Mystique: ”Sargasso”
Teater3, Stockholm, 28/1 2020
Gästartist: Galina (Ukraina/Tyskland)
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Arto Airaksinen
Mystique är ofta som bäst när de begränsar sig genom ett forcerat tema. Tidigare hårt tematiska föreställningar som ”Inspektören kommer” och ”Vid Korsvägen” har varit bland de mest nyskapande som ensemblen har producerat, och januarishowen ”Sargasso” är inget undantag.
Kreativiteten flödar uppenbarligen kring temat ”vatten”, och vi bjuds på några av de märkligaste kreationer som gruppen skapat, förebådat genom att tre av herrarna innan insläpp spontant tittar ut i foajén och i olika grad av nervöst fnitter medger att ”det här är konstigt på riktigt””¦
Stora ord, om man har Mystiques tidigare alster i gott minne!
Vätsketemat gör sig påmint redan i början av föreställningen när herrarna Tom Stone och Martin Hansson gör en repris på ett tidigare nummer där mjölk från ett litet glas plötsligt fyller ut allt större glas och till sist en hel tillbringare, allt medan Stone och Hansson avundsjukt blänger på varandra medan de turas om att hälla upp. I numrets final, när mjölkkannan visar sig innehålla tillräckligt med mjölk för att fylla samtliga tidigare glas och bägare i kedjan, blandas applåderna med förtjusta skratt när John-Henry Larssons bejublade återkommande karaktär som totalt oengagerad kypare ”assisterar” herrarna.
På temat återkommande figurer tillåts vi även åter stifta bekantskap med Hanssons pizzabud/medium/samuraj, ”Börje Kawazaki”, i en hysteriskt betonad slagruterutin där en mer eller mindre frivillig ur publiken får använda samurajsvärdet som slagruta i syfte att utröna i vilken bägare som en halvliter vatten döljer sig. Numrets spexande mellan samurajen, åskådaren och ”trollkarlen” (Stone) tar nästan överhanden och trolleriet hamnar lite vid sidan av, men till sist lyckas experimentet i alla fall och till främsta radens lättnad stoppas svärdet undan och ”Börje Kawazaki” tackar för applåderna och lämnar scenen medan publiken, som fått hålla i pizzan som han tydligen aldrig levererade, häpet applåderar och småäter om vartannat.
Leif Olberius brottas i ett nummer med att få livet på ett kontor att gå ihop när han har både en bångstyrig arm (som spelas av John-Henry) och en skrivbordslampa på bushumör (även denna dockspelad av John-Henry) som distraherar. Även om numret faktiskt innehåller originellt trolleri (försvinnande glödlampa, bl.a.) är numret en ”piece d’absurdité” där allt smälter samman till en bisarr, komisk helhet som får vanebesökarna i publiken att skaka på huvudet och säga att ”Ja, det här var det konstigaste de någonsin gjort.”¦
”¦tills vi ser vad nästa nummer i showen bjuder p唦
In på scen störtar Larsson, Olberius och Hansson och bildar med sammanbitna miner och stressade ansiktsuttryck en toalettkö framför en ”dörr” som visar att toaletten är upptagen.
Med alltmer ”nödiga” miner börjar sedan en fantastisk sekvens där herrarna på magiskt vis bråkar om vem som skall få lägga ett mynt i toalettdörre, för att sedan bli ännu snurrigare när toalettskylten byter ”kön” och Leif och John-Henry kvickt fattar galoppen och byter om till klänning (John-Henry med en imponerande quick change från mörk kostym till turkos balklänning.)!
Surrealismen går ikapp med publikens skrattsalvor när till sist skylten ändras ännu en gång och det visar sig att herrarna plötsligt köar på en busshållplats, något som endast Martin verkar helt cool med och raskt stiger på en buss i sin sorti. Magi på gränsen till absurdism ”“ likväl det nummer som får den allra största applåden för kvällen.
Efter paus fortsätter det nautiska temat när Stone och Hansson gör entré i cyklopögon och snorkel. En underlig silkesduksrutin tar vid där herrarna stoppar ner näsdukar i snorklarna för att trolla bort dem och sedan t.ex. drar fram de försvunna dukarna ur cyklopen. Påhitten röner stor glädje från publiken redan innan Larsson och Olberius plötsligt gör entré i sjögräsdräkter (gröna helkroppstrikåer) som ”bakgrundsdansare”. Det blir sannerligen trångt om förstaplatsen till titeln ”mest underliga nummer”, men publikresponsen är otvetydigt på ensemblens sida och gapskratten ekar i lokalen.
Kvällens internationella gästartist, Galina, visar upp en storbredd i sina akter (och interagerar mer med övriga ensemblen än de flesta gästartister ”“ mycket trevligt!), men hennes två inhopp i första akt överskuggar allt annat, både hennes akt med kinesiska masker i kombination med scenmanipulation och hennes legendariska ”dansakt” där hon smidigt rör sig i en klockren koreografi samtidigt som hon utför en ormmännisko-variant av kinesiska ringspelet och till sist låter en ballongstor ”pärla” sväva runt sig är fortfarande lika bra som man någonsin kunnat önska sig. Galinas förmåga att göra en dygd av nödvändigheten när hon i dansen inkorporerar alla de rörelser som är nödvändiga för att styra det svävande klotet i slutakten är genialiskt och förtjänar de applådåskor som följer.
Kvällen avrundas med bl.a. Leifs flyhänta tolkning av Sand från Nilens Strand (Sands of the Desert), en perfekt hantering av ett klassiskt nummer och ett stort magiskt mysterium som ger en extremt kreativ och roande föreställning en värdig final. Olberius sätt att med nästan smekande rörelser hantera både sand och vatten ger respektabla vibbar från t.ex. Doug Hennings mästerliga variant av tricket. Det är klokt att avsluta en så hysterisk föreställning som ”Sargasso” med ett så starkt magiskt nummer.
Mystique går från klarhet till klarhet. Måhända laddar de för en ny världsturné?
/Ottar Kraemer
Fler kommentarer:
Manne Af Klintberg skrev följande på sin facebooksida.
Mystique är inte bara magi på en massa nivåer, ibland vansinnnigt hög ibland något annat, utan också massor av komiska utvikningar som när John-Henry Larsson blir en “robot-arm” åt Leif Olberius skrivbordssnubbe. Vansinnigt roligt! Och när Martin Hanssons clown försöker göra sig kvitt den röda näsan och göra “riktigt” trolleri så misslyckas han på ett alldeles underbart sätt. Musiken denna gång var flera gånger hämtad från filmen “Funny Bones” och nog finns det funny bones i detta gäng!
Själv blir jag lycklig av att se an parafras på Topper Martyns: “Jag har ingenting i mina händer!” Varpå tusen föremål rasade ur hans kostym. John-Henry Larsson var smart och stod i en liten simbassäng.
Tom Stone gjorde en minimalistisk haktappare genom att förflytta några snäckskal utan att man har en chans att fatta hur… Och apropos ben så visade sig gästartisten Galina ha både det och annat tjusigt och en god portion utstrålning och en väldig glimt i ögonen. Killen som blev upplockad att bistå hade en väldig tur verkade han tycka medan mynten rann ur hans fickor.
En härlig kväll med andra ord. Nästa gång är den 25 februari. Ses på Teater 3 då!
Mystiques nästa föreställning, “Ögats Förräderi“, spelas den 25 Februari.
Ett stort tack Ottar Kraemer!