Mystique: Brinnande Passion – Säsongspremiär 28 Aug

Mystique – Brinnande Passion
Olympiateatern, Stockholm 2019-08-28 (säsongspremiär)
Recension av Ottar Kraemer
Foto av Arto Airaksinen

”Hur vet du när ett trick är färdigt..?” frågade Alyson Hannigan när hon intervjuade Tom Stone i TV nyligen när Tom uppträdde på Penn & Teller ”“ Fool Us. Tom log och drog lite på svaret innan han sa ”Det”¦ ”¦liksom talar till en. /”¦/ Vid någon punkt bara vet man att det är komplett!”

Det må så vara, Tom, men glöm inte styrkan i det koncept du varit med och skapat i Mystique! Ett månatligt styrkeprov för ensemblen Tom Stone, Martin Hansson, John-Henry Larsson och Leif Olberius där de sporrar varandra till att ständigt skapa nytt och prova det oprövade. Det lustiga är att det allt som oftast fungerar! Den hysteriska blandningen av stilar, tempon och udda teman håller publikens nyfikenhet vid liv hela kvällen igenom och trollerikonsterna är lika ofta geniala som experimentella”¦
”¦och någon gång emellanåt så funkar det inte. Så får det vara på Mystique! Det finns ett slags oskrivet kontrakt mellan ensemble och publik kring att friheten att pusha gränserna för vår konstart emellanåt gör att det brister i sömmarna. Lika ofta upptäcker vi att en viss given söm kanske inte ens behöver finnas där för att något skall hänga ihop och fungera ändå!

Ett nytt grepp för säsongen är en öppningskoreografi där herrarna gör entré och börjar trolla fram vinglas, drinkparaply och ”dricka” till Leif, som till sist blir snuvad på godsakerna och lämnad ensam kvar på scen inför första numret. Numret saknar det tempo som tidigare öppningsnummer utmärkt sig genom, men det är originellt, humoristiskt och en snygg övergång till en vacker rutin där Leif förvandlar såpbubblor till kristallkulor som sedan försvinner och dyker upp via flyhänt manipulation. En elegant öppning som gör sig oväntat bra på den pyttelilla scenen.
Nikola Arkane på Mystique
Redan tidigt i showen får vi stifta bekantskap med Nikola Arkane, från Nordirland, som utför en finstämd och stilistiskt ren matrix-rutin med kort och mynt, redskap som hon skall komma att fortsätta briljera med under kvällens gång. Olympiateaterns scen är dock otacksam för den här typen av close-up-rutiner och i pausen hörs flera åsikter om att Arkane borde ha fått ett lutande bort att jobba vid för att underlätta publikens förståelse av tricket. Likväl får hon den första av en serie riktigt hjärtliga applåder som skördas under kvällen. Att med en blick och ett leende kunna kommunicera och inkludera hela publiken på det vis som demonstreras av henne är en trollkonst i sig. Hennes avslutande kortkonst, satt till Regina Spectres cover av ”No alarms no surprises”, är lika delar förbluffande och unik. Det finns en oanad styrka i att utföra korttrick som inte bara bygger på manipulationer till musik utan även på en emotionell kontext och en koreografi som ger varje rörelse mening. När kortleken i slutfasen blir helt blank går en spontan susning genom publiken.

Mystique är som sagt en studie i kontraster, och när Nikola lämnar scenen får hela publiken mjuka upp skrattmusklerna när herrarna Stone och Olberius mimar sig igenom en mystisk rutin med en tom papperspåse i vilken Tom ideligen kastar osynliga bollar och träffar mitt i prick varenda gång. Stackars Leif har inte samma lycka med pricksäkerheten, och vi får njuta av ett par minuters tyst fars innan numret tar ny höjd när Martin Hansson dyker upp och lägger sig i.
Plötsligt tar alla de osynliga bollar som kastats fram och tillbaka fysisk form och dyker upp i tjogtals ur papperspåsen! När Tom till sist lämnat scenen och Leif och Martin fortsätter leken med bollarna får numret sin definitiva final när den sista bollen som materialiseras utan förvarning blir till ett bowlingklot som dunsar ner på golvet. Pang bom ”“ ett klassiskt Mystique-nummer med många njutbara aspekter och en god portion humor.

Någon som också kan konsten att underhålla på ett mästerligt sätt även utan ord är John-Henry Larsson, som nästan får jubel bara han gör entré på scen i rollen som sin extremt blasé och oengagerade kypare som denna gång får Tom Stone som gäst i restaurangen. Efter en del trixande där Tom först har oturen att hans gaffel förvandlas till en sked när han skall äta pasta – charmerande upplagd på fat ur John-Henrys ficka(!) – och sedan åter blir en gaffel när han väl får in en tallrik soppa ger kyparen upp och Tom blir ensam på scen. Raskt kommer en kortlek fram och publiken får välja ett kort som Tom sedan skall hitta under förevändningen att det är ett av världens svåraste korttrick han skall genomföra. Här kompliceras dock det hela av att Leif kommer in och ger Tom bassning för att han har återfallit i sina ovanor med korttrick och ser näpset på medan Tom på nåder får genomföra sitt trick på villkor att han bara använder ena handen när han utför det redan svåra tricket.
”Tricket” visar sig vara en till synes helt ny variant av Triumph-effekt där kort som vänts upp och ner och blandats om plötsligt ligger tillbaka i rätt ordning igen och det enda kort som ligger upp-och-ned är”¦ inte åskådarens valda kort utan ett textkort med uppmaningen att titta under den andra ”“ oanvända ”“ handen som Tom hållit på bordsskivan efter Leifs anmodan. Där återfinns kortet till åtskilliga åskådares stora förundran och applåderna låter inte vänta på sig medan Leif snor kortleken och sniffar på den som vore den gjord av colombianskt pulver”¦ Alla som känner en eller flera ”kort-beroende” trollkonstnärer skrattade lite extra i mjugg.

Jag har efter tidigare recensioner fått höra att jag överanvänder uttrycket ”brutal humor” kring hur Martin Hanssons standup-liknande rutiner brukar avlöpa, men ord felas mig att variera vokabulären med när han denna kväll utför en ring flight mellan en lånad sedel och ett cigarettpaket (två saker som det börjar bli svårare och svårare att hitta i en publik dessa dagar”¦). Publiken kiknar stundom av skratt när Hansson med sin trätiga och konfrontationella scenpersona verkar sakna filter mellan hjärna och mun när han tjafsar med sina medhjälpare/offer i publiken. Tankarna går raskt till Fay Prestos bejublade gästspel där hon med samma frispråkighet gjorde ett liknande konststycke ”“ likaledes till publikens jubel. Det är en balansgång värdig en lindansare, men Martin behärskar den väl.

Härefter avlöser de märkliga påhitten och nya rutiner varandra när Leif försöker utföra finstämd myntmagi med sjungande glas medan John-Henry ideligen avbryter honom med hejdlösa dansrutiner och serpentiner som ”“ efter att Leif i ilska haft sönder dem ”“ byts ut mot fladdrande toalettpapper.
När även detta rivs i småbitar innan Olberius stormar av scen får vi en glimt av larssons pillemariska blick innan pappersbitarna plötsligt blir en lång vit remsa igen och hans ”danse diabolique” kan fortsätta. Hur repetitionerna ser ut när man kommer på den här typen av infall övergår även undertecknads ytterst luttrade förstånd.

Tom Stone hinner med en mycket uppskattad förevisning av sitt paradnummer Quantum Logic (det som han just varit i TV med) och recensenten påminns än en gång varför han vidhåller att just detta trick är det bästa trollerinummer han någonsin sett. Det har allt. Originalitet, underfundig humor, flera förbluffande effekter som kommer slag i slag och blir allt mer ”omöjliga” för varje sekund som går och inte minst en så mångbottnad metodik bakom tricket att jag inte är säker på att jag förstått alla aspekter av det även efter att säkert ha sett det framföras tio gånger.

Pausen påannonseras av John-Henry som än en gång fått byta personlighet och nu åter är sin livströtte och uppgivne trollkarl/hovmästare som med illa dold sarkasm och leda trollar fram en serie sidendukar och en flaska mineralvatten ur en tom papphylsa innan denna vecklas ut en sista gång och bär påskriften ”PAUS”.

I andra halvlek får vi ett kärt återseende i form av ensemblens gamla öppningsnummer där de kastar olika objekt till varandra och dessa hela tiden förvandlas till något annat. Parov Stelars ”Clap your hands” får igång publiken och känns som en trevlig signaturmelodi för hela Mystique-konceptet. Musiken skall komma att stå i gott fokus under resten av förställningen ”“ en ofta underskattad men ack så vital del av scenunderhållning.
Nikola Arkane
Plats på scen för Nikola Arkane som kommer insläpandes på en stor resekoffert och påbörjar sin mimade rutin ”The Irish Link” med en myntmanipulation som startar med olika sorters mynt som fångas i luften och sedan fortsätter med att mynten till synes hoppar mellan Nikolas händer. Innovationen att göra detta med distinkt olika mynt gör att rutinen känns spännande och nyskapande, och Ursula Burns musik understryker de finstämda, precisa och mycket sirliga rörelser som skapar magin.
Snart nog övergår Nikola till aktens verkliga höjdpunkt; en ring-och-rep-rutin där en ring ideligen penetrerar ett rep eller plötsligt befinns fastknutet på repet, inramat av en spännande och dansant koreografi som drar full nytta av Arkanes färdigheter i både skådespeleri och cirkusdiscipliner med precisa kast och en tredimensionalitet i framförandet som förmedlar en barnslig, naiv kärlek till att upptäcka och experimentera med saker man får i sina händer. Applåderna som följer är välförtjänst kraftiga och lär finnas med i Arkanes bakhuvud när hon inom kort gör sitt premiärframträdande på The Magic Castle i USA.

Publiken har alltid svårt att få nog av John-Henry, och det är med största glädje vi får återse hans ”baksmälleakt” där en extremt morgontrött trollkarl kämpar med att få i sig kaffe. Larssons förmåga att via skådespeleri och mim förmedla hur dåsig och sömning han är samtidigt som trolleriet stundtals måste ske med ytterst rappa, exakta rörelser är fantastiskt. Han återkommer även med samma morgontrötta humör (fast något mer verbal) i ännu ett korttrick signerat Tom Stone, där Tom och en åskådare båda får blanda varsin kortlek och vända på ett slumpvis valt kort innan kortlekarna, hållna bakom ryggen på trollkarl respektive åskådare, återigen blandas och kuperas innan de till sist placeras i sina respektive kortaskar.
Tom ber därefter åskådaren att ta upp sin mobil och ringa till en vän för att fråga vilket kort som ligger felvänt i trollkonstnärens kortlek. Hör och häpna ”“ det stämmer! Numrets riktiga brisad ligger dock i att Tom därefter skall ringa en vän för att få reda på vilket kort det är åskådaren vänt på i den kortlek som bara han hanterat under hela trickets gång. På komiskt vis ringer Tom upp John-Henry (via en ”burktelefon”), som med avmätt stämma annonserar att det vända kortet är klöver tio. När åskådaren bläddrar igenom sin kortlek och detta visar sig stämma är bifallet från publiken nästan synkoperat när alla trollkonstnärer i publiken försöker förstå vad som just hände. En definitiv ”snackis” efter showen; ingen i recensentens sällskap har en susning om hur det gick till!

Nikola Arkane får en god portion av sista akt till sitt close-up-set där hon på ett intressant sätt inleder med mimad jakt på en smaragd som ideligen återfinns i en ask märkt ”DO NOT OPEN”, något som Nikolas spjuveraktiva scenpersona förstås inte kan hålla sig ifrån att göra.
Härnäst tystnar musiken och Nikola inbjuder två merhjälpare ur publiken att komma upp på scen där de får signera fram- och baksida på varsitt kort. Under Arkanes ledning stoppas korten sedan in i leken på varsitt håll och efter handpåläggning från åskådarna förefaller korten ha flyttat sig och ligger bredvid varandra. Efter en sista magisk gest smälter de samman och blir till sist ett enda kort med signaturer på bak- och framsida. Avslutningsvis tar Nikola fram sina mynt igen och avslutar sitt gästspel med en diktad vers om vänskap medan mynten försvinner och dyker upp ett efter ett i en näsduk; en poetisk final till ett mycket varierat och väl avvägt framförande.

Det är ytterligt få gånger jag inte avundas de artister som passerar revy på scen under en Mystique-föreställning. I allmänhet sitter man där i teatermörkret och liksom känner att man skulle vilja vara med och leka.

Men. När temperaturen i Olympiateaterns salong börjar krypa uppåt 29 grader redan INNAN de åldrande strålkastarna slås på är jag dock fullt nöjd med att bara sitta och bli klibbig mot min stol i publiken. Hur ensemblen i Mystique ”“ ofta klädda i full kostym eller frack med väst, kravatt och hatt ”“ över huvud taget överlever i rampljuset på scen denna kväll överstiger nästan ens förstånd; ett herkulesdåd som bara kan tillskrivas deras professionalism.
Show must go on.



”¦och den gör den! Ses vi i publiken om en månad?

/Ottar Kraemer

Mystique

BRINNANDE PASSION

Olympiateatern onsdagen den 28 augusti klockan 19.00

Ny dag och plats!

Höstsäsongens första gästartist är Nikola Arkane från Irland. Ett entusiastisk energiknippe med en bubblande passion för trollerikonsten. Hon är även bokad på Magic Castle i Hollywood i höst, men har valt vår lilla scen för premiären av sina nya mirakel och förundringskonster.

Biljetter

Recension av Mystique ”“ Ett hål i himlen

Mystique ”“ Ett hål i himlen
Teater3
Stockholm 2019-05-28

Recension av Ottar Kraemer
Foto av Arto Airaksinen

Vad borde oddsen vara att FISM-vinnaren Miguel Muñoz skulle vilja åka till ett regnmulet Sverige och uppträda som gästartist i en experimentell trolleriföreställning på en obskyr liten teater en tisdagkväll i maj?
Det låter närmast helt osannolikt, men i likhet med mycket annat som får publiken att häpna på Mystique visar sig oddsen för detta vara 1:1.
Säsongsfinalen av Mystique börjar med att föreställningen slutar och vi glatt tackar hela ensemblen (Tom Stone, John-Henry Larsson, Leif Olberius och Martin Hansson) plus gästartisten för en fin kväll och önskas god natt av artisterna.
När applåderna dalar och artisterna försvinner ut från scen blir John-Henry, klädd i labbrock och försedd men en mystisk manick i handen, kvar i rampljuset. Han gör en snabb inställning på sin uppfinning, en temporär fluxstabilisator blinkar igång och en klocka börjar gå baklänges två timmar ”“ och vips så är det dags att börja föreställningen!


Den något förvirrade publiken klappar glatt in ensemblen i deras klassiska öppningsnummer med klädrollers, och allt verkar till synes ha återgått till det normala efter en kort tidsresa. Konceptet med tidsresor utforskas ytterligare av John-Henry och Tom, som flera gånger försöker påbörja ett trick med tändsticksaskar men hela tiden får börja om eftersom John-Henry ideligen låter tiden gå bakåt och rekvisitan går upp i rök i Toms händer.
Ett till hopp i tiden bjuder herrarna Hansson och Olberius på i form av en parallellrivning av två tidningar som genom ett trollslag plötsligt är hela igen. Numret, som har setts på Mystique tidigare, får denna gång en lustig twist genom att det inte bara blir ett magiskt trick utan en logisk följd av att det finns en tidsmaskin på scenen.


Även finfrämmandet Miguel Muñoz ger sig in i leken med tiden. Hans rutin med bollar som ideligen återfinns i hans hatt efter att gång efter annan ha försvunnit på olika fingerfärdiga sätt sågs senast under hans gästspel på Magic Weekend i Lund 2018. Här ges numret idel nya twister och man hör en eller annan trollkonstnär som tar sig för pannan i publiken när Muñoz hittar nya illistiga sätt att smyga ner bollarna tillbaka i hatten. Applåderna, som varit något tröga efter den okonventionella starten på showen, blir raskt mer entusiastiska och Muñoz strålar mot publiken med sitt ”buspojke-leende”.

Efter ungefär halva första akt rör sig föreställningen bort från tidsrese-temat och återigen bjuder Mystique på en riktig skrattfest. Tom Stone briljerar med sin underfundiga humor i ett nummer där två deltagare från publiken får turas om att dra frågor ur en påse i en slags frågesport som redan efter ett par turer har svårt att överrösta publikens skratt. De två åskådarnas egen förundran och glädje får komma i första rummet och Stone fungerar mest som en moderator i kaoset som uppstår när den ena åskådren hela tiden får frågor som är hur lätta som helst medan de andre får bita i frågor som ”I Sverige finns 9 miljoner invånare. Räkna upp allihop.”. Rutinen, som kommer från Toms sedan länge utsålda bok Maelstrom, visar verkligen sin styrka i händerna på sin skapare.
Tom visar också framfötterna i en finurlig twist på ”œnäsduk till ägg”-tricket som utförs tillsammans med en åskådare. Utöver den fiffiga manipulationen som gör ticket möjligt – och väldigt övertygande – är det ett bra exempel på att låta publikmedlemmen ta plats och dela segern när äggen till sist knäcks. God showmanship är ett signum.


Leif och Martin följer upp sina sönderrivna tidningar med ytterligare en rutin där de får agera ”Mystique-gubbar” med bravur: ett scenario där Martin försöker slå in en bukett rosor i ett pappersark men Leif hela tiden på magisk väg fyller pappersstruten med blommor som långsamt fyller golvet framför trollkonstnärerna. Numret växlar från förunderligt till komiskt och ”“ mot slutet ”“ romantiskt när vi nä-ä-ä-ä-ästan får se en kyss på scenen innan pausklockan plötsligt ringer och Leif blir lämnad mitt i blomhavet när Martin distraheras och annonserar paus.


Andra halvlek börjar med vad som nog måste beskrivas som bland det underligaste Mystique någonsin har bjudit på i form av komiska fyrmannarutiner. Martin gör entré som elitidrottstränare åt en sportklädd Leif (nåja, sportklädd i hans fall involverar fortfarande hatt, dandystrumpor och lackskor”¦) som gång på gång får rusa runt i salongen jagandes tillfället då han skall få riva målsnöret och gå i mål. Målsnöret, som hålls upp av funktionärerna John-henry och Tom, är dock för långt och måste rivas av i allt kortare längder”¦ ”¦innan det plötsligt är helt igen och ensemblen får börja om! I slutändan snuvas den arme Leif på sin pay-off även i detta nummer när Martin till sist är den som rusar genom målsnöret och i triumf lämnar scenen med de övriga. Kvar blir ”förloraren” som i sin ensamhet gör målsnöret helt en sista gång.

John-Henry är i toppform och bjuder oss kvällen till ära på sin omtalade akt med tennisbollar som via manipulation, jonglering och dynamiskt trolleri dyker upp och försvinner i rasade takt för att återfinnas under tre små bleckhinkar ”“ en helt unik variant på koppar och bollar som drar maximal nytta av hans talanger som både jonglör, trollkarl och kreatör av originell rekvisita. Numret hör verkligen hemma i en show där världsmästaren snart skall äntra scenen med sin bollakt ”“ John-Henrys tennisbollsrutin är alltid bland det första en ny åskådare nämner efter en föreställning! Slutfasen – när tennisbollarna en efter en förvandlas till halvfyllda cognacskupor och bollröret genom ett trollslag blir en flaska whiskey – är i världsklass och måste ses.

Under kvällen levereras också det efterlängtade beskedet att det blir en fortsättning på Mystique i höst, något som röner glada hurranden och hejarop från läktaren. Föreställningarna kommer att flytta till onsdagskvällar, vilket förhoppningsvis kan stimulera fler att komma. Nog för att ”œnormalläget” för en Mystiqueföreställning är att det är fullsatt, men att kunna locka ut folk på ”œlillelördag” är sannolikt lättare än på en tisdag.

Om Tom Stones hantering av medhjälpare ur publiken inbjöd till munterhet i första akt tar Martin Hansson konceptet till nya höjder när han fyra gånger (!) drar upp samma tjej ur publiken. Efter en första lyckad rutin med ett komiskt boktest (samma som Shawn Farquhar presenterade på Fool Us för något år sedan fast med Hanssons brutala humor som röd tråd) återkommer han efter varannat nummer med ett korttrick som alltid har samma uppbyggnad men där kortet i slutet dyker upp på allt omöjligare ställen. Den arma medhjälparen drar dessutom gång på gång samma kort ur kortleken och får signera sagda kort om och om igen tills kortet ser ut som ett anteckningsblock – något som gör serien med trick till en skrattbomb av format.


I takt med att stämningen stiger under föreställningen infinner sig också en slags spänning. Den kräsna publiken i salongen vet vad som komma skall ”“ och som sista nummer äntrar Miguel Muñoz scenen med sin FISM-vinnande akt med vatten och kristallkulor. Magin flödar likt vattnet mellan Muñoz fingrar och den priviligierade känslan av att få uppleva ett sådant skådespel på mindre än halva avståndet gentemot normalt när det uppförs på stora scener är enorm. Den sirliga hanteringen av de glasklara bollarna till tonerna av drömsk musik är en njutning, och även den som sett akten flera gånger sveps med och jublar när den sista kristallkulan förvandlas tillbaka till en skur av vattendroppar som får regna ut mot första raden.

När så föreställningen är slut för andra gången denna kväll varar applådåskorna ovanligt länge och har ett omisskännligt tryck bakom sig. Mystique har en kräsen publik som vet vilken kvalitet som levererats dem ”“ och vilken ynnest det är att kunna gå och se en föreställning i världsklass som bara spelas en gång. På en tisdagskväll. På en obskyr teater. I lilla Stockholm.
Det är unikt.

/Ottar Kraemer

Recension av Mystique – Rapport från Utsidan

Mystique: Rapport från Utsidan
Teater Tre, Stockholm, 2019-03-26
Leif Olberius, John-Henry Larsson, Martin Hansson & Tom Stone
Gästartist: David Sousa (Portugal)
Recension av Ottar Kraemer

Hur ofta är det någon poäng med att recensera Mystique egentligen”¦? Varje månad är det premiär och avskedsföreställning på samma gång, och nästa gång är det helt annorlunda igen. Några få nummer utvecklas och ses igen efter ett år eller mer, men oftast är det som att titta på ett fyrverkeri; det är konst för stunden som när du blinkat är borta och inte återkommer på samma sätt någonsin.

Som vanebesökare har jag till sist landat i att helt enkelt skriva recension när andan faller på ”“ vid det här laget mest i förhoppning om att Magiarkivet kommer att fungera som en referenspunkt när man vill titta tillbaka i svensk scenkonsthistoria.

I Februari bjöd Mystique på sin kanske bästa föreställning någonsin ”“ starka nummer med stor originalitet radades upp som ett pärlband med ett mästerligt gästspel av den oefterhärmliga Fay Presto som juvelen i mitten av pärlorna. Aldrig har applåderna ekat så ihållande på Mystique och sällan har föreställningen lämnat ett sådant intryck ”“ ett gott argument att slå till för den som överväger att åka på Magisk Weekend i Lund i höst, där både Mystique och Fay Presto kommer att äntra scenen!

Marsupplagan av Mystique ”“ titulerad ”Rapport från utsidan” ”“ känns mer avslappnad och spontan än årets tidigare föreställningar. Entrénumret med klädrullarna slår an tonen direkt när en bångstyrig inläggsula från en sko bryter det invanda mönstret och får både publik och ensemble att brista ut i gapskratt; till och med den annars så disciplinerade Leif Olberius ses brista ut i ett mänskligt storflin.
Leif ses även briljera med sin fingerfärdighet tillika kreativitet under första akt med en rutin där sidendukar och biljardbollar försvinner, dyker upp och multipliceras när de förs genom ett hål i en pappskiva ”“ ett spännande och elegant nytänk kring manipulationstekniker som annars lätt kan kännas lite dammiga. Vid flera tillfällen hörs publiken dra efter andan när en oväntad twist på tricken uppenbarar sig, allt ackompagnerat av Olberius fantastiska mimik. Få människor kan säga så mycket med ansiktet utan att använda rösten!

Använder rösten gör däremot Tom Stone som fortsätter öppningsnumrets skrattkavalkad med ett trick med två postlådor. I den ena postlådan läggs ett vykort signerat av någon i publiken och tanken är därefter att vykortet ”magiskt” skall transporteras till Toms egen brevlåda ”“ men så enkelt är inte livet när PostNord levererar breven, minsann! Numret tar flera komiska och magiska vändningar när lådorna först visar sig vara tomma och vykortet hamnat på avvägar, och ”Jävla PostNord!” blir till publikens förtjusning en återkommande refräng. Därefter fylls plötsligt Toms brevlåda ”“ men av reklam! Vykortet är spårlöst försvunnet tills Tom hittar ett kuvert märkt ”Adressat okänd ”“ retur till avsändaren” som legat på ett annat bord under trickets gång. Kuvertets försegling rivs upp och nog tusan är det åskådarens signerade vykort som till sist hamnar tillbaka hos avsändaren! En rolig rutin som nästan andas lokalrevy men likväl underbyggs av ett starkt trollerinummer.

Tom har en jobbig kväll ”“ först gör postlådorna inte som han tänkt och senare i föreställningen är det (till flitiga besökares jubel) dags för en repris av en av Mystiques bästa 4-mannakreografier någonsin i ett nummer som inofficiellt kallas för ”Slå Tom”. Alla fyra herrarna slår sig ner runt ett bord och till en lätt dystopisk synthmusik påbörjar de en surrealistisk arm-dans där en röd studsboll försvinner och dyker upp på oväntade sätt. Numret är på många sätt elegant och andas lite inspiration från unga showmän som Cedric Bertox, Axel Adlercreutz och Yann Frisch ”“ i alla fall fram till den punkt där de koreograferade rörelserna börjar urarta till att ständigt göra knock-out på Tom Stone, som efter fyra-fem smockor i ansiktet gör det enda rätta och knockar sig själv för att få slut på misären. Applåderna är ihållande och skratten har knappt hunnit avklinga innan nästa vinjett tar vid.

Kvällens stjärna blir dock John-Henry Larsson, som vi får njuta ovanligt mycket av i ”Rapport från utsidan”. Hans karaktäristiska stil och säregna sätt att ständigt flörta med publiken kommer väl till pass under flera nummer, bland annat en unik version av ett ”gör-som-jag-gör”-trick tillsammans med en åskådare ur publiken. Typiskt sett görs sådana här trick antingen till gemytligt prat eller till en disciplinerad tyst rutin när trollkonstnären först gör sina rörelser och sedan övervakar åskådaren som skall härma. I John-Henrys tappning känns numret helt avslappnat, lustigt och otvunget med en till synes stor frihet för medhjälparen att göra lite hipp som happ (uppmärksamma ögon spärras upp lite extra när åskådaren ohindrad tar fel korthög vid ett tillfälle) medan Larssons egen uppmärksamhet förefaller ligga mest på att blinka åt och interagera med publiken. Ändå matchar i slutändan de kort som vänds upp, vilket genererar ett häpet ”VA!?” även från trollerikunniga i publikraden bakom recensenten.
John-Henry gör också flera lyckade uppenbarelser tillsammans med Martin Hansson där de två först (tillsammans med Leif) gör ett inlägg i kulturdebatten gällande hur man söker bidrag ”“ en träffande pastisch på ett klassiskt nummer där trollkonstnären blir av med klocka, pengar och slips(!) men hela tiden på mystiskt vis får tillbaka dem. Även här fortsätter humorn att vara i centrum för föreställningen och revykänslan är påtaglig. I ett annat nummer skall Hansson och Larsson gemensamt försöka sig på ett trick de aldrig gjort förut och bara läser instruktionerna innantill så att även publiken hör dem. Här briljerar John-Henry med sitt uttrycksfulla sätt och får flera på första raden att hoppa högt när tricket går snett och den lånade sedeln är borta. Som nödlösning får han då en kniv i handen och uppmaningen att ”lösa problemet”, vilket han innan Hansson hinner stoppa honom gör genom att gå mot en publikmedlem och vråla ”GE HIT TVÅHUNDRA SPÄNN!””¦
Ordningen (nåja”¦) återställs och sedeln hittas oskadd i mitten av en citron ”“ en klassisk avslutning som nästan hamnar i skymundan för numrets övriga kvalitéer. Hanssons timing och Larssons komiska, lätt bipolära uttryck lyfter tricket till något betydligt större än vad det annars skulle varit.

Bäst är dock John-Henry när alla konventioner slängs i papperskorgen och han får spela surrealistisk servitör gentemot en proper Leif Olberius som straight-man. Idén att trolla fram en hel frukostservis ur sitt skägg(!!!) frambringar sådana skrattsalvor att den inte alltför ”hemliga” metodiken bakom tricket inte distraherar. Slutsekunderna då Larsson polerar Olberius flint med sitt skägg för att till sist låta ett ägg uppenbara sig på hjässan skulle kunna rama in allt det som är så fantastiskt med Mystique. Det är experimentellt, vanvettigt och samtidigt ohämmat roligt.
Larsson kompletterar sin svit med en icke-magisk men ändå förtrollande handdockteater som charmar publiken.

Ett avbrott från skrattnumren bjuder Martin Hansson på med en utvecklad version av sin SM-vinnande akt där han dekonstruerar Bägarespelet ”“ nu med en förtjänstfull öppnings- och slutvinjett där clownen äntrar och lämnar scenen med en magisk resväska. Akten har vid det här laget setts många gånger på Mystique, men utvecklingen av den (inklusive en tekniskt imponerande twist på hur bollarna försvinner vid ett tillfälle) gör att den gott och väl tål att ses igen.

Det kan inte vara ett drömscenario att få vara den som skall gästa Mystique direkt efter Fay Presto, men portugisiske David Sousa gör en stark insats med humoristiskt betonade parodier på bägarspelet och kinesiska ringspelet. En kombination av inspelade ljud och snyggt mimande ger illusionen av ett bägarspel där ”bollen” är en bångstyrig fluga som Sousa får jaga omkring efter innan kinesiska ringspelet ges en liknande behandling ”“ även denna gång i en kombination av mim och förinspelat ljud. Här ges dock magin en större del och trots trollkonstnärens besvär att få isär ringarna (först med bågfil och sedan med vinkelslip!) bjuds vi på en ringspelsakt som i hanteringen är silkeslen.
Sousas överlägset bästa inspel är dock avslutningsakten där han bjuder på hela sin FISM-vinnande manipulationakt ”The red envelope”. Han har inte legat av sig sedan vinståret 2006 ”“ det hörs åtskilliga ”Wow!” och ”Oj oj oj!” i publiken när Sousa med självklara rörelser blandar de mest klassiska fingerfärdighetsgreppen med helt egna påhitt och tekniker.
Det faktum att ljuset på Teater3 jobbar direkt mot Sousas akt och gör en del effekter mindre överraskande än de annars skulle ha varit är tråkigt ”“ särskilt som det blir en ”snackis” i publiken efter föreställningen och distraherar från hur bra resterande 99% av föreställningen är.

Mystique visar med ”Rapport från Utsidan” än en gång att de har många strängar på lyran. Att följa en show som den i februari är svårt, men att tackla den utmaningen med revystämning och fler glada skratt än någonsin är ett klokt drag.

– Ottar Kraemer

Recension: Mystique-Konstnärliga Knep

Mystique-Konstnärliga Knep
Teater Tre den 26 februari 2019
Medverkande: Tom Stone, Martin Hansson, Leif Olberius och John-Henry Larsson
Gästartist: Fay Presto
Fotograf: Olav Holten

Det här var tredje gången som jag såg de här fyra ”pojkarna” och deras gästartister. Dock var Teater Tre en ny bekantskap. Bra scen och gradäng så alla ser perfekt. Dessutom bekväma stolar vilket är ack så viktigt.
Det är ett fantastiskt bra jobb de gör att skapa nytt material och en ny show en gång i månaden för att sedan lägga den i träda. Några nummer känns igen och har använts i tidigare föreställningar, men det gör ingenting, de tål att ses om.

Inledning med alla fyra på scen i ett nummer jag har sett tidigare. De kallar det ”Bröder Borstar Bäst”. Ett kul inledningsnummer där alla borstar varandras ryggar samtidigt som borste efter borste försvinner och Martin får borsta med t ex en sko. Bra start med bra musik.

Sedan följer Multum in reverse dvs mjölk i litet glas får plats i ett större och ett större osv. Gammalt nummer som känns fräscht.

Soloframträdanden växlas med nummer där hela gruppen medverkar.
Tom gör ensam ett nummer med ett hänglås och en nyckel på ett snöre.

Kvinnlig trollkarl Fay Presto
Efter detta kommer då gästartisten Fay Presto från England in på scen. Denna 70-åriga energifyllda dam äger scenen och gör vatten i tidning och ringspel där allt trasslar in sig i t ex mikrofonsladden. Kul och proffsigt. Inte hennes första dag på jobbet.

Efter det kommer Tom in och visar sin fantastiska rutin Quantum Logic. Jag läste rutinen i Genii magazine 2014. Nu såg jag den live för första gången. En mycket underhållande rutin som även är väldigt smart konstruerad. Lite av Schrödingers katt över presentationen.

En duell i trolleri mellan Martin och John-Henry följer därpå. Kreativt och kul med kammar, nålar, kuber och citroner. Måste ses!

Samspelet mellan alla aktörer fungerar mycket bra och det är kul att se hur de hela tiden strävar efter att utvecklas och bli bättre och det lyckas de också med överlag.

Vad får vi se mera?

Jo – Kort/kortlek i fickan med Martin

Reptrick med Leif och John-Henry där ändarna på ett rep sticker ut från alla tänkbara håll i kläderna.

Vi får se det klassiska numret med tumbindning.

Bägarspel och korttrick

John-Henry förvandlar ett glas till en flaska genom att snurra runt sin kropp. Lurade mig fullständigt och det är en skön känsla.

Fay Presto kommer tillbaka och kör en kul rutin med en tillsynes levande kanin i hatt. Fullt med prylar dyker upp hur hatten.

Sedan följer glasögon en masse, Anders Modéns Healed and sealed, Pelle Kanin i en morbid tappning.
Martin och Tom gör ett ”tankeläsningsnummer” på japanska där Martin har en påse på huvudet. Jag har sett numret tidigare och det är kul. Martin berättade efter föreställningen att det satt två japaner i publiken som måste ha undrat varför Martin sa just de där orden på japanska (för det var riktiga ord).
Fay Presto dyker upp två gånger till och gör ett bra jobb och det är väldigt underhållande.

Vi får också se John-Henrys rutin med kaffekopp, sked och sockerbit. Har sett den tidigare. Det bara händer en massa saker runt om kring honom.

Tom gör Out of this world. En åskådare lyckas separera de röda och svarta korten i en blandad kortlek.

Fay Presto
Sammantaget så hade jag riktigt trevligt och kul och det är en underhållande föreställning. Motsatsen till att bli underhållen är ju att ha tråkigt och jag hade inte tråkigt någon gång. Tittade inte ens på klockan. Jag blev dessutom rejält blåst vid ett tillfälle.
Om jag ska nämna några saker som kan förbättras så är det ljussättningen. Det är för mörkt på scenen. Fay Presto insåg det och bad om att scenen skulle lysas upp under hennes framträdande.
Under några nummer ser jag att tiden för träning av teknik (dvs det vi inte som publik ska se eller känna till) har varit för kort och det ligger ju i föreställningen grundidé/natur att skapa nytt och det fungerar inte alltid perfekt. Små skavanker som kanske bara jag ser, men vill ändå nämna det.
Det känns väldigt bra att ha en fast punkt i tillvaron som jag kan besöka en gång i månaden och bli underhållen i magins tecken. Ser fram emot nästa föreställning.

I publiken och vid tangentbordet var Lars-Peter Loeld

Mystique :: Konstnärliga Knep

Fay Presto
Den 26 Februari presenteras årets andra Mystique-föreställning. Det blir den tjugonde föreställningen sedan de startade i Augusti 2017 – alla med olika program och nytt innehåll. Det är intressant att se listan över tidigare föreställningar.

Titeln på föreställningen den 26 Februari är Konstnärliga Knep, och gästartisten är Fay Presto (England). Fay är en av Londons hårdast arbetande closeup-magiker, och har regerat bland Londons banketter och bjudningar sedan 80-talet. Idag är hon 70 år, och är fortfarande en urkraft i branschen. En av de som förtjänar etiketten ”legend”. En artist som bör ses!

Biljettbokning och info

Recension av Mystique: Bluffmakarens Afton

Mystique ”“ ”Bluffmakarens Afton”
Mystique säsongspremiär, våren 2019
Teater Tre, Stockholm
29 Januari 2019
recension av Ottar Kraemer

Nytt år, nya föreställningar och ännu en ny lokal för showkonceptet Mystique, som väl vid det här laget är bekant för de flesta. Tom Stone, Leif Olberius, Martin Hansson och John-Henry Larsson fortsätter sitt innovativa arbete med att skapa en ny föreställning varje månad för att sedan pensionera uppsättningen efter endast en kväll på scen.

Mystique och dricka
Nå, den besökare som gått på Mystique flitigt kände faktiskt igen flera höjdarnummer i premiärföreställningen från tidigare säsonger ”“ sannolikt med bakgrund i att herrarna just varit på besök i Finland och då spelat en ”best of”-föreställning i Helsingfors.

Tom Stone Mystique löständer
Kreativiteten har dock inte legat i dvala över julhelgerna; Tom Stone presenterar ett vanvettigt komiskt ”ockult” nummer med sin fasters hemsökta löständer som efter ett par mindre lyckade försök till tankeläsning (fråga inte”¦) till sist presterar ett genuint mirakel när lösgarnityren tuggar sönder en dagstidning till konfetti i ett mönster som precis stämmer överens med ett valt kort.

Leif och Tom 6 card Monte
Klassikerna 3 Card Monte och Shell Game återkommer i olika varianter i en ovanligt tydlig blinkning till föreställningens titel ”“ ganska ofta med en vass spark i sidan till de skojare som använder samma tekniker för att lura folk på pengar i verkligheten utanför teatern.

Teatern, ja… Mystique har till sist fått en scen de förtjänar, med bra, bekväma gradängplatser för publiken och möjlighet till riktigt bra ljussättning. Jag skriver ”möjlighet till”, för under premiären strular ljuset markant och distraherar vid flera tillfällen negativt. Barnsjukdomar, sannolikt, och när tekniken väl börjat spela på samma planhalva som artisterna kommer Teater Tre att vara en utmärkt plats där vi hoppas få se många, många fler föreställningar av Mystique-gänget.

Ett tecken på att Mystique börjar få erkännande även utanför trollerientusiasternas cirkel är att den till synes utsålda teatern inte bara befolkas av trollkonstnärer utan nu även lockar en vidare kulturintresserad publik. Det är en positiv utveckling som går hand i hand med att välja en större lokal. Ett litet minus är att frånvaron av en bar gör att den som vant sig vid ett glas vin eller en öl i pausen på Scala eller Olympiateatern får hitta nya distraktioner då Teater3 inte erbjuder sådant.

Johan Ståhl
Kvällens gästartist Johan Ståhl gör en finfin insats och briljerar med kort, mynt och inte minst en mycket övertygande ”psykokinetisk” rutin där en gaffel böjs i en åskådares hand ”“ betydligt mer övertygande än vad som visats i Sverige på länge och med en imponerande final där Johan med fingertopparna bränner in en åskådares namn på en träbricka. Brickan förses med den vid det här laget helt sönderböjda gaffeln som åskådaren fått hjälpa till att deformera och bildar en typ av trofé som present till den frivilliga. Tag lärdom, trollisar! Ett sönderrivet spelkort med åskådarens egen signatur på är inte en present ”“ det är skräp! Så här skall det göras!

– Ottar Kraemer


Mitt första besök på Mystique

Recension av Jeanette Höög

Allt jag hade fått veta tidigare var att fyra duktiga trollkarlar varje månad gör en ny show, som de sedan spelar en gång innan nästa show börjar byggas. Inte mycket att gå på, och som artist själv vet jag att en show vanligtvis tar längre tid än så att bygga…

När vi kommer in på teatern är det bara ett par andra personer där som spänt inväntar att föreställningen ska börja, men när det närmar sig dyker det ut nervösa trollkarlar från scenområdet för att kolla att det är folk där och de blir gladeligen överraskade när publiken knappt får plats i entrén. Till sist får vi gå in och det känns att stämningen är trolsk och hela publiken är förväntansfull.


Föreställningen börjar med en enkel men väl genomtänkt gruppkoreografi där magin är närvarande direkt. Numret som efter detta startar föreställningen är inget mindre än ett SM-vinnande Cups and Balls som utförs mycket elegant trots att trollkarlen enligt uppgift hade mycket hög feber under hela showen. Under första akten får vi se både klassisk magi med kort och mentalism med ”Faster Sigrids löständer”.

I pausen halvvägs känner jag mig totalt lurad på alla de bästa sätten. Jag kan inte hålla mig utan måste ringa närstående och berätta om alla finurliga trick och magiska rörelser jag sett och kan knappt bärga mig på att få se andra akten.


Under andra akten blir jag uppbjuden på scen och inser snart att det är en sorts trolleri som jag vanligtvis inte blir så imponerad av (böja bestick med tankekraft), men vinklingen av numret gjorde att jag mitt i min skepsis totalt tappade hakan och vart helt bortkollrad under hela numret. Kvällen fortsatte att bjuda på magi som jag inte riktigt kunde tro trots att jag såg det med mina egna ögon.
Efter att under lång tid bott med och umgåtts med flera trollkarlar så trodde jag inte att jag skulle bli så imponerad och förundrad som jag blev – Mystique levererade hela kvällen och trollband både mig och resten av publiken!
Det är väldigt lätt för mig att säga att det är den bästa trolleriföreställning jag sett till dags datum.

– Jeanette Höög

Foton: Olav Holten & Arto Airaksinen

Mystique den 29 januari ”Bluffmakarens afton”

Vi såg showen i den nya teatern, ”Teater 3”, som är mycket bättre än de två tidigare. Det gladde mig, när jag såg att det var mycket mera åskådare än tidigare – verkade vara fullsatt. Showen var mycket bra och var också längre än de tidigare som vi, Bonnie och jag, har sett. Det var mycket tack vare Johan Ståhl, som hade tre inslag i showen och var i världsklass i alla. Den bästa gästartisten som vi har sett (i såg inte de första).

Text och foto ARTO AIRAKSINEN

Mystique: Bluffmakarens Afton – 29 Januari

Gästartist vid säsongspremiären den 29 Januari är Johan Ståhl från Uppsala. Johan är en av drivkrafterna inom modernt svenskt trolleri. Inte bara för att han varit prisvinnare i tävlingar och världsmästerskap i magi, utan för sin ambition att utveckla hela konstformen. Bland dessa ansatserna finns universitetskurserna på Dans och Cirkushögskolan som han var kursansvarig för, vilka lockade över trettio proffsmagiker från tio olika länder.
Varje år, i April, arrangerar han dessutom en stor magi- och humorfestival i Uppsala.

Den 29 Januari kan du se honom tillsammans med de märkliga männen i Mystique, i föreställningen Bluffmakarens Afton!
Samla ihop några vänner och kom!

Obs! Mystique spelar nu i en ny teater: Teater Tre, Rosenlundsgatan 12 i Stockholm

Info & biljetter: Bluffmakarens Afton