteras till ännu en omöjlig plats; först trollkonstnärens sko och till sist hans mun. Den här typen av “running gags” som kombineras med väldigt effektiva, visuella trollerieffekter lyfter ett vanligt korttrick till något alldeles speciellt. Att rutinen är helt tyst ger en ytterligare spets till det hela i och med att Hanssons mimande är så uttrycksfullt.

Även Tom Stone trollar med kort i “Tingens Anarki” och presenterar ett mysterium där tio kort som tydligt räknas in och ut ur en åskådares händer hela tiden blir nio stycken, och ju fler kort Tom ersätter den krympande korthögen med desto mer snurrig blir rutinen. Åskådarens signerade kort återfinns till sist på den enda plats där Tom INTE förefaller ha varit framme; i resten av kortleken! Ett riktigt kortmysterium med okonventionella grepp som görs ännu mer perplext av det faktum att Martin halvvägs genom rutinen vill jävlas med Tom och trär en papperskasse över huvudet på honom..!


Under Mystiques bejublade gästspel under Magic Weekend i Lund i början av oktober kommenterade någon i publiken efteråt att ensemblen lyckas “ta gubbighet till en egen nivå av konst”; något som undertecknad endast delvis kan skriva under på. Ja, givetvis finns det ett visst mått av gubbighet när ensemblen består av fyra medelålders män (och de leker friskt med just denna klyscha) – men lekfullheten och den grace de lyckas väva in i en del nummer är slående och bryter helt mot gubbighetsnormen. Kvällens föreställning bjuder på två sådana nummer mitt bland all komik; dels en rapp, förbluffande och stilren repkonst av Tom, dels en pièce d’animation där Leif tar ett helt nytt grepp om det annars ganska slitna numret “ballongslukning” och lyckas få hela publiken genuint fascinerad av relationen mellan trollkonstnär och rekvisita när han plötsligt utför en hel koreografi med figurballongen innan han utan ens en anstrykning av de invanda skämt som alltid åtföljer sagda nummer slukar ballongen. Nummer av denna typ bryter upp föreställningen och gjuter nerv i rutiner som annars med lätthet hade kunnat avfärdas som “marknadstrick”. Skicklighet i utförandet och en medvetenhet inte bara kring formen för hur tricket skall förnyas utan även kring vilka klyschor som skall brytas sönder är goda byggstenar.

Elegans och fingerfärdighet i all ära, men Leif får också utlopp för sin komiska ådra i flera andra nummer; bl.a. när – kvällen till ära – Martin bestämmer sig för att demonstrera hur duktig Leif blivit på att utstå smärta efter att ha gått på en fakir-kurs. Glatt ignorerandes Leifs tafatta försök att förklara att det var tankeläsning han studerat drar Martin en duk över huvudet på Leif och stöter därefter en vass sax rakt genom duken på så sätt att den blir sittande rakt i fontanellen! Nå, ingen skada skedd – när duken tas av ser Leif visserligen stinksur ut men är oskadd. När duken än en gång sveps om honom figurerar dock plötsligt ett kålhuvud som Leif inte verkar “hinna” stoppa in under duken innan Martin än en gång drämmer saxen i pannan på honom och publiken samfällt utbrister i ett “Ajjeh!” när kålhuvudet faller till golvet samtidigt som Martin inser sitt misstag…
Den gode Olberius står dock snart på scenen igen och tampas med ett udda problem; hur gör man kortmanipulationer när man precis nyst ut flera deciliter snor som fastnar över korten?! En stor del av skrattsalvorna denna kväll hittar hem till Leif – och det är välförtjänt.

Många roliga nummer hinner passera revy under de välspäckade två timmar som vi spenderar i Mystiques sällskap – till och med pausen i föreställningen blir en höjdare när det visar sig att det nu finns caféservering i foajén – och vi får bland annat avnjuta ett bejublat återseende med “Börje Kawazaki”, det japanska mediumet/pizzabudet (Hansson) som under ledning av Tom förutsäger svaren på publikens frågor som via ihopknöglade papperslappar har ställts till “kosmos”. Svaren är av det humoristiska slaget (god improvisation från Martins sida!) men ändå omisskännligt anpassade till de specifika frågor som ställts. Mentalism utförd av ett katanabeväpnat, pizzaätande medium klädd i hakama… …nämnde jag att det finns en del normbrytande inslag i showen? Numret blir inte mindre komiskt av att Hansson och Stone båda två får en fnissattack som efter bara ett par sekunder spridit sig över hela publiken. Det är härligt att inte bara få skratta åt utan även stundtals med artisterna.

Kvällens gästartist är Jacob Schenström, som briljerar med flinka kortkonster och sedan går över till salongsmagi då bl.a. hans tekniskt väldigt avancerade version av en kopp, glas och bollar-rutin får bra respons av publiken innan han avslutar med en “bookends”-rutin där flera ur publiken lånade objekt dyker upp på omöjliga platser och i synnerhet Schenströms påfund att trolla bort sina egna skor röner stort gillande i salongen. Kontrasten mellan hans artisteri, där fokus ligger på den tekniska skickligheten, och Mystiques experimentella stil där även karaktärsspel och humor har en ständig närvaro är påtaglig och publiken är inte alltid i fas med applåderna, men när kvällens ensemble till sist står och tackar för applåderna i finalfinalen ropas de in flera gånger och det går inte att ta miste på att Stockholm än en gång har begåvats med en flyktig scenupplevelse utöver det vanliga.
För när är något “vanligt” i Mystique?

/Ottar Kraemer

BRINNANDE PASSION

Olympiateatern onsdagen den 28 augusti klockan 19.00

Ny dag och plats!

Höstsäsongens första gästartist är Nikola Arkane från Irland. Ett entusiastisk energiknippe med en bubblande passion för trollerikonsten. Hon är även bokad på Magic Castle i Hollywood i höst, men har valt vår lilla scen för premiären av sina nya mirakel och förundringskonster.

Biljetter

Mystique ”“ Ett hål i himlen
Teater3
Stockholm 2019-05-28

Recension av Ottar Kraemer
Foto av Arto Airaksinen

Vad borde oddsen vara att FISM-vinnaren Miguel Muñoz skulle vilja åka till ett regnmulet Sverige och uppträda som gästartist i en experimentell trolleriföreställning på en obskyr liten teater en tisdagkväll i maj?
Det låter närmast helt osannolikt, men i likhet med mycket annat som får publiken att häpna på Mystique visar sig oddsen för detta vara 1:1.
Säsongsfinalen av Mystique börjar med att föreställningen slutar och vi glatt tackar hela ensemblen (Tom Stone, John-Henry Larsson, Leif Olberius och Martin Hansson) plus gästartisten för en fin kväll och önskas god natt av artisterna.
När applåderna dalar och artisterna försvinner ut från scen blir John-Henry, klädd i labbrock och försedd men en mystisk manick i handen, kvar i rampljuset. Han gör en snabb inställning på sin uppfinning, en temporär fluxstabilisator blinkar igång och en klocka börjar gå baklänges två timmar ”“ och vips så är det dags att börja föreställningen!

Den något förvirrade publiken klappar glatt in ensemblen i deras klassiska öppningsnummer med klädrollers, och allt verkar till synes ha återgått till det normala efter en kort tidsresa. Konceptet med tidsresor utforskas ytterligare av John-Henry och Tom, som flera gånger försöker påbörja ett trick med tändsticksaskar men hela tiden får börja om eftersom John-Henry ideligen låter tiden gå bakåt och rekvisitan går upp i rök i Toms händer.
Ett till hopp i tiden bjuder herrarna Hansson och Olberius på i form av en parallellrivning av två tidningar som genom ett trollslag plötsligt är hela igen. Numret, som har setts på Mystique tidigare, får denna gång en lustig twist genom att det inte bara blir ett magiskt trick utan en logisk följd av att det finns en tidsmaskin på scenen.

Även finfrämmandet Miguel Muñoz ger sig in i leken med tiden. Hans rutin med bollar som ideligen återfinns i hans hatt efter att gång efter annan ha försvunnit på olika fingerfärdiga sätt sågs senast under hans gästspel på Magic Weekend i Lund 2018. Här ges numret idel nya twister och man hör en eller annan trollkonstnär som tar sig för pannan i publiken när Muñoz hittar nya illistiga sätt att smyga ner bollarna tillbaka i hatten. Applåderna, som varit något tröga efter den okonventionella starten på showen, blir raskt mer entusiastiska och Muñoz strålar mot publiken med sitt ”buspojke-leende”.

Efter ungefär halva första akt rör sig föreställningen bort från tidsrese-temat och återigen bjuder Mystique på en riktig skrattfest. Tom Stone briljerar med sin underfundiga humor i ett nummer där två deltagare från publiken får turas om att dra frågor ur en påse i en slags frågesport som redan efter ett par turer har svårt att överrösta publikens skratt. De två åskådarnas egen förundran och glädje får komma i första rummet och Stone fungerar mest som en moderator i kaoset som uppstår när den ena åskådren hela tiden får frågor som är hur lätta som helst medan de andre får bita i frågor som ”I Sverige finns 9 miljoner invånare. Räkna upp allihop.”. Rutinen, som kommer från Toms sedan länge utsålda bok Maelstrom, visar verkligen sin styrka i händerna på sin skapare.
Tom visar också framfötterna i en finurlig twist på ”œnäsduk till ägg”-tricket som utförs tillsammans med en åskådare. Utöver den fiffiga manipulationen som gör ticket möjligt – och väldigt övertygande – är det ett bra exempel på att låta publikmedlemmen ta plats och dela segern när äggen till sist knäcks. God showmanship är ett signum.

Leif och Martin följer upp sina sönderrivna tidningar med ytterligare en rutin där de får agera ”Mystique-gubbar” med bravur: ett scenario där Martin försöker slå in en bukett rosor i ett pappersark men Leif hela tiden på magisk väg fyller pappersstruten med blommor som långsamt fyller golvet framför trollkonstnärerna. Numret växlar från förunderligt till komiskt och ”“ mot slutet ”“ romantiskt när vi nä-ä-ä-ä-ästan får se en kyss på scenen innan pausklockan plötsligt ringer och Leif blir lämnad mitt i blomhavet när Martin distraheras och annonserar paus.

Andra halvlek börjar med vad som nog måste beskrivas som bland det underligaste Mystique någonsin har bjudit på i form av komiska fyrmannarutiner. Martin gör entré som elitidrottstränare åt en sportklädd Leif (nåja, sportklädd i hans fall involverar fortfarande hatt, dandystrumpor och lackskor”¦) som gång på gång får rusa runt i salongen jagandes tillfället då han skall få riva målsnöret och gå i mål. Målsnöret, som hålls upp av funktionärerna John-henry och Tom, är dock för långt och måste rivas av i allt kortare längder”¦ ”¦innan det plötsligt är helt igen och ensemblen får börja om! I slutändan snuvas den arme Leif på sin pay-off även i detta nummer när Martin till sist är den som rusar genom målsnöret och i triumf lämnar scenen med de övriga. Kvar blir ”förloraren” som i sin ensamhet gör målsnöret helt en sista gång.

John-Henry är i toppform och bjuder oss kvällen till ära på sin omtalade akt med tennisbollar som via manipulation, jonglering och dynamiskt trolleri dyker upp och försvinner i rasade takt för att återfinnas under tre små bleckhinkar ”“ en helt unik variant på koppar och bollar som drar maximal nytta av hans talanger som både jonglör, trollkarl och kreatör av originell rekvisita. Numret hör verkligen hemma i en show där världsmästaren snart skall äntra scenen med sin bollakt ”“ John-Henrys tennisbollsrutin är alltid bland det första en ny åskådare nämner efter en föreställning! Slutfasen – när tennisbollarna en efter en förvandlas till halvfyllda cognacskupor och bollröret genom ett trollslag blir en flaska whiskey – är i världsklass och måste ses.

Under kvällen levereras också det efterlängtade beskedet att det blir en fortsättning på Mystique i höst, något som röner glada hurranden och hejarop från läktaren. Föreställningarna kommer att flytta till onsdagskvällar, vilket förhoppningsvis kan stimulera fler att komma. Nog för att ”œnormalläget” för en Mystiqueföreställning är att det är fullsatt, men att kunna locka ut folk på ”œlillelördag” är sannolikt lättare än på en tisdag.

Om Tom Stones hantering av medhjälpare ur publiken inbjöd till munterhet i första akt tar Martin Hansson konceptet till nya höjder när han fyra gånger (!) drar upp samma tjej ur publiken. Efter en första lyckad rutin med ett komiskt boktest (samma som Shawn Farquhar presenterade på Fool Us för något år sedan fast med Hanssons brutala humor som röd tråd) återkommer han efter varannat nummer med ett korttrick som alltid har samma uppbyggnad men där kortet i slutet dyker upp på allt omöjligare ställen. Den arma medhjälparen drar dessutom gång på gång samma kort ur kortleken och får signera sagda kort om och om igen tills kortet ser ut som ett anteckningsblock – något som gör serien med trick till en skrattbomb av format.

I takt med att stämningen stiger under föreställningen infinner sig också en slags spänning. Den kräsna publiken i salongen vet vad som komma skall ”“ och som sista nummer äntrar Miguel Muñoz scenen med sin FISM-vinnande akt med vatten och kristallkulor. Magin flödar likt vattnet mellan Muñoz fingrar och den priviligierade känslan av att få uppleva ett sådant skådespel på mindre än halva avståndet gentemot normalt när det uppförs på stora scener är enorm. Den sirliga hanteringen av de glasklara bollarna till tonerna av drömsk musik är en njutning, och även den som sett akten flera gånger sveps med och jublar när den sista kristallkulan förvandlas tillbaka till en skur av vattendroppar som får regna ut mot första raden.

När så föreställningen är slut för andra gången denna kväll varar applådåskorna ovanligt länge och har ett omisskännligt tryck bakom sig. Mystique har en kräsen publik som vet vilken kvalitet som levererats dem ”“ och vilken ynnest det är att kunna gå och se en föreställning i världsklass som bara spelas en gång. På en tisdagskväll. På en obskyr teater. I lilla Stockholm.
Det är unikt.

/Ottar Kraemer

Foton Arto Airaksinen

Mystique: Rapport från Utsidan
Teater Tre, Stockholm, 2019-03-26
Leif Olberius, John-Henry Larsson, Martin Hansson & Tom Stone
Gästartist: David Sousa (Portugal)
Recension av Ottar Kraemer

Hur ofta är det någon poäng med att recensera Mystique egentligen”¦? Varje månad är det premiär och avskedsföreställning på samma gång, och nästa gång är det helt annorlunda igen. Några få nummer utvecklas och ses igen efter ett år eller mer, men oftast är det som att titta på ett fyrverkeri; det är konst för stunden som när du blinkat är borta och inte återkommer på samma sätt någonsin.

Som vanebesökare har jag till sist landat i att helt enkelt skriva recension när andan faller på ”“ vid det här laget mest i förhoppning om att Magiarkivet kommer att fungera som en referenspunkt när man vill titta tillbaka i svensk scenkonsthistoria.

I Februari bjöd Mystique på sin kanske bästa föreställning någonsin ”“ starka nummer med stor originalitet radades upp som ett pärlband med ett mästerligt gästspel av den oefterhärmliga Fay Presto som juvelen i mitten av pärlorna. Aldrig har applåderna ekat så ihållande på Mystique och sällan har föreställningen lämnat ett sådant intryck ”“ ett gott argument att slå till för den som överväger att åka på Magisk Weekend i Lund i höst, där både Mystique och Fay Presto kommer att äntra scenen!

Marsupplagan av Mystique ”“ titulerad ”Rapport från utsidan” ”“ känns mer avslappnad och spontan än årets tidigare föreställningar. Entrénumret med klädrullarna slår an tonen direkt när en bångstyrig inläggsula från en sko bryter det invanda mönstret och får både publik och ensemble att brista ut i gapskratt; till och med den annars så disciplinerade Leif Olberius ses brista ut i ett mänskligt storflin.
Leif ses även briljera med sin fingerfärdighet tillika kreativitet under första akt med en rutin där sidendukar och biljardbollar försvinner, dyker upp och multipliceras när de förs genom ett hål i en pappskiva ”“ ett spännande och elegant nytänk kring manipulationstekniker som annars lätt kan kännas lite dammiga. Vid flera tillfällen hörs publiken dra efter andan när en oväntad twist på tricken uppenbarar sig, allt ackompagnerat av Olberius fantastiska mimik. Få människor kan säga så mycket med ansiktet utan att använda rösten!

Använder rösten gör däremot Tom Stone som fortsätter öppningsnumrets skrattkavalkad med ett trick med två postlådor. I den ena postlådan läggs ett vykort signerat av någon i publiken och tanken är därefter att vykortet ”magiskt” skall transporteras till Toms egen brevlåda ”“ men så enkelt är inte livet när PostNord levererar breven, minsann! Numret tar flera komiska och magiska vändningar när lådorna först visar sig vara tomma och vykortet hamnat på avvägar, och ”Jävla PostNord!” blir till publikens förtjusning en återkommande refräng. Därefter fylls plötsligt Toms brevlåda ”“ men av reklam! Vykortet är spårlöst försvunnet tills Tom hittar ett kuvert märkt ”Adressat okänd ”“ retur till avsändaren” som legat på ett annat bord under trickets gång. Kuvertets försegling rivs upp och nog tusan är det åskådarens signerade vykort som till sist hamnar tillbaka hos avsändaren! En rolig rutin som nästan andas lokalrevy men likväl underbyggs av ett starkt trollerinummer.

Tom har en jobbig kväll ”“ först gör postlådorna inte som han tänkt och senare i föreställningen är det (till flitiga besökares jubel) dags för en repris av en av Mystiques bästa 4-mannakreografier någonsin i ett nummer som inofficiellt kallas för ”Slå Tom”. Alla fyra herrarna slår sig ner runt ett bord och till en lätt dystopisk synthmusik påbörjar de en surrealistisk arm-dans där en röd studsboll försvinner och dyker upp på oväntade sätt. Numret är på många sätt elegant och andas lite inspiration från unga showmän som Cedric Bertox, Axel Adlercreutz och Yann Frisch ”“ i alla fall fram till den punkt där de koreograferade rörelserna börjar urarta till att ständigt göra knock-out på Tom Stone, som efter fyra-fem smockor i ansiktet gör det enda rätta och knockar sig själv för att få slut på misären. Applåderna är ihållande och skratten har knappt hunnit avklinga innan nästa vinjett tar vid.

Kvällens stjärna blir dock John-Henry Larsson, som vi får njuta ovanligt mycket av i ”Rapport från utsidan”. Hans karaktäristiska stil och säregna sätt att ständigt flörta med publiken kommer väl till pass under flera nummer, bland annat en unik version av ett ”gör-som-jag-gör”-trick tillsammans med en åskådare ur publiken. Typiskt sett görs sådana här trick antingen till gemytligt prat eller till en disciplinerad tyst rutin när trollkonstnären först gör sina rörelser och sedan övervakar åskådaren som skall härma. I John-Henrys tappning känns numret helt avslappnat, lustigt och otvunget med en till synes stor frihet för medhjälparen att göra lite hipp som happ (uppmärksamma ögon spärras upp lite extra när åskådaren ohindrad tar fel korthög vid ett tillfälle) medan Larssons egen uppmärksamhet förefaller ligga mest på att blinka åt och interagera med publiken. Ändå matchar i slutändan de kort som vänds upp, vilket genererar ett häpet ”VA!?” även från trollerikunniga i publikraden bakom recensenten.
John-Henry gör också flera lyckade uppenbarelser tillsammans med Martin Hansson där de två först (tillsammans med Leif) gör ett inlägg i kulturdebatten gällande hur man söker bidrag ”“ en träffande pastisch på ett klassiskt nummer där trollkonstnären blir av med klocka, pengar och slips(!) men hela tiden på mystiskt vis får tillbaka dem. Även här fortsätter humorn att vara i centrum för föreställningen och revykänslan är påtaglig. I ett annat nummer skall Hansson och Larsson gemensamt försöka sig på ett trick de aldrig gjort förut och bara läser instruktionerna innantill så att även publiken hör dem. Här briljerar John-Henry med sitt uttrycksfulla sätt och får flera på första raden att hoppa högt när tricket går snett och den lånade sedeln är borta. Som nödlösning får han då en kniv i handen och uppmaningen att ”lösa problemet”, vilket han innan Hansson hinner stoppa honom gör genom att gå mot en publikmedlem och vråla ”GE HIT TVÅHUNDRA SPÄNN!””¦
Ordningen (nåja”¦) återställs och sedeln hittas oskadd i mitten av en citron ”“ en klassisk avslutning som nästan hamnar i skymundan för numrets övriga kvalitéer. Hanssons timing och Larssons komiska, lätt bipolära uttryck lyfter tricket till något betydligt större än vad det annars skulle varit.

Bäst är dock John-Henry när alla konventioner slängs i papperskorgen och han får spela surrealistisk servitör gentemot en proper Leif Olberius som straight-man. Idén att trolla fram en hel frukostservis ur sitt skägg(!!!) frambringar sådana skrattsalvor att den inte alltför ”hemliga” metodiken bakom tricket inte distraherar. Slutsekunderna då Larsson polerar Olberius flint med sitt skägg för att till sist låta ett ägg uppenbara sig på hjässan skulle kunna rama in allt det som är så fantastiskt med Mystique. Det är experimentellt, vanvettigt och samtidigt ohämmat roligt.
Larsson kompletterar sin svit med en icke-magisk men ändå förtrollande handdockteater som charmar publiken.

Ett avbrott från skrattnumren bjuder Martin Hansson på med en utvecklad version av sin SM-vinnande akt där han dekonstruerar Bägarespelet ”“ nu med en förtjänstfull öppnings- och slutvinjett där clownen äntrar och lämnar scenen med en magisk resväska. Akten har vid det här laget setts många gånger på Mystique, men utvecklingen av den (inklusive en tekniskt imponerande twist på hur bollarna försvinner vid ett tillfälle) gör att den gott och väl tål att ses igen.

Det kan inte vara ett drömscenario att få vara den som skall gästa Mystique direkt efter Fay Presto, men portugisiske David Sousa gör en stark insats med humoristiskt betonade parodier på bägarspelet och kinesiska ringspelet. En kombination av inspelade ljud och snyggt mimande ger illusionen av ett bägarspel där ”bollen” är en bångstyrig fluga som Sousa får jaga omkring efter innan kinesiska ringspelet ges en liknande behandling ”“ även denna gång i en kombination av mim och förinspelat ljud. Här ges dock magin en större del och trots trollkonstnärens besvär att få isär ringarna (först med bågfil och sedan med vinkelslip!) bjuds vi på en ringspelsakt som i hanteringen är silkeslen.
Sousas överlägset bästa inspel är dock avslutningsakten där han bjuder på hela sin FISM-vinnande manipulationakt ”The red envelope”. Han har inte legat av sig sedan vinståret 2006 ”“ det hörs åtskilliga ”Wow!” och ”Oj oj oj!” i publiken när Sousa med självklara rörelser blandar de mest klassiska fingerfärdighetsgreppen med helt egna påhitt och tekniker.
Det faktum att ljuset på Teater3 jobbar direkt mot Sousas akt och gör en del effekter mindre överraskande än de annars skulle ha varit är tråkigt ”“ särskilt som det blir en ”snackis” i publiken efter föreställningen och distraherar från hur bra resterande 99% av föreställningen är.

Mystique visar med ”Rapport från Utsidan” än en gång att de har många strängar på lyran. Att följa en show som den i februari är svårt, men att tackla den utmaningen med revystämning och fler glada skratt än någonsin är ett klokt drag.

– Ottar Kraemer

Mystique-Konstnärliga Knep
Teater Tre den 26 februari 2019
Medverkande: Tom Stone, Martin Hansson, Leif Olberius och John-Henry Larsson
Gästartist: Fay Presto
Fotograf: Olav Holten

Det här var tredje gången som jag såg de här fyra ”pojkarna” och deras gästartister. Dock var Teater Tre en ny bekantskap. Bra scen och gradäng så alla ser perfekt. Dessutom bekväma stolar vilket är ack så viktigt.
Det är ett fantastiskt bra jobb de gör att skapa nytt material och en ny show en gång i månaden för att sedan lägga den i träda. Några nummer känns igen och har använts i tidigare föreställningar, men det gör ingenting, de tål att ses om.

Inledning med alla fyra på scen i ett nummer jag har sett tidigare. De kallar det ”Bröder Borstar Bäst”. Ett kul inledningsnummer där alla borstar varandras ryggar samtidigt som borste efter borste försvinner och Martin får borsta med t ex en sko. Bra start med bra musik.

Sedan följer Multum in reverse dvs mjölk i litet glas får plats i ett större och ett större osv. Gammalt nummer som känns fräscht.

Soloframträdanden växlas med nummer där hela gruppen medverkar.
Tom gör ensam ett nummer med ett hänglås och en nyckel på ett snöre.

Efter detta kommer då gästartisten Fay Presto från England in på scen. Denna 70-åriga energifyllda dam äger scenen och gör vatten i tidning och ringspel där allt trasslar in sig i t ex mikrofonsladden. Kul och proffsigt. Inte hennes första dag på jobbet.

Efter det kommer Tom in och visar sin fantastiska rutin Quantum Logic. Jag läste rutinen i Genii magazine 2014. Nu såg jag den live för första gången. En mycket underhållande rutin som även är väldigt smart konstruerad. Lite av Schrödingers katt över presentationen.

En duell i trolleri mellan Martin och John-Henry följer därpå. Kreativt och kul med kammar, nålar, kuber och citroner. Måste ses!

Samspelet mellan alla aktörer fungerar mycket bra och det är kul att se hur de hela tiden strävar efter att utvecklas och bli bättre och det lyckas de också med överlag.

Vad får vi se mera?

Jo – Kort/kortlek i fickan med Martin

Reptrick med Leif och John-Henry där ändarna på ett rep sticker ut från alla tänkbara håll i kläderna.

Vi får se det klassiska numret med tumbindning.

Bägarspel och korttrick

John-Henry förvandlar ett glas till en flaska genom att snurra runt sin kropp. Lurade mig fullständigt och det är en skön känsla.

Fay Presto kommer tillbaka och kör en kul rutin med en tillsynes levande kanin i hatt. Fullt med prylar dyker upp hur hatten.

Sedan följer glasögon en masse, Anders Modéns Healed and sealed, Pelle Kanin i en morbid tappning.
Martin och Tom gör ett ”tankeläsningsnummer” på japanska där Martin har en påse på huvudet. Jag har sett numret tidigare och det är kul. Martin berättade efter föreställningen att det satt två japaner i publiken som måste ha undrat varför Martin sa just de där orden på japanska (för det var riktiga ord).
Fay Presto dyker upp två gånger till och gör ett bra jobb och det är väldigt underhållande.

Vi får också se John-Henrys rutin med kaffekopp, sked och sockerbit. Har sett den tidigare. Det bara händer en massa saker runt om kring honom.

Tom gör Out of this world. En åskådare lyckas separera de röda och svarta korten i en blandad kortlek.

Sammantaget så hade jag riktigt trevligt och kul och det är en underhållande föreställning. Motsatsen till att bli underhållen är ju att ha tråkigt och jag hade inte tråkigt någon gång. Tittade inte ens på klockan. Jag blev dessutom rejält blåst vid ett tillfälle.
Om jag ska nämna några saker som kan förbättras så är det ljussättningen. Det är för mörkt på scenen. Fay Presto insåg det och bad om att scenen skulle lysas upp under hennes framträdande.
Under några nummer ser jag att tiden för träning av teknik (dvs det vi inte som publik ska se eller känna till) har varit för kort och det ligger ju i föreställningen grundidé/natur att skapa nytt och det fungerar inte alltid perfekt. Små skavanker som kanske bara jag ser, men vill ändå nämna det.
Det känns väldigt bra att ha en fast punkt i tillvaron som jag kan besöka en gång i månaden och bli underhållen i magins tecken. Ser fram emot nästa föreställning.

I publiken och vid tangentbordet var Lars-Peter Loeld

Foto Arto Airaksinen

Den 26 Februari presenteras årets andra Mystique-föreställning. Det blir den tjugonde föreställningen sedan de startade i Augusti 2017 – alla med olika program och nytt innehåll. Det är intressant att se listan över tidigare föreställningar.

Titeln på föreställningen den 26 Februari är Konstnärliga Knep, och gästartisten är Fay Presto (England). Fay är en av Londons hårdast arbetande closeup-magiker, och har regerat bland Londons banketter och bjudningar sedan 80-talet. Idag är hon 70 år, och är fortfarande en urkraft i branschen. En av de som förtjänar etiketten “legend”. En artist som bör ses!

Biljettbokning och info

Mystique ”“ ”Bluffmakarens Afton”
Mystique säsongspremiär, våren 2019
Teater Tre, Stockholm
29 Januari 2019
recension av Ottar Kraemer

Nytt år, nya föreställningar och ännu en ny lokal för showkonceptet Mystique, som väl vid det här laget är bekant för de flesta. Tom Stone, Leif Olberius, Martin Hansson och John-Henry Larsson fortsätter sitt innovativa arbete med att skapa en ny föreställning varje månad för att sedan pensionera uppsättningen efter endast en kväll på scen.

Nå, den besökare som gått på Mystique flitigt kände faktiskt igen flera höjdarnummer i premiärföreställningen från tidigare säsonger ”“ sannolikt med bakgrund i att herrarna just varit på besök i Finland och då spelat en ”best of”-föreställning i Helsingfors.

Kreativiteten har dock inte legat i dvala över julhelgerna; Tom Stone presenterar ett vanvettigt komiskt ”ockult” nummer med sin fasters hemsökta löständer som efter ett par mindre lyckade försök till tankeläsning (fråga inte”¦) till sist presterar ett genuint mirakel när lösgarnityren tuggar sönder en dagstidning till konfetti i ett mönster som precis stämmer överens med ett valt kort.

Klassikerna 3 Card Monte och Shell Game återkommer i olika varianter i en ovanligt tydlig blinkning till föreställningens titel ”“ ganska ofta med en vass spark i sidan till de skojare som använder samma tekniker för att lura folk på pengar i verkligheten utanför teatern.

Teatern, ja… Mystique har till sist fått en scen de förtjänar, med bra, bekväma gradängplatser för publiken och möjlighet till riktigt bra ljussättning. Jag skriver ”möjlighet till”, för under premiären strular ljuset markant och distraherar vid flera tillfällen negativt. Barnsjukdomar, sannolikt, och när tekniken väl börjat spela på samma planhalva som artisterna kommer Teater Tre att vara en utmärkt plats där vi hoppas få se många, många fler föreställningar av Mystique-gänget.

Ett tecken på att Mystique börjar få erkännande även utanför trollerientusiasternas cirkel är att den till synes utsålda teatern inte bara befolkas av trollkonstnärer utan nu även lockar en vidare kulturintresserad publik. Det är en positiv utveckling som går hand i hand med att välja en större lokal. Ett litet minus är att frånvaron av en bar gör att den som vant sig vid ett glas vin eller en öl i pausen på Scala eller Olympiateatern får hitta nya distraktioner då Teater3 inte erbjuder sådant.

Kvällens gästartist Johan Ståhl gör en finfin insats och briljerar med kort, mynt och inte minst en mycket övertygande ”psykokinetisk” rutin där en gaffel böjs i en åskådares hand ”“ betydligt mer övertygande än vad som visats i Sverige på länge och med en imponerande final där Johan med fingertopparna bränner in en åskådares namn på en träbricka. Brickan förses med den vid det här laget helt sönderböjda gaffeln som åskådaren fått hjälpa till att deformera och bildar en typ av trofé som present till den frivilliga. Tag lärdom, trollisar! Ett sönderrivet spelkort med åskådarens egen signatur på är inte en present ”“ det är skräp! Så här skall det göras!

– Ottar Kraemer

---

Mitt första besök på Mystique

Recension av Jeanette Höög

Allt jag hade fått veta tidigare var att fyra duktiga trollkarlar varje månad gör en ny show, som de sedan spelar en gång innan nästa show börjar byggas. Inte mycket att gå på, och som artist själv vet jag att en show vanligtvis tar längre tid än så att bygga…

När vi kommer in på teatern är det bara ett par andra personer där som spänt inväntar att föreställningen ska börja, men när det närmar sig dyker det ut nervösa trollkarlar från scenområdet för att kolla att det är folk där och de blir gladeligen överraskade när publiken knappt får plats i entrén. Till sist får vi gå in och det känns att stämningen är trolsk och hela publiken är förväntansfull.

Föreställningen börjar med en enkel men väl genomtänkt gruppkoreografi där magin är närvarande direkt. Numret som efter detta startar föreställningen är inget mindre än ett SM-vinnande Cups and Balls som utförs mycket elegant trots att trollkarlen enligt uppgift hade mycket hög feber under hela showen. Under första akten får vi se både klassisk magi med kort och mentalism med “Faster Sigrids löständer”.

I pausen halvvägs känner jag mig totalt lurad på alla de bästa sätten. Jag kan inte hålla mig utan måste ringa närstående och berätta om alla finurliga trick och magiska rörelser jag sett och kan knappt bärga mig på att få se andra akten.

Under andra akten blir jag uppbjuden på scen och inser snart att det är en sorts trolleri som jag vanligtvis inte blir så imponerad av (böja bestick med tankekraft), men vinklingen av numret gjorde att jag mitt i min skepsis totalt tappade hakan och vart helt bortkollrad under hela numret. Kvällen fortsatte att bjuda på magi som jag inte riktigt kunde tro trots att jag såg det med mina egna ögon.
Efter att under lång tid bott med och umgåtts med flera trollkarlar så trodde jag inte att jag skulle bli så imponerad och förundrad som jag blev – Mystique levererade hela kvällen och trollband både mig och resten av publiken!
Det är väldigt lätt för mig att säga att det är den bästa trolleriföreställning jag sett till dags datum.

– Jeanette Höög

Foton: Olav Holten & Arto Airaksinen

Vi såg showen i den nya teatern, ”Teater 3”, som är mycket bättre än de två tidigare. Det gladde mig, när jag såg att det var mycket mera åskådare än tidigare – verkade vara fullsatt. Showen var mycket bra och var också längre än de tidigare som vi, Bonnie och jag, har sett. Det var mycket tack vare Johan Ståhl, som hade tre inslag i showen och var i världsklass i alla. Den bästa gästartisten som vi har sett (i såg inte de första).

Text och foto ARTO AIRAKSINEN

Gästartist vid säsongspremiären den 29 Januari är Johan Ståhl från Uppsala. Johan är en av drivkrafterna inom modernt svenskt trolleri. Inte bara för att han varit prisvinnare i tävlingar och världsmästerskap i magi, utan för sin ambition att utveckla hela konstformen. Bland dessa ansatserna finns universitetskurserna på Dans och Cirkushögskolan som han var kursansvarig för, vilka lockade över trettio proffsmagiker från tio olika länder.
Varje år, i April, arrangerar han dessutom en stor magi- och humorfestival i Uppsala.

Den 29 Januari kan du se honom tillsammans med de märkliga männen i Mystique, i föreställningen Bluffmakarens Afton!
Samla ihop några vänner och kom!

Obs! Mystique spelar nu i en ny teater: Teater Tre, Rosenlundsgatan 12 i Stockholm

Info & biljetter: Bluffmakarens Afton