Recension av Mystique:: Tingens Anarki

Mystique – Tingens Anarki
Teater Tre, Stockholm. 30 Oktober 2019
Gästartist; Jacob Schenström

Recension av Ottar Kraemer
Foto: Olav Holten

När Mystique är som bäst bryter de helt med alla förutfattade meningar om vad trolleri är. Ingrodda vanemönster bryts och även de mest stereotypiska trick kan stöpas om i helt nya gjutformar.
Om herrarna själva tvingas bryta sina egna mönster och jobba utanför de – lÃ¥t vara ytterst suddiga – ramar som de själva satt kring sig blir ofta resultatet ännu intressantare och gÃ¥r nästan utanpÃ¥ trollerikonsten och blir ett slags metakonst; en betraktelse av processen i sig.

Den röda bollen dyker upp i Leifs mun
Öppningsnumret i “Tingens Anarki” gör det direkt uppenbart att Mystique tvingats till nya banor i och med att John-Henry Larsson inte medverkar denna kväll. Det vanliga öppningsnumret med klädrollers uteblir och istället utförs en bisarr slow motion-koreografi där Martin Hansson, Leif Olberius och Tom Stone kommer “inspringande” i ultrarapid och alla sliter efter samma röda skumgummiboll. PÃ¥ trollkonstnärers vis försvinner förstÃ¥s bollen upprepade gÃ¥nger och dyker upp där man minst anar det. När herrarna kämpat om att vara herre pÃ¥ täppan en stund och publiken fÃ¥tt skratta loss dyker det till sist upp tre bollar samtidigt; bollar som visar sig vara clownnäsor som fÃ¥r pryda herrarna när de till sist lämnar scenen och bara lämnar Martin Hansson ensam kvar.

Martin fortsätter med tyst trolleri till härlig musik – konceptet “signerat kort hittas pÃ¥ omöjligt ställe” dras till sin spets när han fÃ¥r kortet att dyka upp i sin ficka flera gÃ¥nger i rad – men när publiken applÃ¥derar och Hansson gÃ¥r av scenen har denna rutin knappt börjat. Emellan övriga nummer i föreställningen Ã¥terkommer han flera gÃ¥nger till samma musik, tar upp samma Ã¥skÃ¥dare och lÃ¥ter henne dra ett slumpvis valt kort som hela tiden visar sig vara samma signerade kort(!). Medan skratten haglar fÃ¥r Ã¥skÃ¥daren oförtrutet signera samma kort om och om igen innan kortet teleporteras till ännu en omöjlig plats; först trollkonstnärens sko och till sist hans mun. Den här typen av “running gags” som kombineras med väldigt effektiva, visuella trollerieffekter lyfter ett vanligt korttrick till nÃ¥got alldeles speciellt. Att rutinen är helt tyst ger en ytterligare spets till det hela i och med att Hanssons mimande är sÃ¥ uttrycksfullt.

Även Tom Stone trollar med kort i “Tingens Anarki” och presenterar ett mysterium där tio kort som tydligt räknas in och ut ur en Ã¥skÃ¥dares händer hela tiden blir nio stycken, och ju fler kort Tom ersätter den krympande korthögen med desto mer snurrig blir rutinen. Ã…skÃ¥darens signerade kort Ã¥terfinns till sist pÃ¥ den enda plats där Tom INTE förefaller ha varit framme; i resten av kortleken! Ett riktigt kortmysterium med okonventionella grepp som görs ännu mer perplext av det faktum att Martin halvvägs genom rutinen vill jävlas med Tom och trär en papperskasse över huvudet pÃ¥ honom..!
Tom Stone trollar med rep
Leif dansar med ballong
Under Mystiques bejublade gästspel under Magic Weekend i Lund i början av oktober kommenterade nÃ¥gon i publiken efterÃ¥t att ensemblen lyckas “ta gubbighet till en egen nivÃ¥ av konst”; nÃ¥got som undertecknad endast delvis kan skriva under pÃ¥. Ja, givetvis finns det ett visst mÃ¥tt av gubbighet när ensemblen bestÃ¥r av fyra medelÃ¥lders män (och de leker friskt med just denna klyscha) – men lekfullheten och den grace de lyckas väva in i en del nummer är slÃ¥ende och bryter helt mot gubbighetsnormen. Kvällens föreställning bjuder pÃ¥ tvÃ¥ sÃ¥dana nummer mitt bland all komik; dels en rapp, förbluffande och stilren repkonst av Tom, dels en pièce d’animation där Leif tar ett helt nytt grepp om det annars ganska slitna numret “ballongslukning” och lyckas fÃ¥ hela publiken genuint fascinerad av relationen mellan trollkonstnär och rekvisita när han plötsligt utför en hel koreografi med figurballongen innan han utan ens en anstrykning av de invanda skämt som alltid Ã¥tföljer sagda nummer slukar ballongen. Nummer av denna typ bryter upp föreställningen och gjuter nerv i rutiner som annars med lätthet hade kunnat avfärdas som “marknadstrick”. Skicklighet i utförandet och en medvetenhet inte bara kring formen för hur tricket skall förnyas utan även kring vilka klyschor som skall brytas sönder är goda byggstenar.
Sax i huvudet på Leif
Elegans och fingerfärdighet i all ära, men Leif fÃ¥r ocksÃ¥ utlopp för sin komiska Ã¥dra i flera andra nummer; bl.a. när – kvällen till ära – Martin bestämmer sig för att demonstrera hur duktig Leif blivit pÃ¥ att utstÃ¥ smärta efter att ha gÃ¥tt pÃ¥ en fakir-kurs. Glatt ignorerandes Leifs tafatta försök att förklara att det var tankeläsning han studerat drar Martin en duk över huvudet pÃ¥ Leif och stöter därefter en vass sax rakt genom duken pÃ¥ sÃ¥ sätt att den blir sittande rakt i fontanellen! NÃ¥, ingen skada skedd – när duken tas av ser Leif visserligen stinksur ut men är oskadd. När duken än en gÃ¥ng sveps om honom figurerar dock plötsligt ett kÃ¥lhuvud som Leif inte verkar “hinna” stoppa in under duken innan Martin än en gÃ¥ng drämmer saxen i pannan pÃ¥ honom och publiken samfällt utbrister i ett “Ajjeh!” när kÃ¥lhuvudet faller till golvet samtidigt som Martin inser sitt misstag…
Den gode Olberius stÃ¥r dock snart pÃ¥ scenen igen och tampas med ett udda problem; hur gör man kortmanipulationer när man precis nyst ut flera deciliter snor som fastnar över korten?! En stor del av skrattsalvorna denna kväll hittar hem till Leif – och det är välförtjänt.
Börje Kawasaki
MÃ¥nga roliga nummer hinner passera revy under de välspäckade tvÃ¥ timmar som vi spenderar i Mystiques sällskap – till och med pausen i föreställningen blir en höjdare när det visar sig att det nu finns caféservering i foajén – och vi fÃ¥r bland annat avnjuta ett bejublat Ã¥terseende med “Börje Kawazaki”, det japanska mediumet/pizzabudet (Hansson) som under ledning av Tom förutsäger svaren pÃ¥ publikens frÃ¥gor som via ihopknöglade papperslappar har ställts till “kosmos”. Svaren är av det humoristiska slaget (god improvisation frÃ¥n Martins sida!) men ändÃ¥ omisskännligt anpassade till de specifika frÃ¥gor som ställts. Mentalism utförd av ett katanabeväpnat, pizzaätande medium klädd i hakama… …nämnde jag att det finns en del normbrytande inslag i showen? Numret blir inte mindre komiskt av att Hansson och Stone bÃ¥da tvÃ¥ fÃ¥r en fnissattack som efter bara ett par sekunder spridit sig över hela publiken. Det är härligt att inte bara fÃ¥ skratta Ã¥t utan även stundtals med artisterna.
Jacob Schenström
Kvällens gästartist är Jacob Schenström, som briljerar med flinka kortkonster och sedan gÃ¥r över till salongsmagi dÃ¥ bl.a. hans tekniskt väldigt avancerade version av en kopp, glas och bollar-rutin fÃ¥r bra respons av publiken innan han avslutar med en “bookends”-rutin där flera ur publiken lÃ¥nade objekt dyker upp pÃ¥ omöjliga platser och i synnerhet Schenströms pÃ¥fund att trolla bort sina egna skor röner stort gillande i salongen. Kontrasten mellan hans artisteri, där fokus ligger pÃ¥ den tekniska skickligheten, och Mystiques experimentella stil där även karaktärsspel och humor har en ständig närvaro är pÃ¥taglig och publiken är inte alltid i fas med applÃ¥derna, men när kvällens ensemble till sist stÃ¥r och tackar för applÃ¥derna i finalfinalen ropas de in flera gÃ¥nger och det gÃ¥r inte att ta miste pÃ¥ att Stockholm än en gÃ¥ng har begÃ¥vats med en flyktig scenupplevelse utöver det vanliga.
För när är nÃ¥got “vanligt” i Mystique?

/Ottar Kraemer

Det här inlägget postades i Sett, hört och hänt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.