Mystique ”“ Ett hål i himlen
Teater3
Stockholm 2019-05-28
Recension av Ottar Kraemer
Foto av Arto Airaksinen
Vad borde oddsen vara att FISM-vinnaren Miguel Muñoz skulle vilja åka till ett regnmulet Sverige och uppträda som gästartist i en experimentell trolleriföreställning på en obskyr liten teater en tisdagkväll i maj?
Det låter närmast helt osannolikt, men i likhet med mycket annat som får publiken att häpna på Mystique visar sig oddsen för detta vara 1:1.
Säsongsfinalen av Mystique börjar med att föreställningen slutar och vi glatt tackar hela ensemblen (Tom Stone, John-Henry Larsson, Leif Olberius och Martin Hansson) plus gästartisten för en fin kväll och önskas god natt av artisterna.
När applåderna dalar och artisterna försvinner ut från scen blir John-Henry, klädd i labbrock och försedd men en mystisk manick i handen, kvar i rampljuset. Han gör en snabb inställning på sin uppfinning, en temporär fluxstabilisator blinkar igång och en klocka börjar gå baklänges två timmar ”“ och vips så är det dags att börja föreställningen!
Den något förvirrade publiken klappar glatt in ensemblen i deras klassiska öppningsnummer med klädrollers, och allt verkar till synes ha återgått till det normala efter en kort tidsresa. Konceptet med tidsresor utforskas ytterligare av John-Henry och Tom, som flera gånger försöker påbörja ett trick med tändsticksaskar men hela tiden får börja om eftersom John-Henry ideligen låter tiden gå bakåt och rekvisitan går upp i rök i Toms händer.
Ett till hopp i tiden bjuder herrarna Hansson och Olberius på i form av en parallellrivning av två tidningar som genom ett trollslag plötsligt är hela igen. Numret, som har setts på Mystique tidigare, får denna gång en lustig twist genom att det inte bara blir ett magiskt trick utan en logisk följd av att det finns en tidsmaskin på scenen.
Även finfrämmandet Miguel Muñoz ger sig in i leken med tiden. Hans rutin med bollar som ideligen återfinns i hans hatt efter att gång efter annan ha försvunnit på olika fingerfärdiga sätt sågs senast under hans gästspel på Magic Weekend i Lund 2018. Här ges numret idel nya twister och man hör en eller annan trollkonstnär som tar sig för pannan i publiken när Muñoz hittar nya illistiga sätt att smyga ner bollarna tillbaka i hatten. Applåderna, som varit något tröga efter den okonventionella starten på showen, blir raskt mer entusiastiska och Muñoz strålar mot publiken med sitt ”buspojke-leende”.
Efter ungefär halva första akt rör sig föreställningen bort från tidsrese-temat och återigen bjuder Mystique på en riktig skrattfest. Tom Stone briljerar med sin underfundiga humor i ett nummer där två deltagare från publiken får turas om att dra frågor ur en påse i en slags frågesport som redan efter ett par turer har svårt att överrösta publikens skratt. De två åskådarnas egen förundran och glädje får komma i första rummet och Stone fungerar mest som en moderator i kaoset som uppstår när den ena åskådren hela tiden får frågor som är hur lätta som helst medan de andre får bita i frågor som ”I Sverige finns 9 miljoner invånare. Räkna upp allihop.”. Rutinen, som kommer från Toms sedan länge utsålda bok Maelstrom, visar verkligen sin styrka i händerna på sin skapare.
Tom visar också framfötterna i en finurlig twist på ”œnäsduk till ägg”-tricket som utförs tillsammans med en åskådare. Utöver den fiffiga manipulationen som gör ticket möjligt – och väldigt övertygande – är det ett bra exempel på att låta publikmedlemmen ta plats och dela segern när äggen till sist knäcks. God showmanship är ett signum.
Leif och Martin följer upp sina sönderrivna tidningar med ytterligare en rutin där de får agera ”Mystique-gubbar” med bravur: ett scenario där Martin försöker slå in en bukett rosor i ett pappersark men Leif hela tiden på magisk väg fyller pappersstruten med blommor som långsamt fyller golvet framför trollkonstnärerna. Numret växlar från förunderligt till komiskt och ”“ mot slutet ”“ romantiskt när vi nä-ä-ä-ä-ästan får se en kyss på scenen innan pausklockan plötsligt ringer och Leif blir lämnad mitt i blomhavet när Martin distraheras och annonserar paus.
Andra halvlek börjar med vad som nog måste beskrivas som bland det underligaste Mystique någonsin har bjudit på i form av komiska fyrmannarutiner. Martin gör entré som elitidrottstränare åt en sportklädd Leif (nåja, sportklädd i hans fall involverar fortfarande hatt, dandystrumpor och lackskor”¦) som gång på gång får rusa runt i salongen jagandes tillfället då han skall få riva målsnöret och gå i mål. Målsnöret, som hålls upp av funktionärerna John-henry och Tom, är dock för långt och måste rivas av i allt kortare längder”¦ ”¦innan det plötsligt är helt igen och ensemblen får börja om! I slutändan snuvas den arme Leif på sin pay-off även i detta nummer när Martin till sist är den som rusar genom målsnöret och i triumf lämnar scenen med de övriga. Kvar blir ”förloraren” som i sin ensamhet gör målsnöret helt en sista gång.
John-Henry är i toppform och bjuder oss kvällen till ära på sin omtalade akt med tennisbollar som via manipulation, jonglering och dynamiskt trolleri dyker upp och försvinner i rasade takt för att återfinnas under tre små bleckhinkar ”“ en helt unik variant på koppar och bollar som drar maximal nytta av hans talanger som både jonglör, trollkarl och kreatör av originell rekvisita. Numret hör verkligen hemma i en show där världsmästaren snart skall äntra scenen med sin bollakt ”“ John-Henrys tennisbollsrutin är alltid bland det första en ny åskådare nämner efter en föreställning! Slutfasen – när tennisbollarna en efter en förvandlas till halvfyllda cognacskupor och bollröret genom ett trollslag blir en flaska whiskey – är i världsklass och måste ses.
Under kvällen levereras också det efterlängtade beskedet att det blir en fortsättning på Mystique i höst, något som röner glada hurranden och hejarop från läktaren. Föreställningarna kommer att flytta till onsdagskvällar, vilket förhoppningsvis kan stimulera fler att komma. Nog för att ”œnormalläget” för en Mystiqueföreställning är att det är fullsatt, men att kunna locka ut folk på ”œlillelördag” är sannolikt lättare än på en tisdag.
Om Tom Stones hantering av medhjälpare ur publiken inbjöd till munterhet i första akt tar Martin Hansson konceptet till nya höjder när han fyra gånger (!) drar upp samma tjej ur publiken. Efter en första lyckad rutin med ett komiskt boktest (samma som Shawn Farquhar presenterade på Fool Us för något år sedan fast med Hanssons brutala humor som röd tråd) återkommer han efter varannat nummer med ett korttrick som alltid har samma uppbyggnad men där kortet i slutet dyker upp på allt omöjligare ställen. Den arma medhjälparen drar dessutom gång på gång samma kort ur kortleken och får signera sagda kort om och om igen tills kortet ser ut som ett anteckningsblock – något som gör serien med trick till en skrattbomb av format.
I takt med att stämningen stiger under föreställningen infinner sig också en slags spänning. Den kräsna publiken i salongen vet vad som komma skall ”“ och som sista nummer äntrar Miguel Muñoz scenen med sin FISM-vinnande akt med vatten och kristallkulor. Magin flödar likt vattnet mellan Muñoz fingrar och den priviligierade känslan av att få uppleva ett sådant skådespel på mindre än halva avståndet gentemot normalt när det uppförs på stora scener är enorm. Den sirliga hanteringen av de glasklara bollarna till tonerna av drömsk musik är en njutning, och även den som sett akten flera gånger sveps med och jublar när den sista kristallkulan förvandlas tillbaka till en skur av vattendroppar som får regna ut mot första raden.
När så föreställningen är slut för andra gången denna kväll varar applådåskorna ovanligt länge och har ett omisskännligt tryck bakom sig. Mystique har en kräsen publik som vet vilken kvalitet som levererats dem ”“ och vilken ynnest det är att kunna gå och se en föreställning i världsklass som bara spelas en gång. På en tisdagskväll. På en obskyr teater. I lilla Stockholm.
Det är unikt.
/Ottar Kraemer