Mystique – Tingens Anarki
Teater Tre, Stockholm. 30 Oktober 2019
Gästartist; Jacob Schenström
Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten
När Mystique är som bäst bryter de helt med alla förutfattade meningar om vad trolleri är. Ingrodda vanemönster bryts och även de mest stereotypiska trick kan stöpas om i helt nya gjutformar.
Om herrarna själva tvingas bryta sina egna mönster och jobba utanför de – låt vara ytterst suddiga – ramar som de själva satt kring sig blir ofta resultatet ännu intressantare och går nästan utanpå trollerikonsten och blir ett slags metakonst; en betraktelse av processen i sig.
Öppningsnumret i “Tingens Anarki” gör det direkt uppenbart att Mystique tvingats till nya banor i och med att John-Henry Larsson inte medverkar denna kväll. Det vanliga öppningsnumret med klädrollers uteblir och istället utförs en bisarr slow motion-koreografi där Martin Hansson, Leif Olberius och Tom Stone kommer “inspringande” i ultrarapid och alla sliter efter samma röda skumgummiboll. På trollkonstnärers vis försvinner förstås bollen upprepade gånger och dyker upp där man minst anar det. När herrarna kämpat om att vara herre på täppan en stund och publiken fått skratta loss dyker det till sist upp tre bollar samtidigt; bollar som visar sig vara clownnäsor som får pryda herrarna när de till sist lämnar scenen och bara lämnar Martin Hansson ensam kvar.
Martin fortsätter med tyst trolleri till härlig musik – konceptet “signerat kort hittas på omöjligt ställe” dras till sin spets när han får kortet att dyka upp i sin ficka flera gånger i rad – men när publiken applåderar och Hansson går av scenen har denna rutin knappt börjat. Emellan övriga nummer i föreställningen återkommer han flera gånger till samma musik, tar upp samma åskådare och låter henne dra ett slumpvis valt kort som hela tiden visar sig vara samma signerade kort(!). Medan skratten haglar får åskådaren oförtrutet signera samma kort om och om igen innan kortet teleporteras till ännu en omöjlig plats; först trollkonstnärens sko och till sist hans mun. Den här typen av “running gags” som kombineras med väldigt effektiva, visuella trollerieffekter lyfter ett vanligt korttrick till något alldeles speciellt. Att rutinen är helt tyst ger en ytterligare spets till det hela i och med att Hanssons mimande är så uttrycksfullt.
Även Tom Stone trollar med kort i “Tingens Anarki” och presenterar ett mysterium där tio kort som tydligt räknas in och ut ur en åskådares händer hela tiden blir nio stycken, och ju fler kort Tom ersätter den krympande korthögen med desto mer snurrig blir rutinen. Åskådarens signerade kort återfinns till sist på den enda plats där Tom INTE förefaller ha varit framme; i resten av kortleken! Ett riktigt kortmysterium med okonventionella grepp som görs ännu mer perplext av det faktum att Martin halvvägs genom rutinen vill jävlas med Tom och trär en papperskasse över huvudet på honom..!
Under Mystiques bejublade gästspel under Magic Weekend i Lund i början av oktober kommenterade någon i publiken efteråt att ensemblen lyckas “ta gubbighet till en egen nivå av konst”; något som undertecknad endast delvis kan skriva under på. Ja, givetvis finns det ett visst mått av gubbighet när ensemblen består av fyra medelålders män (och de leker friskt med just denna klyscha) – men lekfullheten och den grace de lyckas väva in i en del nummer är slående och bryter helt mot gubbighetsnormen. Kvällens föreställning bjuder på två sådana nummer mitt bland all komik; dels en rapp, förbluffande och stilren repkonst av Tom, dels en pièce d’animation där Leif tar ett helt nytt grepp om det annars ganska slitna numret “ballongslukning” och lyckas få hela publiken genuint fascinerad av relationen mellan trollkonstnär och rekvisita när han plötsligt utför en hel koreografi med figurballongen innan han utan ens en anstrykning av de invanda skämt som alltid åtföljer sagda nummer slukar ballongen. Nummer av denna typ bryter upp föreställningen och gjuter nerv i rutiner som annars med lätthet hade kunnat avfärdas som “marknadstrick”. Skicklighet i utförandet och en medvetenhet inte bara kring formen för hur tricket skall förnyas utan även kring vilka klyschor som skall brytas sönder är goda byggstenar.
Elegans och fingerfärdighet i all ära, men Leif får också utlopp för sin komiska ådra i flera andra nummer; bl.a. när – kvällen till ära – Martin bestämmer sig för att demonstrera hur duktig Leif blivit på att utstå smärta efter att ha gått på en fakir-kurs. Glatt ignorerandes Leifs tafatta försök att förklara att det var tankeläsning han studerat drar Martin en duk över huvudet på Leif och stöter därefter en vass sax rakt genom duken på så sätt att den blir sittande rakt i fontanellen! Nå, ingen skada skedd – när duken tas av ser Leif visserligen stinksur ut men är oskadd. När duken än en gång sveps om honom figurerar dock plötsligt ett kålhuvud som Leif inte verkar “hinna” stoppa in under duken innan Martin än en gång drämmer saxen i pannan på honom och publiken samfällt utbrister i ett “Ajjeh!” när kålhuvudet faller till golvet samtidigt som Martin inser sitt misstag…
Den gode Olberius står dock snart på scenen igen och tampas med ett udda problem; hur gör man kortmanipulationer när man precis nyst ut flera deciliter snor som fastnar över korten?! En stor del av skrattsalvorna denna kväll hittar hem till Leif – och det är välförtjänt.
Många roliga nummer hinner passera revy under de välspäckade två timmar som vi spenderar i Mystiques sällskap – till och med pausen i föreställningen blir en höjdare när det visar sig att det nu finns caféservering i foajén – och vi får bland annat avnjuta ett bejublat återseende med “Börje Kawazaki”, det japanska mediumet/pizzabudet (Hansson) som under ledning av Tom förutsäger svaren på publikens frågor som via ihopknöglade papperslappar har ställts till “kosmos”. Svaren är av det humoristiska slaget (god improvisation från Martins sida!) men ändå omisskännligt anpassade till de specifika frågor som ställts. Mentalism utförd av ett katanabeväpnat, pizzaätande medium klädd i hakama… …nämnde jag att det finns en del normbrytande inslag i showen? Numret blir inte mindre komiskt av att Hansson och Stone båda två får en fnissattack som efter bara ett par sekunder spridit sig över hela publiken. Det är härligt att inte bara få skratta åt utan även stundtals med artisterna.
Kvällens gästartist är Jacob Schenström, som briljerar med flinka kortkonster och sedan går över till salongsmagi då bl.a. hans tekniskt väldigt avancerade version av en kopp, glas och bollar-rutin får bra respons av publiken innan han avslutar med en “bookends”-rutin där flera ur publiken lånade objekt dyker upp på omöjliga platser och i synnerhet Schenströms påfund att trolla bort sina egna skor röner stort gillande i salongen. Kontrasten mellan hans artisteri, där fokus ligger på den tekniska skickligheten, och Mystiques experimentella stil där även karaktärsspel och humor har en ständig närvaro är påtaglig och publiken är inte alltid i fas med applåderna, men när kvällens ensemble till sist står och tackar för applåderna i finalfinalen ropas de in flera gånger och det går inte att ta miste på att Stockholm än en gång har begåvats med en flyktig scenupplevelse utöver det vanliga.
För när är något “vanligt” i Mystique?
/Ottar Kraemer